Det tog 15 år inman psykiatrin visste vad det var med mig

Jag borde väl egentligen vara glad. Jag hade hela tiden känt att något hände när jag var tonåring. Att gå från att vara en helt vanlig glad och sprallig tjej med tusen idéer, många vänner och full av energi, till tvångstankar och tvångshandlingar så pass att jag inte kom ur sängen och hade självmordstankar. Det kunde vara inte vara normalt. 

Jag har genom åren av flera (läkare och sköterskor) fått höra, men släpp det, det är längesen nu. Men jag kunde inte. Det var det värsta jag hade varit med om. Det var som att min hjärna togs över fullständigt av tvångstankar. Jag kunde bara upprepa, upprepa och upprepa allt jag gjorde. Om det så var röra mig en millimeter, blinka med ögonen eller svälja saliv. Jag har och har haft en sådan oerhörd rädsla för att bli sådan igen. 

Dessa besvär försvann lite i taget av sig självt. Jag har provat säkert 10 olika antidepressiva läkemedel, där inget har hjälpt. 

Mitt kvarvarande besvär är att jag har en väldig orkeslöshet och blir utmattad väldigt lätt i omgångar, då får jag panikångest för jag är helt slut. Av vården hade jag bara fått höra att det inte är något fel på mig. Att jag inbillar mig. 

Men nu, 15 år senare fick jag en helt suverän läkare. Han följde mig varje eller varannan vecka. Fanns alltid där. Stöttade mig. Han kom på att jag hade fått PANDAS. I efterhand ME/CFS. 

Äntligen fick jag en förklaring på allt som stämde. 

Nu har det gått 17 år sedan det började. Denna läkare har lärt mig hur jag ska hantera detta. Han har lagt så oerhört mycket tid på att stötta mig. 

Jag borde som sagt vara glad. Det är jag också. Men jag är samtidigt så arg, ledsen och besviken. 17 år är över halva mitt liv. Varje dag har jag undrat vad det varit för fel på mig, varför ingen förstår och vet vad det har varit med mig. Tänk vad det måste förstört mitt självförtroende.

Jag känner mig helt utmattad nu i efterhand. Det är som att luften gick ur. Det jag undrar är, är jag konstig som reagerar såhär? Är det bearbetning jag håller på med just nu? Jag gråter och är glad omvartannat. Jag har känt mig så ensam. Så oerhört ensam. Men denna läkare , jag är så tacksam. Men nu har han slutat (blivit chef). Nu behöver jag stå på egna ben. jag är rädd. Klarar jag det? Efter 17 år (varav 2 där han följde mig) är jag så oerhört rädd för jag har som blivit han vid att gå på psykiatrin trots att detta egentligen inte ens var psykiskt .

Är mina tankar och rädslor överdrivna, eller hur ser ni på det? Tacksam för alla tankar/stöttning.