Ej barnkär förälder

Ja, jag tycker verkligen inte om yngre barn. Har ett eget, går alldeles utmärkt och den jag älskar mest i hela världen. Så nej, det är inte "evolution", bara det att inte alla står ut med vilka jobbiga personer som helst. Ärligt talat, många ungar är en jävla pain in the ass att behöva vara runt.

Jo just, det som fick mig att "vända" var att tänka sig framtiden, hur den skulle se ut med eller utan barn. Vissa trivs med hur de har det, andra tycker att det skulle verka tomt, och jag var av den senare sorten.

Man behöver absolut inte vara barnkär! Det är en helt annan sak med ens egna barn. Jag är själv inte särskilt barnkär men jag är både mamma och förskollärare. Jag är intresserad av pedagogik, undervisning, hjärnans utveckling, lärande, människors samspel. Jag älskar mina egna barn mer än allt på jorden, jag tycker jättemycket om mitt arbete och gör ett bra jobb och är mycket uppskattad av barn, föräldrar, kollegor och chef.

i mitt privatliv skulle jag tex inte gulla med främmande barn och jag skulle sätta mig i andra änden av bussen om det klev på en barngrupp. Man behöver absolut inte tycka om alla främlingar man ser, oavsett barn eller vuxna, men man kan bli en bra förälder ändå.

Jag är absolut inte barnkär och har sjukt svårt för andras ungar - små som lite äldre. Jag har flera stycken egna. De är mitt allt. Mitt liv. Min sol och min måne. dom äger precis hela mig och allt jag är. Andras ungar - no. 

Och här kommer motsatt perspektiv - jag är väldigt barnkär av mig, umgås gärna med barn och tycker att barn är "intressanta", men har aldrig haft lust till egna barn. För mig behöver de sakerna inte alls hänga ihop.

Har aldrig varit särskilt barnkär och umgås med barn har alltid varit lite jobbigt, för jag har haft noll intresse och stelt fått spela med.
Men så fick jag mitt eget barn och det förändrade allt. Jag var totalt livrädd har början och undrade hur jag någonsin skulle kunna bli en bra och engagerad förälder, men dag för dag, sakta började vi bygga ett band som nu är starkare än något annat.

Den lilla människan har gett mig en djupare mening med livet och jag får växtvärk i hjärtat av kärlek. Hon är bara tre år gammal och jag blir förundrad varje dag vilken klok, rolig, vacker, fantastisk person hon är och är lycklig varje dag vi får spendera tillsammans. 
Jag är tom lite intresserad av andras ungar nu när jag förstår hur värdefulla och speciella de små liven är. 

Handlar väl inte om att vara barnkär utan om vilket liv man vill leva. Familjeliv är ju något man väljer som sträcker sig långt förbi barnaåren.