Ta huvudansvaret om vi skaffar barn?

Hon sätter sig i en väldigt dum situation om hon skulle göra detta. Vad händer om du blir sjuk/handikappad/dör eller något annat. Då står hon där och måste ta hand om barnet 100%. 

Hon tar inte heller barnets känslor i beaktande. Ska hon aldrig komma och titta på fotbollsmatcherna eller konserter osv. Ska det barnet vara det enda som har en mamma som inte dyker upp någonsin? 

Och för din egen del blir det ju som att vara ensamstående förälder. Det är ett helvete på så många plan för både dig och barnet. 

Nej, hitta någon annan att ha barn med!

Nu skrev jag, som kanske såg vara att kvinnor har klarar av det så varför skulle inte männen klara det?

Det skulle jag verkligen inte rekommendera. Du blir ensam i en relation. Hon kommer leva på som vanligt, du kommer däremot förändras. 

Det är väl inte positivt när kvinnan måste ta ?huvudansvaret? heller..? Jag skulle då inte vilja skaffa barn med nån som inte ville ta lika mycket ansvar och vara ett jämställt team med mig, oavsett kön. 

Skulle nog gissa att anledningen till att hennes tidigare förhållande inte fungerade var för att hon fick huvudansvaret för barnen. Tror en del checkar ut från förhållandet för att då får dom varannan vecka liv istället (påtvingat ansvar) Hon kanske har den erfarenheten i bagaget och medvetande att småbarnsåren är svåra och tär på ett förhållande. Hon har med andra ord kanske blivit bränd och vill inte att det upprepar sig. Hon kanske då vill förbereda dig (ts) på ett worst case scenario. Det är ganska enkelt att tro att saker bara kommer att flyta på som vanligt när bebis kommer. Du kanske har en alltför mycket bekymmerslös inställning (naivitet) inför barnskaffande så hon känner att hon behöver göra en poäng av det. Annars så finns risken att du checkar ut från föräldraskapet om det blir för tungt.

Några funderingar.

Jag skulle avråda från sådana upplägg, faktiskt. Blir ju jättekonstigt, om ert barn går till mamma, ska hon säga då: "nej nej kom inte hit, det får pappa hjälpa dig med?"

Dessutom vet inte du ännu hur jobbigt det är att ta hand om ett litet barn, och speciellt innan det börjat sova hela nätter ännu. Man är KONSTANT trött. Att du då inte ska kunna få någon avlastning alls av barnets mor, är ju helt orimligt. Och vad händer om du går in i väggen helt och hållet? Ska barnet bo i ett fosterhem då?

Och hur hade hon tänkt göra med amningen..? Jag tycker att det är väldigt fel att avstå amning om man kan amma av rent fysiska skäl. Det är så viktigt.

Nä. Gör slut med henne. Du kommer att sörja ett tag, men man kommer över det. Skaffa en ny, yngre kvinna, som är barnfri och sugen på barn, som har hela den biten framför sig. Så kan ni uppleva den tillsammans - allting första gången för båda: det positiva graviditetstestet, ultraljudet på MVC, inredandet av barnrummet, förlossningen... Ditt liv blir mycket bättre och rikare på det sättet. 

Alltså - "klarar" och "klarar". Många ensamma mammor klarar det på något plan, men de är ständigt trötta, och ibland flippar de och skriker åt barnet eller rentav slår det... Ibland lämnar de barnet ensamt att skrika sig till sömns, och går ut och festar... för de känner att det är deras "rätt" att göra det, att de inte har något liv annars. 

Och nej jag säger inte att ALLA gör så, men det är vanligt. I just TS' fall tror jag dock att han kommer att rikta ilskan mot mamman, eftersom hon faktiskt FINNS där, rent fysiskt. När han är skittrött efter flera nätter utan sömn, kommer han inte att bry sig om deras överenskommelse längre, när hon vill läsa sin damtidning och dricka sitt kvällste i lugn och ro - och sedan sova ostört i åtta timmar...

Som sagt: även om det funkar för vissa, eller funkar i NÅGON mån så att barnet överlever i alla fall (men alla gör inte ens det), så är det inte EFTERSTRÄVANSVÄRT. Det är väldigt dumt att PLANERA att gå in i ett föräldraskap på sådana premisser. Så länge som man har möjlighet att planera, så borde man väl försöka få de allra bästa premisserna på plats först?

Det är inget alternativ att lämna henne för att skaffa barn med någon annan. Det är henne jag vill leva med, med eller utan barn.
Tycker många övertolkar i tråden. Är inte som hon kommer skita i att trösta ingen. Är mest det praktiska. Hon är ingen kall person och skulle inte ha det i sig att inte knyta an till barnet. 

Du tycker det, men det är inte så viktigt. Faktist.

Verkar som det finns lika många olika definitioner här av vad huvudansvar betyder och innebär, som det finns skribenter.

Ser inget konstigt i det. Det är ju bara att du gör precis samma sak som händer i extremt många relationer där mannen tror att de har ett delat ansvar men där kvinnan i praktiken gör allt det du räknar upp och pappan är med som jämställd förälder i vardagen. 

Det enda svåra jag ser i detta är vakennätterna. Om ni har ett barn som sover extremt dåligt eller har kolik så kommer det behövas avlastning för att kunna få sammanhängande sömn tillräckligt ofta. 

Känns som många läser in väldigt mycket i detta. För mig låter det bara som att du har ansvar för att gå ned i arbetstid om det behövs, vabba och vara familjens projektledare gällande det barnet. Hon säger ju inte att hon inte ska vara förälder, bara att hon inte vill falla in i kvinnofällan igen utan få chans att komma ifatt i karriären och göra det som har fått stå åt sidan när hennes äldre barn var små. 

Ja, och då fick du följdfrågan om du tycker det är eftersträvansvärt. Handlar ju inte i första hand om vad ts klarar av utan hur man vill att det ska se ut

Ni måste tänka på att om hon har semester så får inte barnet gå på förskola.