Skaffa barn med partner som mår dåligt?

Du får välja. Antingen gör du slut nu och försöker hitta en ny kille alt. egen ivf med donerade spermier eller så stannar du med honom och väntar några år tills han kanske är redo. Just nu blir det inga barn och du får absolut inte pressa honom om detta.

Hus kan ni ju skjuta på, men om du kan ta merparten av ansvar med ETT barn - tror du han kan gå med på det? Jag tycker inte du ska vänta några år.

Om du ska skaffa barn med honom så måste du vara beredd på att ta merparten av ansvaret, kanske till och med allt ansvar själv, och kanske inte bara över barnet utan över hela hemmet. Se det som att du skaffar barn själv men med en man du vet vem det är och som du gillar.
Men det är tufft att göra det själv. Det är även tufft att ta ansvaret och se sin partner stå bredvid utan att ta ansvar, det kan göra vissa situationer mer frustrerande, att han är där men inte hjälper till. 

Så tänk till ordentligt.

Fixar du att ta hand om ett barn själv ? Iså fall försök att bli gravid nu. visst kan man bli gravid sent upp 40års åldern med men så som jag ser det är det desto yngre desto bättre, om man passerat 30 år iaf.

Det känns inte särskilt rätt mot ett barn att komma till familjen under såna förutsättningar. Även om du skulle ta merparten av det praktiska kring hem och barn så är det inte bra för barn att växa upp med svår psykisk ohälsa i familjen. Den känslomässiga kontakten med pappan riskerar att bli mycket bristfällig om han lider av en kraftig depression.

Om han däremot redan påbörjat behandling mot sin depression, och kanske ha möjlighet att ändra omständigheter som ledde till depressionen, så kan han ju må tillräckligt bra när ett barn väl kommer. Men det kan ju också bli så att belastningen av ett barn gör honom sämre, eller att han avstannar i sitt tillfrisknande. 

Jag skulle inte skaffa barn med någon som inte kan/tror han kan ta hand om ett barn. Varken för min, hans eller barnets skull. 

Hur långvariga har förresten problemen varit? 

Gör det inte. För barnens skull. Jag har sett hur det kan gå. 

Utifrån egna erfarenheter skulle jag rekommendera att ni är särbos, så får pappan vara delaktig när hans mående är bra och så mycket han orkar men kan också dra sig tillbaka. du behöver vara beredd på att dra det tunga lasset Och om det finns personer runt er som kan avlasta er så är det också bra. Viktigast är att barnet inte behöver bära pappans psykiska ohälsa Men att ni skapar förutsättningar utifrån er situation att ha fina stunder tillsammans ändå som familj. Han bör såklart också jobba med sitt mående. 

Och att barnet bor på heltid med dig.