Saknar min kropp på mitt gamla BMI...

Terapi är bra för att lära sig vara snäll mot sig själv och kunna förstå varifrån ångesten kommer och vad den beror på. Det är där nyckeln ligger till tillfrisknande.  Acceptera ångesten och ta dig igenom den känslan. Ätstörningar är inget annat än en flykt från en verklighet man inte vill inse.   Att du trivs i din anorektiska kropp handlar om att ha kontroll över din ångest och kan fly från den med din svält. Nu måste du börja hantera den på andra sätt. 
Ätstörningar handlar aldrig om vikt utan om flykt från verkligheten.  

Jag är själv ätstörd så jag känner igen din kamp fast jag kämpar från andra hållet. 

Jag ska börja med att säga att jag inte har erfarenhet av din typ av ätstörning, däremot av att hjälpa närstående med ångest.

Hitta bra sätt att hantera ångesten. Som är snälla mot dig. 

Har du läst på om hur ångest funkar? Hur den ser ut i hjärnan och kroppen? Hur hormonerna rusar omkring, att kroppen och hjärnan lurar varandra i en ond cirkel? Genom att känna till det är det för många lättare att kämpa emot den, att bryta den onda cirkeln. 

Har de gått igenom avslappningstekniker, andningsövningar, växelvis spänning och avslappningsövningar? Meditation/mindfulness? Det behövs både sätt att hantera ångesten när den är stark och vardagsvanor som sänker stress- och ångestnivån. 

En kompis till mig uttrycker det som att hon är bara i huvudet när hon mår dåligt. När hon hittar sätt att vara i hela kroppen (genom tex övningarna jag nämnde) blir hon mycket lugnare. 

Du är fantastisk som kämpar på och jag läser mellan raderna att du vill bli frisk, vilket är ett jätteviktigt och stort steg som du redan har tagit! 

Vill bara skicka en stor kram. 

Du klarar detta! 

Alltså, tack så jättemycket alla tre för era fina svar  🙏 De satte in vak dygnet runt dan efter jag skrev detta, o de (vaken alltså) kollar typ varenda grej jag gör på datorn, så jag har inte kunnat vare sig kolla om jag fått svar eller svara förrän nu (han som sitter vak just nu har somnat så nu passar jag på 😆).

"Fjäril kär": du har ju helt rätt i det du skriver... men HUR hanterar man ångesten på ett annat sätt??? Liksom, det är ju skillnad på ångest och ångest - sån ångest som inte har med kroppen och maten att göra kan jag ändå hantera lite med hjälp av vanliga ångeststrategier, men just kroppsångesten är nåt annat... jag kommer liksom inte åt den med några strategier öht. Det enda som hjälper är de destruktiva strategierna - att låta bli att äta och/eller att kräkas om jag ändå tvingats äta. Så länge min kropp existerar finns det liksom inget annat sätt 😞 Det gör mig ont att du också lever med den här jävla kampen och att den är från andra hållet gör den ju inte öht lättare... Hur gör du för att hantera?

"Ångesthantering": ja, alltså, jag är väl typ en levande uppslagsbok om ångest, haha. Och ja - avslappningstekniker, andningsövningar, mindfulness etc funkar iaf nåtsånär när det gäller inte-kroppsrelaterad ångest, men det funkar som sagt inte öht på just tjock-ångesten. Där blir det snarare motsatt effekt... och jag fattar ju vad din kompis menar när hon säger att hon bara är i huvudet, så är det ju precis när det gäller all annan ångest, men just kroppsångesten är precis tvärtom, där mår jag liksom bara ännu sämre av övningar som går ut på att vara i kroppen. Det är ju precis just den jag vill bort från. Sen vet jag inte om det bara är jag som är konstig som reagerar så här, för de har ju alla de klassiska ångesthanteringsstrategierna som behandling här på avdelningen, så tanken är väl att de ska hjälpa även mot kroppsångest, bara att det tydligen inte stämmer för mig... 

"Eva": Tack, fina du 

Var snäll mot dig själv. Du tror att 100% av alla människor som ser dig tittar, stirrar, undrar, bejakar. Men tyvärr du är inte så viktigt. Det som är viktigt för dessa 100% är de själva. De tänker på sitt eget skit. 

Vi får se om vaket somnar igen så att du kan läsa detta. :) 
Jag kan inget mer säga än att jag beundrar dig som kämpar på och att jag önskar dig allt gott. Det finns ju ett friskt och bra liv där på andra sidan, när du har tagit dig igenom det här. Kram! 

Att komma åt sin kroppsångest handlar ju först och främst om att våga gräva i vad den kommer ifrån. Att gå på djupet i sig själv och leta bakåt i minnet . Varför vill man fly från sin kropp? Vad har kroppen gjort dig för ont? Finns det något trauma bakom? Övergrepp? Vuxit upp med skuld och skam för kroppens funktioner? Alkoholiserade föräldrar?  Könsdysfori? Försöker tvinga bort en sexuell läggning?   Hårt religiöst uppfostran?  Var du tjock som barn?  Psykisk ohälsa hos dig själv eller i din familj som är genetisk eller skapad av miljö? 

Allt sånt här skapar olika former av trauma och att bli ätstörd är kroppens sätt att minska ångesten även om det sker via självdestruktiva och farliga sätt. Hade du inte varit ätstörd hade du lika gärna kunnat bli fast i droger eller alkohol eller ett sexmissbruk. Det är samma mekanism. Det är samma ångest. Men olika sätt att hamna snett. 

Du behöver alltså hitta orsaken till att du hamnat i detta från början för att kunna jobba på din ångest. 

Att jobba på den vanliga ångesten är faktiskt ett sätt att närma sig den riktiga anledningen till att du är ätstörd.  Att låta den vanliga ångesten tystna gör att  din kroppsångest hörs och blir mer tydlig och syns på ett annat sätt. Då kan du lättare hitta rätt väg att jobba på den.  

Och det finns ingen quickfix.  Det jobb du har påbörjat kommer ta tid och göra ohyggligt ont . Du måste ha tålamod.  Att du ifrågasätter delar av din behandling och är frustrerad  är ett sätt för din sjuka sida att vilja fly från det du vet kommer . Du tänker att du inte blir hjälpt och känner att det bara är skitsnack etc är ju din ångest och ätstörning som talar.  Den sidan av dig som inte vill bli frisk, den sidan av dig som känner att du tappar kontrollen och istället vill fokusera på att fortsätta bli smal och ha kontroll på vikt och mat. Din ångest kommer ikapp dig och det är det du vill fly ifrån. 

Jag själv vet varifrån min ätstörning kommer . Jag är fostrad oerhört strikt med olika tabun och har gått igenom olika trauman plus att jag fått en diagnos som också förklarar en del av den ångest jag hade redan som barn och den komplicerade syn på mat jag hade som liten.  Jag har massor att jobba på och det får jag göra resten av livet. 

Fokusera på din kropps funktion istället för utseende. Med ett så lågt BMI måste du varit väldigt trött och hungrig. Du kan inte ha orkat att plugga/jobba, umgås med vänner och hittat på roliga saker även om du tycker att du är tjock nu (det är du inte) så måste du vara piggare och orka mer. Fundera också på om det verkligen är värt att dö för att vara fin, är utseendet verkligen så viktigt finns det inte andra saker i livet du värdesätter mer? 

Men gud ja - fattar precis! Tyvärr har jag inga bra tips mer än att försöka stå ut... till slut lugnar det ner sig, och de där rösterna som skriker i huvet på en blir aningen lågmäldare. Men ja - skittufft är det ju... skickar massor av styrka och kärlek ❤️

min tjej sen många år tillbaka hade oxå ätstörninga. hon var fri från den när vi träffades ochgick mer åt andra hållet. 

den resan vi provade vill jag gärna berätta skicka PM till mig så skall ja berätta

Men alltså... jag fattar att du menar väl, men herregud vilket provocerande inlägg! Ätstörningar handlar inte om att man vill vara "fin". De flesta av oss som ligger/har legat på ensiffrigt BMI inser tvärtom att vi ser/såg rent ut sagt för jävliga ut. Det du ska fråga är alltså inte "är utseendet verkligen så viktigt..." eller om det "verkligen är värt att dö för att vara fin"; det du ska fråga (om du nu anser att du behöver fråga) är i stället "är det verkligen så viktigt att inte hela tiden ha skyhög ångest..." eller "är det verkligen värt att dö för att slippa leva i konstant panik". Det är det det är frågan om, inget annat. Sen är det ju öht lite märkligt att fråga om TS tycker det är värt att dö, när hen uttryckligen skrivit i sin trådstart att hen inte vill dö...

Som sagt: jag fattar att du menar väl, och du har ju rätt i det du skriver om hur svälten påverkar kroppen, men... ja - sjukt provocerande blev det...

Vad vill du kunna göra som du inte kan nu? Vad hindrar ätstörning dig från?

För mig hindrade ätstörningen mig att ha ett socialt liv mellan 20-25. Jag avstod från sociala tillställningar och närmare relationer för att ingen skulle kunna snoka i mitt ätbeteende. Nu i efterhand ångrar jag min prioritering.

Kanske hjälper det dig att tänka så? Jag håller tummarna för dig. 

Tack igen så jättejättemycket till alla som svarat! Blir så rörd och tacksam över att det finns sån värme och kärlek därute 

Ja, det är säkert så som du skriver, men det hjälper inte så mycket, tyvärr... absolut är en del av problemet att jag nojar över vad alla andra tänker, men det är absolut inte det som är huvudproblemet. Huvudproblemet är min egen känsla inför den här äckliga kroppen, inför ätandet, inför viktökningen... Men tack för att du försöker peppa iaf - det värmer Haha, ja, fast det är bara en som brukar somna tyvärr, så vi får väl se hur långt jag kommer nu... tänker att jag får ta lite i taget annars, när det är just han som sitter vak 😆 Hursomhelst - tack för dina fina ord - verkligen! Alltså herregud vad bra du beskriver det!!! Det är precis som om du satt inne i mitt huvud och såg precis hur det är, haha. Otroligt sorgligt samtidigt, eftersom jag fan inte önskar det här ens åt min värsta fiende - det är verkligen skit att du ska behöva ha det så här... Men din bakgrund verkar väldigt lik min (bortsett från biten om strikt uppfostran) så inte så konstigt kanske att du vet precis hur jag känner. 

Jag vet ju egentligen vad orsaken är, men jag orkar verkligen inte rota i den. Och jag tror ärligt talat inte att det finns nåt sätt att faktiskt komma till bukt med det heller tyvärr. Jag fattar ju att det inte finns nån quickfix, men, alltså... jag har en kompis som har gått i traumabehandling, men det hon har berättat om hur det går till - jag skulle aldrig orka eller klara det! Jag kan ju knappt ens tänka på det så mycket som jag gör nu utan att må riktigt jävla skit; lättare att bara glömma alla de där åren. Men ja, du har så klart rätt i att det är ångesten som talar när jag känner så, men det gör det ju inte lättare, haha.

Har du gått/går du i traumabehandling?

Intressant, för övrigt, det du skriver om att jag lika gärna kunnat bli fast i sexmissbruk; sex fyller exakt samma funktion som svälten för mig (och ja, jag har även blivit "beskylld" för att missbruka sex).

(Ok, längre än så här kom jag inte senast jag skrev; får se hur långt jag kommer idag, haha)

Ville även säga att det är intressant det du säger om att om den vanliga ångesten tystnar så blir kroppsångesten tydligare och syns på ett annat sätt - det är säkert därför de jobbar så mycket med det här! Fast ingen har ju haft vett nog att förklara det på det sättet. Men ja, makes sense.Ja, man skulle ju kunna tro det, att jag skulle orka mer nu. Men jag väntar fortfarande på den där energin som alla säger ska komma när man har en bättre vikt. Jag tycker ärligt talat att jag funkar sämre och orkar mindre nu. Men det är kanske för att man är i konstant matkoma här, haha. Jag vet inte. Sen skulle jag inte vilja säga att jag tycker att det är värt att dö för att vara fin, jag vill ju inte dö, och det där med att vara fin har liksom aldrig funnits med i bilden. Jag är inte fin, har aldrig varit fin, och kommer aldrig att bli fin. Det har överhuvudtaget inte med utseendet att göra. Jag hör vad du säger, men, det är liksom inte så det funkar... men jag är så klart ändå jättetacksam för att du försöker hjälpa mig med hur jag kan tänka
(Tillägg efter att jag läst #11: "Anafor" beskriver verkligen exakt hur det är! Även om det känns lite hårt... för jag fattar ju också att du verkligen bara ville hjälpa.)Tack  Har du gått i nån annan behandling? Typ som "Fjäril kär" pratar om? Eller har du lyckats få mer tyst på "rösterna som skriker i huvet" (så jävla bra beskrivet!!! 😆) utan att göra nåt annat än att "bara" stå ut i en högre vikt?

(Och där var jag tvungen att avbryta igen... jag hoppas att jag ska bli klar med detta nu i alla fall, haha)
Åh... tack för erbjudandet... jag känner mig inte riktigt bekväm med PM tyvärr, samtidigt fattar jag ju om du inte känner dig bekväm med att dela med dig så här öppet. Men tack i alla fall Exakt så här är det!! Ingen skugga över "Tänk till", för jag fattar (precis som du) att hen bara ville väl, men ja, precis så här som du skriver är det ju.Åh - tack! Jag förstår hur du menar men helt ärligt känner jag faktiskt inte att min ätstörning hindrar mig från saker jag vill kunna göra. Jag träffar vänner osv, så... och jag har nära relationer, men de vet vad som gäller och lägger sig liksom inte i, så jag hindras inte där heller. Min ena kontaktperson här på avd frågade om jag inte vill skaffa familj, barn en dag, men nej - absolut inte! Eller, egentligen hade jag väl gärna velat ha barn, men känner inte att det hade varit schysst, vare sig mot barnet eller pappan. Jag vet att jag aldrig skulle bli en bra mamma eller ens en bra långsiktig partner. Här är en tjej på avd. som berättade att hon aldrig går hemifrån, att hon bara isolerar sig hemma i sin lägenhet. Hade jag haft det så hade jag helt klart kunnat ha som motivation att kunna komma ut och träffa folk, men det är alltså inte ett problem i mitt fall. Som "Tänk till" var inne på kan jag ju bli trött och inte orka så mycket som jag hade velat alla gånger, men bortsett från det hindrar inte ätstörningen. Att vara stor som en uppsvälld elefant är ju däremot extremt hindrande, nu vill jag ju bara isolera mig från allt och alla... Jag bokade en tid på vårdcentralen för att få hjälp med min ångest, och läkaren jag fick träffa blev typ hysterisk när hon såg mig och kontaktade psyket som sa att jag måste komma in direkt, annars skulle de skicka polisen att hämta mig. Så jag gick dit, och sen fick jag inte gå hem igen.