• Anonym (Ambivalent)

    Hur vet man att man vill separera?

    Jag vill lämna min sambo. Tror jag.
    Vi har varit tillsammans i snart 9 år, har ett barn på 3 år.
    Jag har tvivlat fram och tillbaka på våran relation i några år nu faktiskt. Men aldrig så mycket att jag trott jag velat lämna honom, har snarare känt stor sorg att jag känt så och försökt jobba med det.
    Men sen ca ett halvår tillbaka har detta vuxit så starkt att jag nästan bestämt mig. 
    Det är bara SÅ jobbigt. 
    Han älskar mig, han har ingen annan då vi nyligen flyttat till ny stad. 
    Jag är så ambivalent.
    Jag vet vad jag vill egentligen, men hur kan man förstöra någon annans liv? 
    Har sökt så mycket information om separationer och skilsmässor och allt relaterat till detta den senaste tiden så känner mig som expert på ämnet. Men inte när det kommer till mig själv.

    Hur klarar man att ta detta första steg?
    Att förstöra någon annans liv. 

    Jag skulle kunna stanna med honom bara för att inte såra honom. För han gör inget fel alls. Det är bara mina känslor som tagit slut. Känner mig som en egoist och jag vet att människor runtomkring kommer ta hans sida och jag känner mig bara inte redo för denna storm.
    Någon med erfarenhet?

  • Svar på tråden Hur vet man att man vill separera?
  • Anonym (Ambivalent)
    Anonym (Inte kär) skrev 2024-03-21 23:01:33 följande:

    TS, jag tror att du helt enkelt inte längre är kär i din partner, iallafall inte på det sätt som du vill vara för att känna dig tillfreds. Det där är ju väldigt olika för olika personer, en del är nöjda bara relationen flyter på, andra kräver passion och pirr för att det ska kännas bra (jag och min man har de olikheterna, vilket är ett problem i vår relation).


    Att du inte vill leva ett liv i ekorrhjulet känns dock som att du försöker hitta en godtagbar ursäkt (att "bara" inte längre vara kär kanske inte är tillräcklig orsak för att separera?).

    Att du tvekar inför separation för att inte vill såra honom är egentligen ganska ego. Det blir en ursäkt att inte behöva ta tag i det (för det ÄR ju såklart skitjobbigt att ta det steget) och man behöver ju inte heller riskera att ångra sig.

    Tänker samtidigt att han måste väl undra när ni inte haft sex på 1,5 år och du inte vill ha närhet? Du skrev i något inlägg att du kan fortsätta att låtsas, men det blir förstås omöjligt i längden när man inte vill ha intimitet. Och det är ju faktiskt taskigt mot honom också. Bättre att ni får hitta kärlek på nytt på varsitt håll (ni är väl dessutom relativt unga?). Lite synd att du inte involverat din partner tidigare, tror man kan hitta tillbaka om man jobbar på relationen i tid, gärna med parterapi. Nu verkar du redan bestämt dig på egen hand. Parterapi kan ju vara bra i vilket fall, även om det blir separation kan det hjälpa relationen framåt.


    Att inte längre vara kär är väl egentligen ett skäl så gott som något att lämna? 
    Att vi inte varit intima har lika mycket varit pga honom..
    Parterapi, visst men.. känns motigt för jag tror att jag inte vill det. Jag vill inte försöka fixa detta för jag vill gå vidare.
    Men det tar så emot att känna så, av någon anledning..
  • Anonym (hur mycket ska man försöka?)
    Tow2Mater skrev 2024-03-21 15:22:52 följande:
    Flytta tillbaka dit ni brukade bo. Gissar där har han sina vänner och kanske släkt? Hur långt flyttade ni?

    Att du lurar honom att flytta dit du vill och sedan dumpar honom, fast du känt så här länge, är bara blah. Så manipulativt.
    Det kan ju också vara så att TS kände att det var en bit som saknades men det inte var helt tydligt vad, och att om TS bara fick bo närmare sina övriga kontakter så skulle hon bli lyckligare och relationen skulle bli bra igen?

    Folk gör alla möjliga konstiga saker för att "rädda" en relation, skaffar extra barn och hundar och segelbåt och nya bostäder. Men i grunden är man fortfarande samma personer trots den ändrade situationen så ibland är det nog faktiskt bättre att separera istället.
  • Anonym (Samma sits)

    Hej, jag är i exakt samma sits som du, jag har iofs stora barn men att leverera det beskedet till någon är bland det värsta man kan göra. Jag har velat skilja mig på allvar i ca 1,5 år men det är först nu som jag kommer att ta tag i detta. Det blir inte bättre. Men det är en process som måste få ta tid.

    Han är världens bästa man egentligen, värnar om familjen, snäll och låter mig vara som jag är, fantastisk på att ta tag saker, fixar allt, oerhört händig ja listan kan göras väldigt lång....MEN...jag har inte den typen av känslor för honom som man borde i ett äktenskap. 

    Sex är helt över för min del, det beskedet gav jag honom i oktober. 

    Nu närmar det sig beskedet, jag vill skiljas men herregud vad det har varit mycket vånda. Jag är närmare än någonsin nu och det är skitläskigt för vi sitter i ett stort hus och jag tror inte han kommer att stanna här men jag vet inte. 

    Många frågor har dykt upp, har jag råd med bil, hur kommer skilsmässan att påverka barnen,  osv osv, men samtidigt tänker jag, jag är varken den första eller sista som vill skilja mig. Jag har bara ett liv och det är mitt ansvar att göra något bra av det. 

    Jag vill ha kärlek och närhet från en man, jag vill krypa nära någon och känna genuin kärlek. Jag vill ha sex igen.

    2024 ska bli mitt år, det har börjat trögt men nu ökar jag....

    Jag tror på dig! Har tankarna börjat gro är det svårt för dem att dra sig tillbaka så är det bara.

  • Anonym (Tänk om)

    Ska du verkligen lämna din sambo på dessa grunder? Har du ens övervägt vad detta innebär för erat gemensamma BARN. Jag var detta barn. Två helt okej föräldrar som gjorde sitt bästa. Ena veckan fick man vara en person andra veckan en annan liknade men annorlunda person. Sen anpassa sig till eventuella nya partners och bonussyskon efter man vant sig vid två hem. Allt detta ska man leva med medans man kanske inte får kompisar i skolan, men ligger efter i skolan, man blir mobbad osv. 

    Gör inte om andras misstag. 

    Men visst om du har tappat känslorna. Du borde ha lämnat igår. Måste vara hemskt att leva med de val man gjort.

  • Anonym (Mano)
    Anonym (Ambivalent) skrev 2024-03-21 09:36:28 följande:
    Hur vet man att man vill separera?

    Jag vill lämna min sambo. Tror jag.
    Vi har varit tillsammans i snart 9 år, har ett barn på 3 år.
    Jag har tvivlat fram och tillbaka på våran relation i några år nu faktiskt. Men aldrig så mycket att jag trott jag velat lämna honom, har snarare känt stor sorg att jag känt så och försökt jobba med det.
    Men sen ca ett halvår tillbaka har detta vuxit så starkt att jag nästan bestämt mig. 
    Det är bara SÅ jobbigt. 
    Han älskar mig, han har ingen annan då vi nyligen flyttat till ny stad. 
    Jag är så ambivalent.
    Jag vet vad jag vill egentligen, men hur kan man förstöra någon annans liv? 
    Har sökt så mycket information om separationer och skilsmässor och allt relaterat till detta den senaste tiden så känner mig som expert på ämnet. Men inte när det kommer till mig själv.

    Hur klarar man att ta detta första steg?
    Att förstöra någon annans liv. 

    Jag skulle kunna stanna med honom bara för att inte såra honom. För han gör inget fel alls. Det är bara mina känslor som tagit slut. Känner mig som en egoist och jag vet att människor runtomkring kommer ta hans sida och jag känner mig bara inte redo för denna storm.
    Någon med erfarenhet?


    Tycker du ska stanna.
  • Anonym (Mano)
    Anonym (Mano) skrev 2024-04-20 22:55:00 följande:
    Tycker du ska stanna.
    Att göra slut med föräldern till ens barn baserat på att man inte är kär längre är så ansvarslöst det bara kan bli.
  • Anonym (Ida)

    Stanna tycker jag. vet många som är i en kris när de är mellan ca 30-45 och kan försöka få för sig att ändra på sitt liv men de vet egentligen inte vad de vill. Det kan ha med hormoner att göra tex. vill du verkligen vara utan ditt barn hälften av tiden?! Jag hade stannat för barnens skull sålänge det inte var för illa. Men man hittar inte alltid grönare skogar nån annanstans. 

  • Anonym (Boll)

    Jag var riktigt olycklig i min relation med pappan till mina barn. Sista fem åren gick helt åt fel håll. Valde att separera trots två barn under 5 år. Har aldrig ångrat det. Vi var inte rätt för varandra. Han tog separationen hårt men han lever nu med en ny kvinna. Jag har en ny relation som har allt det jag saknade i den förra. MEN, vissa bitar som jag hade med mitt ex fattas. Jag ska försöka jobba med det jag gett mig in i men det är väldigt tydligt att det ena ofta är på bekostnad av det andra. Du verkar ha tänkt på det här länge och uppenbarligen är det sexuella helt dött mellan er. Om du nu har bestämt dig, vad väntar du på ?

  • Anonym (Inte kär)
    Anonym (Samma sits) skrev 2024-04-20 22:35:14 följande:

    Hej, jag är i exakt samma sits som du, jag har iofs stora barn men att leverera det beskedet till någon är bland det värsta man kan göra. Jag har velat skilja mig på allvar i ca 1,5 år men det är först nu som jag kommer att ta tag i detta. Det blir inte bättre. Men det är en process som måste få ta tid.

    Han är världens bästa man egentligen, värnar om familjen, snäll och låter mig vara som jag är, fantastisk på att ta tag saker, fixar allt, oerhört händig ja listan kan göras väldigt lång....MEN...jag har inte den typen av känslor för honom som man borde i ett äktenskap. 

    Sex är helt över för min del, det beskedet gav jag honom i oktober. 

    Nu närmar det sig beskedet, jag vill skiljas men herregud vad det har varit mycket vånda. Jag är närmare än någonsin nu och det är skitläskigt för vi sitter i ett stort hus och jag tror inte han kommer att stanna här men jag vet inte. 

    Många frågor har dykt upp, har jag råd med bil, hur kommer skilsmässan att påverka barnen,  osv osv, men samtidigt tänker jag, jag är varken den första eller sista som vill skilja mig. Jag har bara ett liv och det är mitt ansvar att göra något bra av det. 

    Jag vill ha kärlek och närhet från en man, jag vill krypa nära någon och känna genuin kärlek. Jag vill ha sex igen.

    2024 ska bli mitt år, det har börjat trögt men nu ökar jag....

    Jag tror på dig! Har tankarna börjat gro är det svårt för dem att dra sig tillbaka så är det bara.


    Hur har det gått för dig?

    Är i lite liknande sits, min man är en fantastisk person, men jag saknar att känna attraktion, lite spänning, pirr och nyfikenhet. Är straxt över 50, barnen på väg ut och man undrar om det är så här livet ska bli?

    Men jag funderar mycket på om jag ställer för stora krav. Det jag saknar ska ju ställas mot allt bra vi har, vi trivs ju och har kul ihop. Dock känner jag att något måste förändras för att vi ska fortsätta, vi måste jobba med vår kärleksrelation på något sätt. Det senaste året har det börjat krypa på irritation och frustration från min sida kring skitsaker. Även andra tecken på att även den icke-romantiska relationen blir sämre. Så något måste göras/hända.

    Sen är jag lite ego. Funderar på hur det känns om man blir sittande ensam i en lägenhet och aldrig träffar den där nya attraktiva, passionerade mannen (som jag självklart vill ska ha alla de goda egenskaper min man har...). Många som skiljer sig träffar nya, för dem bättre, partners (men kommer kanske från sämre relationer än min). Men andra blir ganska ensamma och i ett sånt fall kanske min relation är tillräckligt bra.. 
  • Anonym (Emma)
    Anonym (Inte kär) skrev 2024-05-06 10:55:34 följande:
    Hur har det gått för dig?

    Är i lite liknande sits, min man är en fantastisk person, men jag saknar att känna attraktion, lite spänning, pirr och nyfikenhet. Är straxt över 50, barnen på väg ut och man undrar om det är så här livet ska bli?

    Men jag funderar mycket på om jag ställer för stora krav. Det jag saknar ska ju ställas mot allt bra vi har, vi trivs ju och har kul ihop. Dock känner jag att något måste förändras för att vi ska fortsätta, vi måste jobba med vår kärleksrelation på något sätt. Det senaste året har det börjat krypa på irritation och frustration från min sida kring skitsaker. Även andra tecken på att även den icke-romantiska relationen blir sämre. Så något måste göras/hända.

    Sen är jag lite ego. Funderar på hur det känns om man blir sittande ensam i en lägenhet och aldrig träffar den där nya attraktiva, passionerade mannen (som jag självklart vill ska ha alla de goda egenskaper min man har...). Många som skiljer sig träffar nya, för dem bättre, partners (men kommer kanske från sämre relationer än min). Men andra blir ganska ensamma och i ett sånt fall kanske min relation är tillräckligt bra.. 

    Eller så träffar de mycket värre partners än de hade innan. 
    Life is a gamble.

Svar på tråden Hur vet man att man vill separera?