Hur slutar man sakna förr i tiden?

Googla empty nest syndrome och skaffa dig lite nya intressen.

Det löser sig! 

Ja, jag känner ofta så nu tyvärr. Är över 50 och känner att tiden går allt fortare. Jag har aldrig haft ett förhållande, skaffade aldrig barn, bara legat med en. Sörjer allt jag gick miste om när jag var yngre och mer viril, hade snyggare kropp. Jag borde ha fått ligga mer. Leka av mig.
Men det är som det är. Jag brukar trots allt hitta nåt nytt att se fram emot. Man ska nog vara tacksam för att man lever. Snart vår och då får man se fjärilar igen, kanske fina rådjur 

Jag kan också känna saknaden. Dock är det ju rätt meningslöst, för den tiden kan man inte få tillbaka. 

Jag kan också tänka att fy tusan vad tiden går fort! Den bara rusar iväg och här står jag och stampar på samma fläck! 

Jag anser att jag får välja, gräma mig över det jag inte har gjort och sakna en tid jag inte kan få tillbaka eller försöka leva här och nu och glädjas åt det jag har nu. 

Jag har börjat med en del hobbys så som linedance, virkning, lära mig nytt språk osv. 

Jag ägnar mig åt sådant jag tycker om och har tät kontakt med mina barn via telefon och vi äter middag ihop regelbundet, minst en gång i månaden men ofta en gång i veckan. (När det blir en gång i månaden är det för att barnen har arbeten som ibland för dem utomlands eller till andra delar av Sverige på ett par v)

Jag känner lite liknande, mina barn har flyttat ut. Jobbet är inte lika kul längre heller.
Jag gör som så många andra, tränar, men det räcker inte för mig. Kommer nu gå med i en förening, med fokus på välgörenhet och utveckling och sociala aktiviteter.

Vad du än gör TS så bli inte bitter och börja älta. Då fastnar du i en ond spiral, och ingen vill umgås med dig. 

Jag förstår att det känns tufft, du är på väg in i en ny fas i livet som ensamboende. Men du har kvar dina barn, så vårda de kontakterna. Förhoppningsvis har du även annan familj och vänner. 

Livet blir vad man gör det till. få saker kommer gratis. Så fundera på hur du vill leva och försök uppnå det. Kanske satsa mer på jobbet, gå en kurs, resa osv. 

Men det viktigaste, fastna inte i detta. 

Varför inte gå en utbildning och sadla om? Det kommer ge dig en känsla av nystart och ge dig nya livsupplevelser.

Som andra har skrivit tidigare så är det faktiskt upp till dig att aktivt välja hur du vill må. Ja, det låter kanske konstigt, men så är det! Positivitet skapar placeboeffekt.

Se det inte som något som tar slut, se det som en möjlighet för något nytt!

Ta lite tid att fundera på vad du vill/behöver ägna den nya tiden till. Kanske skaffa ett husdjur? Ny hobby? Ny utmaning med träningen? Säg till dina barn att du blivit lite sentimental och att du saknar dem, gå på middag ihop. 

Se till att använda din tid till något nyttigt/vettigt som du får ut något av, slösa inte bort den lilla tid du har kvar med att deppa, då blir detben nedåtgående spiral och dunmår bara sämre. 

Jag gillar inte förändring och nya kapitel i livet, så jag behöver tid att ställa om och tänka till, men när jag har gjort det och hittat något att fokusera på brukar det gå jättebra! 

Jag har extrem separationsångest, och har nog nu hamnat i en ålderskris tror jag. Min äldsta dotter flyttade hemifrån en vecka sen, har en 19 åring kvar som ska in i lumpen snart. Jag saknar allt frän förr. Nät barnen var smä, när jag sjölv var barn, familjeliven hemma o vardagen.

Känns som livet är slut, ser ingen glädje i att träffa vänner eller träna. Som att man inte har något mer att se fram emot. Är 48 år o känner mig lastgammal. Är singel o har ingen partner och har inte dejtat pä många år.

Har känt mig glad för 1-2 år sen. Känns som tiden rusar iväg o att jag snart är pensionär.

Får ångest över att allt bara rinner iväg. Vart tog åren vägen? Jag mår piss. Hur kommer jag över detta? Är det normalt att känna så här i min ålder?