Vad tycker du som är kvinna om män som inte kan få

Men vad tror du det ska leda till? Du kommer garanterat inte att må bättre av det.

Jag fattar verkligen inte. Ditt dåliga mående har absolut ingenting att göra med kvinnor. Kvinnor har inget ansvar för att få dig att må bättre. Du skapar din situation själv med problem som snurrar i ditt eget huvud. När du är äldre, och kanske dement så är det dessa vägar din hjärna har sett till att hålla öppna i ditt medvetande. Du snurrar runt det här så pass mycket att det blir permanent hatande.

Jag tror, Kaffedraken, att om du söker vård kommer du få medicin, för du är så pass nere nu.

Du måste ha någonting utöver bara depression då de här trådarna är så återkommande i den takten det är under så pass lång tid det rör sig om. Vad ligger bakom dem? Vad händer med dig innan du startar dem? Vad har du för känsla? Hur mår du av de här trådarna? Hur mår du efter? Frågor du kan ställa till dig själv, inget du ska känna du behöver svara mig på, men skulle vilja att du grunnar på det för det visar på ett annat problem du lider av. Jag vet inte om du förstår det? Problemet är inte kvinnor versus män. Du har hittat den perfekta plattformen här inne på Familjeliv för att göda det här problemet. Du kan skapa 1000 till. Du kan få svar på 1000 till. Du kan fortsätta tills ditt sista andetag, men det kommer inte lösa någonting för dig, för ditt mående. 

Jag märker också det klassiska här och det är att du letar fel. I hela min text (och jag skriver mycket, urdålig på att förkorta, ett av mina brister) var det det som utmärkte sig för dig, att jag haft relation/er.

Det är vanligt att man, när man mår som du mår, letar fel, jämför sig så att den andre står i en för en bättre position än man själv gör, jämför sina liv här och då. Blir också då som ett slags förakt att du vet inte vad du pratar om till den andre. Men du vet inte, Kaffedraken: Om fem år kanske jag blivit lämnad, eller har cancer? Och du är på toppen av ditt liv med fru och barn (om det skulle vara något du vill ha dvs) om du ser det som att vara på toppen? Vi vet inte. Det här jämförandet känner jag igen i mitt liv, inte av mig själv, men någon annan som mått psykiskt dåligt. Det är också ett tecken på din sjukdom. 

Även om du haft, eller skulle vara i ett förhållande nu, skulle det vara jobbigt för dig då du inte mår bra, det skulle smitta av sig, din respektive skulle inte få det lätt. Jag gjorde det inte lätt för min. Men jag såg det inte själv. Jag tänkte håller jag mig undan slipper han mig, jag kan inte vara på topp idag, jag gömmer mig, jag orkade inte umgås. 

Du blir inte per automatik av med din depression (eller vad det är du lider av) bara för du hittar någon, svaret är inte jobb och tjej, visst, det berikar, om det är rätt jobb dvs med rätt klimat på arbetsplatsen, rätta arbetsuppgifter, och rätt tjej, men det är inte det som är de avgörande för ditt mående. En depression måste man jobba på själv och med stöd/hjälp av kunniga i psykiatrin, på vilken nivå kommer avgöras där och då, och sedan kommer man ta detta allt eftersom. Jag fick till exempel först hjälp av läkare, sedan psykiatriker, sedan kurator, det var den proceduren. Du har inget jobb nu skriver du så då kan det underlätta för du behöver ingen sjukskrivning då och du kan gå på de tider som erbjuds utan problem, tänker jag? Där är inga praktiska hinder? 

De finns de människor som inte bryr sig om deras nya kärlek haft någon, haft några eller haft fler, om så skulle vara fallet då är inte den kvinnan något för dig då, så får du ju tänka? 

Jag har inte brytt mig om min kille skulle ha haft någon före mig, jag har inte velat höra, det har inte varit i mitt intresse, jag har varit intresserad av honom. Det är jag som vill ha honom. 

Han har inte varit intresserad av mitt förflutet på det sättet, han tycker inte det är romantiskt, han har skyllt det på att han varit svartsjuk, han har inte velat "förstöra bilden" av mig  (hur nu det förstör bilden vet jag inte men okej...). 

Det tar tid att lära känna någon och det finns ingen checklista man kan gå igenom som helt kommer svara på vem den personen är.

I ditt fall kan jag märka du har kroppskomplex.
Jag tror det har hållit dig tillbaka på andra plan också, det kan också ha med din omgivning att göra, att du levt som i en bubbla, det kan ha att göra med att du inte är så framåt (som jag i efterhand förstått att jag är, utan att tänka på det), det kan bero på många olika saker, det finns inget svartvitt svar på hur en person är, om den är rätt eller fel beroende på om de har haft ex eller inget ex. 

Jag kunde också skylla det på allt och alla, och mycket riktigt, det har sagts hemska saker till mig (också) av okänslighet, av oförstånd, av frustration, av rädsla, av de som är mobbare, de som säkert har någon personlighetsstörning de lux, men den som mådde sämst av det var jag, det var ingen annan. När jag var i det kunde jag känna mig hämndlysten, men det var också ett tecken på min sjukdom, och jag gjorde inget med det, jag bara konstaterade att jag var det. Det jag kunde tänka var det klassiska: "De vet inte bättre", för så är det. Vad deras skäl än är så resulterar det i att de vet inte bättre. Du ska inte ta det på dig. Det är inte ditt fel att de inte vet bättre. Det är inte ditt ansvar heller. Det är deras. Det är deras misslyckande. Det är de som gör bort sig. 

När du blir frisk kommer du se vart felet är, och det bästa av allt är att hur det än är med den saken så kommer du inte bry dig längre, du har för mycket annat, roligt, att tänka på, du kommer inte orka med sån skit längre, och till vilken nytta? Det är ju bara mög. Ärligt? 

Den jag tyckte det skulle kännas värst mot för att berätta att jag behövde hjälp var min partner, men när väl det var gjort, var det skönt men samtidigt skrämmande när jag fick komma in till sjukvården, när dörrarna öppnades. Bara få acceptera att så här är det. Jag kände mig som ett stort misslyckande. Som att jag inte hade koll på någonting. Var en svag människa som inte var av vikt för någon. Att jag borde vara starkare. Men saken är den, att må som du gör, att må som jag gjorde och ändå bara klara av att existera i det så länge som man gjort: Då är man stark. Men det räcker inte. Man måste ändå få hjälp, man måste också själv förstå man behöver hjälp, att man blivit sjuk. Det är inte alla som förstår fullt ut att de blivit sjuka. För min del var det som att jag hade "en liten en", den friska i mig, som förstod att jag blivit sjuk, som vifta på hjälp, men "den stora"/sjukdomen var som en stor skugga som bara tog över, den hördes mest i mitt huvud.

Inte alla som kan skilja sjukdomen åt från personen, för den är så stark, den kedjar sig fast, men sjukdomen är inte du, den var aldrig jag, även om det känns så.

Du måste veta från nånstans, om du letar dig tillbaka i tiden när du har mått bra, när det har varit okej, det är den som är ditt riktiga jag, ditt friska jag. Den är inte förlorad. Den kommer igen. 

Snälla du, sök nu hjälp så du får bukt med det här, det kan känns mycket svårt i början att ta sig för det, men jag lovar, det kommer kännas mycket bättre sedan. 

Nu måste jag sticka,
jag håller tummarna för dig.

Det är fler som har skrivit till dig än till mig så sluta älta.

Känner flera sådana män. Har inga problem med dem och ser inte ner på dem. Att jag aldrig skulle bli attraherad av en sådan man är en annan sak.

Fast det drabbar ju inte bara män. Jag minns när jag skrev här om en man jag var väldigt förälskad i för tre-fyra år sedan. Jag funderade på att flytta till hans stad, för att lättare naturligt kunna komma i kontakt med honom. Då fick jag läsa massor med skit av typen "det verkar inte som att ni har någon relation alls", "det finns absolut ingenting som tyder på att han vill ha med dig att göra", "du är en kaninkokerska" och liknande. 

Ja, det är tråkigt med såna människor. Här vimlar det av dom och det skiter man i. Anonyma fränlingar, men det känns mer när man råkar ut för dom irl. De man känner. De som vet allt, som vet bäst, som har dubbelmoral.

Jo, det är ett stort problem med vissa kvinnor som anser sig kunna säga vad som helst, som inte bryr sig om andra, om andra blir sårade. Ofta så är de typen som själva inte tål att höra nåt, då är de överkänsliga.
De har regler som bara gäller dom själva, och så dömer de andra. Dubbelmoral alltså. Jag har problem med det.

Jag är låg och deprimerad, betyder inte att jag är sjuk och behöver bli frisk. Man får må dåligt. Även om andra inte gillar det. Tycker det är svagt, dåligt och fult. Prova att gå i mina skor, sen kan du uttala dig om hur det känns.

+1

Med dessa svar kommer snart en ny tråd skapas som kommer handla om kvinnor som säger hur män ska vara. Och efter den kommer nog kvinnor som hycklar. Och så är evighetsloopen igång. kapitel 879

Det är inget du behöver oroa dig för. Varken jag, du, eller det här forumet finns kvar här om några år.

Jasså? Entangler-Bloggen ska återupptas för att sänka FL?

vill du må såhär dåligt? Ja eller nej? Om du säger nej. varför fortsätter du utsätta dig själv för dessa trådar istället för att chatta med kurator/psykolog?

Ohh, Kaffedraken goes foliehatt! Vad sitter du inne på för information?

Men när dessa vissa kvinnor är din syster och mamma räknas det inte eftersom familjer häver ut sig allt möjligt mot varandra.

Det betyder inte att du inte får bli ledsen men att tro att det beror på att kvinnor i allmänhet anser sig rätt att säga vad som helst istället för att förstå att det är nära familj som ger sig själva den rätten gör att det blir helt galet.

Du är låg och deprimerad och väljer att istället för att söka hjälp fortsätta att borra dig djupare och djupare ner i skiten. Vi som svarar dig går vidare med våra liv (hur det nu ser ut), att vi svarar dig betyder inte att "vi inte gillar det" eller tycker att det är svagt eller fult, det är bara att ditt ältande år efter år upplevs som oerhört osunt.

Jag lägger ingen värdering i andras lidande som att det är "svagt, dåligt och fult". 

Varför skulle vi på ett forum värdera dig så?
Jag är också deprimerad och låg, och jo. Jag skulle kalla det för att man är "sjuk". Sjuk är ju att kroppen och hjärnan inte mår så bra som den skulle kunna.

Du kan ändra på saker för att minska, och förhoppningsvis eliminera din depression och eventuella andra kroppsliga/psykiska tillstånd som gör att du mår sämre än du KAN må.

Exempel är:

Prata med psykolog/kurator

Promenera/träna lite varje dag (för att det är bra för kroppens/hjärnans funktion) Kanske med tiden öka på till att jogga, lyfta vikter och så. Men nummer ett är verkligen gå en promenad, gärna i skogen eller liknande, varje dag. Om så bara en stund! Ta inte med dig mobilen helst, utan försök vara närvarande.

Kolla upp om du har vitamin- /mineralbrister och åtgärda dessa. 

Se till att ändra din kost så att den är hälsosammare. 

Gör något kreativt. Som att spela instrument, måla, kanske skriva berättelser, laga mat... något som gör att du är "närvarande i nuet". Det är helande både för kropp och själ.

Drick mer vatten! 

Tänk på att ta hand om tänderna. Många som mår dåligt glömmer att borsta tänderna/orkar inte eller borstar för slarvigt, vilket påverkar hela kroppen. Så kolla upp om du borstar tillräckligt, sätt alarm när du ska borsta om du glömmer. använd tandtråd och munskölj. Inflammation i kroppen gör att man mår dåligt, och tänderna är ett ställe där det lätt uppkommer inflammation.

Tack så mycket :)

Bara ditt svar här bevisar för mig att du visst det behöver hjälp, men du förstår tyvärr det inte själv.