Hur dålig vän är jag?

Om du tycker att det är naturligt så är vi väldigt olika typer av människor och sannolikt inte en person som jag skulle behålla i min omkrets. För mig låter det här lika illa som de som förespråkade otrohet som någonting positivt. 

Men om du och TS tycker att det här är en bra väg som ni är inne på och det berikar era liv, så är det bara att fortsätta på inslagen väg. 👍

Förstår smärtan. Ts, hur gammal är
du, och varför har du inte gjort en fertilitets utredning om du försökte
med ditt x utan framgång?

En sann vän kan i sin egen lycka också förstå att det kan vara tufft för sin vän som kämpat med samma sak och misslyckats.
Om bara perfekta människor med perfekta känslor inför svåra frågor i livet accepteras i din vänkrets är det ingen krets jag vill ta del av. Har du ens genuina vänskapsrelationer där man kan vara ärlig med sina känslor även om de är tabu/jobbiga/fel/svåra? 

Ingen säger att jobbiga känslor berikar ens liv men jobbiga känslor är en del av livet och dessa försöker ts nu hantera, som dessutom har dåligt samvete över sina fullt normala känslor. Fint du kommer och spär på detta.

Och ett tips om du har barn, låt dem acceptera alla känslor, trycker man undan dem eller känner mycket skam inför dem är det högre risk att bli en ångestbenägen person som senare i livet behöver hjälp av psykiatrin. Alla känslor är okej, det viktiga är att man låter de finnas utan att värdera dem och ta sig igenom det jobbiga. Ett sätt kan vara att ventilera på ett forum. 

Det är ok att ha flera känslor samtidigt. Livet är så. Och du har alltid rätt till dina känslor. Känslor är något man bara har.

Vem vet, om några år kanske du oxå har man, barn och hus. Jag gifte mig sent, hade fertilitetsproblem sedan jag var ung och fick mitt första barn vid 43 år. Så man vet aldrig vad som kan ske.

Jag tänker att vänner genom livet får olika relationer till varandra och att det är en god intention att bli glad och glädjas åt andras lycka, men att det naturligtvis finns tillfällen då andras glädje också faktiskt slår ann något i en själv som inte är speciellt smickrande.

Vänner som får barn, jag är själv en sån, får ju väldigt mycket mer hushållsarbete, mindre sömn, mindre tid till fri fritid och mer vab, springmask och läxläsning. 

Jag tror inte du är en dåligt vän. Snarare tror jag du känner massa sorg nu, och också inser att det inte är 100% säkert att er vänskap kommer få lika självklart utrymme nu när barn kommer, som när ni båda var i samma fas. 

På många sätt tänker jag att vi som föräldrar i många fall är dåliga vänner. För i att bli förälder ingår ju att sätta avkommans behov i centrum, och då blir utrymmet till vissa relationer mindre, vilket ju gör att dessa bara blir värda att behålla om umgänget fortsatt fungerar trots att barnet i princip behöver vara med. Dessutom vill ju många prata om blöjor, barnmat, utveckling, gymnasieval och annat relaterat till föräldraskap. 

I viss utsträckning förstår jag att du blir ensam, men på andra sätt vet jag också att ni som faktiskt inte får, eller fått barn också har mer tid att just göra saker som är meningsfulla och givande. Ni kan ju välja vilka barn ni uppvaktar extra på födelsedagen och vilka släktingar som ni odlar kontakten med. Jag tänker särskilt på min moster som typ är extra-person till väldigt många i släkten och helt enkelt bjuder hem syskonbarn, syskonbarnbarn några gånger om året. Ensam är det sista jag tänker mig att hon är. I jämförelse med min far, som ju har barn har hon väldigt mycket umgänge.

Det där är tydligen ett vanligt dilemma, men INGEN pratar om det. Nära vän berättar om sin graviditet. Man borde bli glad för hennes skull, men känner bara avundsjuka och sorg. Så kommer det dåliga samvetet för att man vet att man borde inte känna så och det adderar till sorgen.

Går inte att berätta det heller för att skammen är så stor. 

Hej Anonym (Dålig vän)

Hennes graviditet är helt separerat från din situation. Du blir inte mindre gravid av att hon är gravid.

Jag kommer få skit för detta, men SKÄRP dig! Hon är din bästa vän och du borde känna lycka för henne. Det innebär inte att du inte kan känna olycka för egen del men det är två separata saker.

när jag var gravid och min bästis kämpade med ivf och missfall så överlevde vår relation genom att vi vågade vara transparenta. Hon kunde känna genuin lycka för mig och jag kunde känna genuin sorg för henne. Vi pratade om bebisar och om missfall. Högt och lågt. Vi vågade skratta och gråta med varandra. 

För sanningen är att hon hade gjort slut med mig som vän om jag inte fanns vid hennes sida i hennes sorg och strävan. Och jag hade gjort slut med henne som vän om hon inte gladde sig med mitt livs största lycka. 

Vi är människor. Vi kan inte styra våra känslor. Jag tror också att vi skulle göra klokt i att inte definiera våra känslor som sanningen, på det sätt som en del här i tråden och kanske du, ts, verkar göra. Vi kanske "borde" känna en massa saker, men det ligger bortom vår kontroll. Ska vi verkligen döma oss enbart efter känslor? Om vi tar föräldraskap som exempel så blir jag hellre uppfostrad av en förälder som behandlar mig med kärlek och respekt utan att faktiskt känna den, än en som "känner" kärlek och respekt men inte klarar av att visa den i handling.

Sen - vad innebär det att bli glad för någon annans skull? Jag har själv aldrig blivit glad när någon i min närhet blivit gravid. För mig handlar det nog om att jag själv aldrig velat ha barn, så jag har inte de kopplingar som de flesta andra verkar ha att graviditeter och småbarn är det finaste som finns, plus en rädsla hos mig själv för att bli övergiven. Det hindrar inte att jag tycker att det är härligt när mina vänner får sådant de vill ha, oavsett vad det är. 

Var har hon sagt att hon ej vill hennes bästa? 

Ska man trycka ner sina känslor helt gentemot sin vän?. Tycker det är du som inte vill dina vänners bästa isåfall.