Hur kommer jag över en förälskelse?

Först av allt, en person med nån form av diagnos kan inte tolka subtila signaler. Du måste vara tydlig varje gång du pratar med honom och berätta precis vad du tänker och hur du vill ha det. Han har ingen aning.  

Så jag tänker att ni måste prata ut om saken och se om det finns ett intresse av att ha ett förhållande eller om han//du missförstått något.  

Och fråga inte bara om ni kan ses nån dag - för det kan han ju såklart - du måste vara specifik och fråga konkret vilken dag som passar honom . 

Prata ut först och främst.  

Men tänk om jag gör bort mi?. Har har inte kommenterat eller svarat mitt sista meddelande... Det borde betyda att han inte är intresserad. Sedan tänker jag om han har fortfarande intresse borde han inte höra av sig, kommentera stories eller ta kontakt på nåt sätt?
Jag var väldigt tydligt i början för jag visste att vi har ett ömsesidigt intresse men sista gången vågade jag inte riktigt.  Nu känns det väldigt svårt att kontakta honom igen.

Ta inte för givet att han inte är intresserad.  Det har han faktiskt inte sagt eller hur?
Människor med diagnoser har oerhört svårt med socialt samspel och har ingen aning om hur såna här signaler fungerar eller varför man ens använder dom.  
Jag tror att han är fundersam över om HAN gjort något fel när du plötsligt tystnade och försvann i samband med ord han förmodligen inte kan förstå. 

Personer med diagnos fungerar helt annorlunda.  Du måste fortsätta vara tydlig och prata med honom. 

Jag hoppas att det är så. Men att han inte tar intiativ och hör av sig?! Betyder inte det att han inte är intresserad?
Har gått igenom våra sms flera ggr i början svarade han direkt men efter vårt möte tog det typ två timmar tills han svarade, inga emojis. 

Om jag tar kontakt med honom igen, vad ska jag säga skriva?! Svälja min stolthet och fråga vad det är som egentligen händer.. Tänk om han inte har en grav diagnos och vill vara artig därför skrev han att vi kan höras..

Minns att han skrev att vi har olika skämtlynne någon gång när jag reagerat på ett skämt. Tolkade det som att han inte vill träffas mer. För varför drar man på olikheter från början, eller?

Han tar förmodligen inte initiativ för att han nog inte vet vad det är han ska agera på. Subtila signaler är förmodligen något han inte alls förstår. Av det du beskriver så agerar han enbart på det som är klart och tydligt sagt. 
Du måste vara den som agerar här och säger tydligt att du är intresserad av att fortsätta och att du fortfarande är intresserad av honom. Annars kommer han inte förstå. Och det är också det du måste skriva i ett sms. Du måste vara övertydlig med vad du menar .

Att man har olika skämtlynne är ju bara en upplysning om att ni fungerar olika och att ni troligen inte skrattar åt samma saker. Det är ju ett sätt att underlätta eran  kontakt genom att han berättar hur han fungerar. 

Jag hade helt klart velat veta olikheter från början för att lättare kunna kommunicera och förstå varandra och slippa missförstånd.  

En del av mig vill tro på det är så att hans diagnos gör att han inte tar intiativ, att  han tror att han gjort något fel.
Men det kommer kännas så tungt om killen vill bara gå vidare och tränger in mig på?Kommer att skämmas ihjäl mig.
Tänk om jag skriver tydligt att jag är fortfarande intresserad men vet inte om han är det , han kanske kommer bara tycka synd om mig eller tro att jag är desperat och inte förstår att han har gått vidare????
Bästa scenariet är att han skriver att han är det också, förhoppningsvis är han ärlig.

Säg om det är som du beskriver och som jag delvis tror, även om han har diagnos, borde han inte kontakta mig om han har ett genuint intresse? Eller om han saknar mig??Jag menar bara ta risken även om han är osäker på mig med tanke på att jag ändå har messat honom?

Jag har själv diagnos och vi är oftast väldigt rationella och kan bara agera på det som verkligen sägs. 

Att någon får för sig saker och drar sig undan och slutar ha kontakt är något jag inte förstår . Jag kan inte agera på något sånt då jag inte vet vad som menas och jag vet inte vad som förväntas av mig . Jag tar därför inte initiativ i den saken. Då låter jag det vara även om jag är mycket förvirrad och troligtvis ledsen. 

Om ingen aktivt säger att den är intresserad och säger att den vill ha kontakt så kommer jag inte ta initiativ.  Så verkar denna kille också fungera. 

Hur ska han veta att han kan ta kontakt om du inte säger det rätt ut? 

Men okej, en fråga till; att jag skrev tidigare att jag vill gärna ses, och svarade att vi kan höras, jag instämde att vi gör det. Sedan hände det inget. Väntar han då på att jag ska höra av mig om när vi ska ses?
Om det är du som får smsn från typ mig, tycker du också att jag borde tala om när jag vill ses?
Jag vet att jag tjatar och ältar  mycket men är orolig över att han inte hör av sig pga brist på intresse.

Ja du frågade inte specifikt vilken dag ni kan ses eller höras. Du angav inget exakt datum. Därför får du inget svar. Självklart säger han ja att ni kan träffas , det kan han ju rent generellt. Och det var ju det du frågade.... 

Och skulle du fråga mig om vi kan ses nån dag så javisst kan vi det. Något annat svar får du inte för det var inte det du frågade. 

Skulle du däremot fråga om vi kan ses på fredag kl 12 så skulle du få ett mer detaljerat svar. 

Okej, så det handlar förmodligen inte om intresse.
Jag kanske kan testa igen. Men det betyder väl inte att jag kommer att behöva ta intiativ alltid om jag nu blir tydlig med hur jag känner för honom, eller? 

säg att han vill ha kontakt och vi börjat lära känna varandra och jag berättar för honom att jag vill också att han ska ta kontakt när han kan ses eller pratas. Det borde funka va? 

Jag menar så att det inte blir att jag driver förhållandet(om det blir vi) utan att han är också är med.

Jag kan bara inte. Om han är verkligen serös och intresserad borde han göra ta steget. Beror det på att han har svårighet a men kanske det inte är menat... Måste stå för mig själv.

Det låter som att du är lite rädd här. Varför kan inte ansvaret ligga på dig? Om DU vill ha kontakt måste du kunna stå för det. 
Är DU seriös och intresserad är det väl DITT ansvar att ta kontakt och säga det. 
Eller är du inte så intresserad? 

Hej!
Jag är man. Jag har en diagnos men inte någon av de som kan behandlas med terapi eller medicinering jag befinner mig (inom det autistiska spektrat)
Skulle man säga att man "lider" av detta till någon kvinna så skulle hon med största säkerhet dra sig ur innan man hunnit börja.
Jag tror att många tänker sig en helt asocial person som bokstavligen springer bort om de försöker prata med en.
Så måste det inte vara. Jag har svårt att tolka känslor, detta är sant men det betyder inte att jag inte kan visa mig kärleksfull och ömsint.
Jag tycker om att kela, kyssas och ha sex. Det är inte där det sitter. 
Vältränad, ser bra ut, välutbildad, rolig (enligt de flesta) men....blyg.
Jag har svårt att sätta mig in i hur personer känner sig, längst innerst inne och bemöta detta.
En del tycker att jag är bra på att prata med och att lyssna och det kanske jag är till en viss nivå.
Jag umgås med folk och är på fester där jag lätt kan framstå som översocial men detta är bara min facade.
Jag föredrar att vara för mig själv.
Men för att återgå så är jag trofast, lojal, kärleksfull. 
Jag menar att man inte ska döma ut någon på grund av diagnoser, Vi har mycket att ge även om vi är lite annorlunda.

Jag hör vad du säger och har haft kompisar och bekanter med daignos och tycker inte att det är något negativt. Jag misstänkte att han har något, hade han sagt det eller bett mig om att vara tydligt hade jag agerat på ett annat sätt. Förstår dock att man blir orolig över att kanske diagnosen gör att den andra kommer att dra.
Jag hade inte dragit, uppskattar ärlighet och det hade underlättat kommunikation.
Han visste inte heller att jag är så känslig, är social och trevlig och ingen fattar att jag övertänker och har svårt med relationer.
Det kanske inte det första man vill berätta för någon man vill vara ihop med.

Jag hör vad du säger och har haft kompisar och bekanter med daignos och tycker inte att det är något negativt. Jag misstänkte att han har något, hade han sagt det eller bett mig om att vara tydligt hade jag agerat på ett annat sätt. Förstår dock att man blir orolig över att kanske diagnosen gör att den andra kommer att dra.
Jag hade inte dragit, uppskattar ärlighet och det hade underlättat kommunikation.
Han visste inte heller att jag är så känslig, är social och trevlig och ingen fattar att jag övertänker och har svårt med relationer.
Det kanske inte det första man vill berätta för någon man vill vara ihop med.

Eller så förstår han inte alls vad du vill och känner att du inte är intresserad och att han inte vågar ta kontakt...

Kan pröva och se.