Andra missfallet, ångest och stress

Jag klagar gärna med dig och lyssnar på dig <3 att skaffa barn är skit och det är så fruktansvärt jobbigt med alla vänner som får "oopsie-babies"  och de som försöker i tre månader och berättar hur mycket de kämpat för att få barn. 

Har tyvärr inget solsken att dela ännu. Har på 1,5 år haft ett MA, ett missfall och ett utomkved som resulterade i borttagning av ena äggledaren. De hittar inga fel, jag har "fler ägg än normalt" och min killes spermier är "toppkvalitet" så enligt läkare har vi bara haft otur....hade nästan önskat att de hittade något som man kan åtgärda. 

Min läkare säger att det är bättre att bli gravid och förlora ett barn än att inte kunna bli gravid alls. Hjälper oss knappast men tänker ibland att det fan är vår tur nu <3 <3

Hej Littlewickewire, 

Först vill jag bara säga att jag är så otroligt ledsen för din skull och att jag förstår precis vad du går igenom <3 

Att läsa ditt meddelande var som att läsa något jag själv hade kunnat skriva - jag är i EXAKT samma situation som du. 

Jag och min man gifte oss i april 2023 och började direkt försöka skaffa barn. Plussade första gången i slutet av september, blev over the moon glad. Av någon konstig anledning fanns missfall inte ens i mina tankar. Ca 4 veckor senare vaknade jag med jävulskt ont i ryggen och strålning ner i låren - tänkte inte mer på det men på eftermiddagen gick jag på toa på jobbet och fick en smärre chock när det var blod i hela toaletten. Åkte in på ultraljud någon dag efter där man såg..ingenting. Blev skickad till SÖS för second opinion några dagar senare och inte heller den läkaren såg någonting. Man konstaterade missed abortion. Blev hemskickad med ytterst lite information och cytotec. 

Vid årsskiftet blev jag gravid igen. Den här gången var missfallstankarna ständigt närvarande och jag var nästan beredd på att det skulle gå åt helvete. Hade sen innan en utlandsresa bokad, vilket jag i förbifarten berättade för min akupunktör som starkt rekommenderade mig att äta små doser av Aspirin (huvudvärkstabletter med blodförtunnande inverkan) under hela resan för att förhindra blodpropp (vilket ju kan leda till missfall). Jag gjorde det och kom hem några dagar innan vårt första tidiga ultraljud. Då trodde jag att jag var i vecka 8+typ 3 men ultraljudet visade att den lille där inne "bara" var 6+4. Man såg dock normal hjärtfunktion och vi såg ett minimalt hjärta picka. Trots att sköterskan sa att det är vanligt att man blir flyttad på det viset kände jag direkt att något var fel. Jag hade dunderkoll på när jag haft ägglossning (stickor) och när vi hade legat och jag fick det inte att gå ihop. Och mycket riktigt, 6 dagar senare fick jag en liten brun flytning. Bokade ultraljud dagen efter (pga orolig) och då konstaterades att hjärtat slutat slå några dagar tidigare. Blev åter igen hemskickad med cytotec och nu sitter jag här 1,5 veckor senare och blöder ut mitt andra missed abortion. 

Två av mina vänner fick missfall ungefär samtidigt som mig (första gången) och igår fick jag reda på att de båda är gravida igen. Jag vill inget hellre än att vara glad för deras skull, vilket jag är, men samtidigt är det så fruktansvärt smärtsamt och jävligt att behöva börja om. Igen. Jag finner tröst i att rent statistiskt är två missfall fortfarande "bara en jävla otur" men det är klart att hjärnspökena kommer fram titt som tätt. Hur lång ska den här resan behöva vara? Kommer jag någonsin bli mamma? Om ja, när? 

 

 

 

Åh, jag vet att du precis nyligen fått beskedet om ytterligare ett missfall och jag förstår att dina känslor är all over the place (för att citera prins Daniel). Jag vet inte om du är intresserad av tips och råd men här är iaf det jag har gjort den senaste veckan (att liksom känna att jag har en plan framåt är superviktigt för mig och får mig att må bättre i allt det jobbiga): 

- Lusläste boken "It starts with the eggs" och har kompletterat mina kosttillskott med grejer som hon rekommenderar (om du inte redan läst denna bok, köp den!!) 
- Enligt rekommendation från författaren har jag även tagit följande prover: Glutenintoleranstest, Bunjurtest - DHEAS och Testosterontest. Jag har även diagnostiserad hypotyreos (underfunktion i Sköldkörteln) så jag äter Levaxin sen många år tillbaka och kämpar med att hålla TSH på bra nivå innan och under graviditet. (Om du inte har kollat din sköldkörtel så gör det!)
- Bokade direkt tid hos Marie på FertilitetPlus för utredning av mitt immunförsvar samt spermaprov för min man. Ska även ta AHM-test för att se hur jag ligger till tidsmässigt (även fast enbart AMH inte alltid visar hela bilden så säger det ju någonting om hur äggreserven ser ut och hur mycket tid man "har på sig")
- Fick även tips av en bekant att kontakta Hedda Hela livet för utredning (egentligen får man ju ingen utredning förrän tredje missfallet men jag ringde dit i veckan och fick en tid. Jag fyller 36 i år och både jag och min man är barnlösa sen tidigare, troligtvis spelade det in). Tydligen viktigt att få hjälp av just Costas. 
- Bokat in mig hos en kinesiolog på söder (Dr Wang) som jobbar med kinesiska örter och akupunktur. Gick tidigare hos en annan akupunktör mellan mina två graviditeter som funkade superbra, men jag kände att jag även vill utforska det här med kinesiska örter så ska testa denna. 

Sen är det ju såklart viktigt att varva ner och låta hjärnan vila och kroppen återhämta sig vilket, enligt mig, är lättare sagt än gjort.. Hade jag bara vetat att det KOMMER lösa sig hade jag mått mycket bättre, men ja.. nu är det ju inte så det funkar. 

Nu blev det en hel jäkla novell här, men det kändes skönt att bara skriva av mig. Som sagt, det kändes som att jag hade kunnat skriva det du skrev och jag känner igen (och känner) exakt alla känslor som du beskriver.

 

Kanske vi kan stötta varandra i den här jävulska resan mot våra bebisar? 

 

Stor kram!

Tack båda för svar och tröst ❤️ Det är verkligen en pissig situation, och allt i livet blir lite gråare. Känner liksom ingen glädje på jobbet längre (gör alltid det i vanliga fall) och jag känner hur jag blir arg och ledsen på alla runt mig som har barn eller är gravida. Jag fattar ju att min reaktion är irrationell och känslostyrd, och jag vill verkligen inte känna så. Känner att jag behöver hitta ett sätt att inte låta allt kretsa runt att försöka bli gravid, men det är inte lätt.

Vi kan ju alla tre glädja oss åt det som du, Fiffi11, sa, dvs att vi i alla fall har blivit gravida. Det betyder ju ändå någonstans att allt fungerar även om vi än så länge haft otur.

Har läst alla dina tips Anju88, tack ❤️ vissa kommer jag ta till mig, men jag känner också att för mig blir det lite risk att det tar över mitt liv. Tänker att jag nöjer mig ganska mkt med Letrozol för tillfället, utöver alla vitaminer. Tack och lov har jag en sambo som är med på noterna, och även om det inte är superkul så kör vi verkligen "produktionssex" runt ägglossning. Har läst om andra par där killen inte vill ligga så ofta, och framför allt inte den "typen" av sex, och det försvårar ju också.

Vill gärna "följa varandra" i detta! ❤️ ❤️ 

Har ett par i min relativa närhet, han äldre än henne men inte jättemycket om det nu spelar någon roll. Vet inte om det var knas så simmisarna eller äggfabriken.
De gifte sig lite hastigt för att han närmade sig åldersgränsen för adoption.
Finns inget par jag mer unnade att få barn - verkligen!
De var underbara med sina syskonbarn och ville verkligen inte ge upp trots flera missfall.
Sprang på dem hos en bilhandlare när de skulle hämta bil och vad hade de med sig? En baby-stol med en liten ny människa i - egentillverkad. Träffade dem igen efter några år och då fanns det ett litet syskon.
Så glad för deras skull. 
Så - ge inte upp även om det naturligtvis är jobbigt på vägen.

Känner så igen mig i att jag lätt kan fastna och det styr mitt liv mer än vad som är nyttigt. Försöker också att inte göra alltför mycket annat än att leva sunt, äta vitaminer och undvika att stressa för mycket. 

Något som verkligen hjälper mig är att unna mig något när jag får mens. Äta en riktigt bra köttbit eller dricka vin, allt det där som man inte kan göra sen och försöka vända det till något positivt att jag en månad till kan äta råbiff som jag älskar. Unnar mig också någon behandling eller fina nya menstrosor.

En annan sak är podden "Infertility feelings". De har ett avsnitt som heter Infertility and a bad day (avsnitt 66) som jag lyssnar på när jag får mens. Det är SÅ skönt med ett avsnitt där de bara säger saker som "det suger" "FAAAN ta den här situationen"..allt som man själv tänker på. Hittade den på Podcaster.

Hej,
vill börja med att säga att jag beklagar beskedet och lider med dig.
Har inte skrivit på familjeliv tidigare men eftersom jag kan relatera till ditt inlägg bestämde jag mig för att göra det nu. Jag har precis samma historia som dig. Blev gravid förra våren, då 34 år, för att sedan i vecka 12 börja blöda och få veta att vi fått ett missed abortion i vecka 5+2. Var det värsta jag varit med om mentalt och fysiskt. Vi fortsatte snart ?produktionen? igen och plussade i februari, nu 35 år gammal. Kände lite mer symptom denna gången men vågade inte tro på att det skulle bli något. Avhöll mig från koffein och allt onyttigt för att verkligen maximera chanserna. Kände dock i v 6 att symptomen precis som sist började avta. Läste massor på familjeliv och försökte lugna mig med att symptom kan försvinna i perioder. Bokade in tidigt UL och mkt riktigt som jag befarat, fick vi i förra veckan se en tom hinnsäck som stirrade tillbaka mot oss på skärmen. Har idag haft återbesök och samma besked, det finns inget där.

Den fråga som hänger sig kvar är ?varför?.. och måste man vänta på mf nummer 3 för att få hjälp? Tiden tickar och går och man har ju inte all tid i världen, särskilt när det tar uppemot ett halvår att bli gravid också..
Jag har sedan länge isolerat mig från vänner med barn, börjar bli lättare men kan knappt hålla ihop det varken på jobbet eller privat när barn kommer på tal. Är bitter på andra, avundsjuk och tycker att alla är okänsliga som bara pratar om sina barn fast de vet vad jag går igenom. Samtidigt vet jag att allt inte kretsar kring mig. Livet är svårt just nu. Skickar kramar till dig!

Fina du. Tack för ditt svar, jag känner mig rörd över att du skrev med tanke på det du sa att du inte skrivit förut.

Jag blev så ledsen att höra om dina missfall, din historia påminner väldigt mycket om min, så jag förstår verkligen hur du känner. Det är så orättvist och sorgsamt att man nästan går sönder, och det är svårt att inte bli bitter. Framför allt när så många runt en blir gravida till höger och vänster med sitt andra eller tredje barn.
Det tog framför allt hårt på mig första gången, när fostret varit dött i mig i nästan en månad, medan jag gått runt och trott att jag varit gravid och planerat för framtiden. Min gynekolog på fertilitetskliniken sa något så bra: "Man går inte bara miste om ett barn, utan också en framtid som kanske är lite oklar vad den är än så länge, men som har ändrat allt i livet. Sen från en dag en annan så tas allt det ifrån en, och man ska gå tillbaka till jobbet och allt ska vara som vanligt igen". Tyckte det precis satte ord på känslorna.

Vi verkar även vara i samma ålder, jag fyller 35 i år, och den stressen är nästan den värsta. Hade jag varit yngre hade jag nog inte varit lika stressad eftersom vi ändå blir gravida (måste ju betyda att det fungerar..), men nu känns det verkligen som om tiden bara rinner bort.

Försöker distrahera mig med att "skaffa kontroll". Fyller i allt jag kan i diverse appar (just nu P Tracker och Premom) för att i alla fall ha koll på min cykel och fertila dagar. Än har jag dock inte fått mens efter senaste missfallet, så jag är fortfarande helt lost i min cykel, vilket är tråkigt och stressigt.

Stor kram till dig  Jag hoppas att vi båda får ett plus på stickan snart igen 

Jag gör samma, dricker bubbel med sambon, tar en extra kopp kaffe osv. Sen dagarna innan ägglossning och sen fram till mens är det renlevnad som gäller.. :P Tror man måste få unna sig sånt för att inte bli galen.

Tack för poddtips, lyssnar mycket på poddar, så jag ska absolut lyssna! 

Då får väl jag komma med solskenshistoria!
själv haft 3 missfall. Ett i v 8 sen två i v 5 inom 7 månader. Var då 32. Gick och kollade upp mig men inget fel hittades. Jag fick trombyl och progesteron av läkaren och nästa gång gick det bra!!! Och nu har jag 3 barn!! Fick sista vid 39!
Några bekanta höll på i åratal men även för dom gick det bra tillslut. kram 

Hejsan!

Jag har 15 graviditeter bakom mig, låter väldigt konstigt att skriva det😊.
Började försöka få barn vid 22 års ålder, det tog 5 år, 6 missfall och ett ivf innan han kom. Hade otroligt mycket ilska, avundsjuka, ledsamhet i hela kroppen dessa 5 år. Jag la nog ut mellan 15-20 tusen på ägglossningtester, gravtester osv. Men framförallt glömde jag att leva, det ångrar jag idag.
4 månader efter att min son föddes , blir jag spontangravid och var helt säker på att det också skulle bli ett missfall. Men nä, kroppen slappnade av och nu hade jag 2 barn med 14 månaders mellanrum. Livet är bra otroligt!
men tyvärr var dessa 5 år utan barn så slitsamma att vi skilde oss när barnen var 5 och 6 år.
Träffade en ny man, samma visa, 4 år och 6 missfall till.. 
man måste ju vara lite koko att göra om samma sak igen. Men nu är jag 42 år gammal, gravid i vecka 22, än en gång, livet är ju för underbart. Upp och nedgångar som bara gör en starkare.
Ge inte upp, lev under tiden, jag tappade så många år av att bara tänka barn. Och dom verkar ju komma när jag levt livet och inte tänkt så mycket😊.

Önskar att jag kunde komma med solskenshistoria, men tyvärr tillhör jag den % som får missfall, upprepande. I juni förra året fick jag en infektion som ledde till en tidig vattenavgång, i v 21 födde jag en lite kille som var helt perfekt med tio fingrar och tio tår, hela mitt liv rasade efter fler år av försök och IVF på det. I oktober plussade jag igen efter en frysåterföring, men vid tidigt ultraljud i v 7+5 hade hjärtat sluta slå och jag fick genomgå en abort på sjukhuset.

Några dagar innan alla hjärtas dag plussade jag igen, denna gång hade vi blivit spontant gravida och vi var sååå lyckliga! Händer det här oss? Efter alla dessa år! Men, så idag, var vi på ett tidigt vul. Hjärtat hade slutat slå.. Igen.. 💔 Nu behöver jag återigen genomgå en abort.

Jag förstår inte hur jag ska orka ta mig tillbaka igen? Försöka igen? Alla mina närmsta vänner har ett eller sitt andra på väg. Jag är sååå många år efter med att få mitt första, som jag så länge har kämpat på att få. Hur många gånger orkar man ta sig tillbaka? Efter allt som man har gått igenom?