Ska jag berätta om barnet eller inte? vill ha era åsikter

Det finns i och för sig många ensamma mammor som klarar det utmärkt. Hur vet du att just TS är en av dom som inte kommer att klara av det?

Fast det vet vi ju inte om TS blir ensam att ta hand om barnet. Kan bli att pappan som hon känner är kontrollerande och inte vill ha att göra med vill vara delaktig. Då är dom plötsligt 2 om barnet. 

Fast hon har också dömt honom pga något han gjort under en kort period när han (troligtvis) varit i chock. Det är ju inte som att TS hanterat situationen särskilt moget eller bra själv, men hon tänker att hon ändå kommer bli en rimlig förälder..?

Förhoppningsvis kan de ju ha ett bra samarbete kring barnet där de har delad vårdnad och varannan vecka, så TS borde ju inte glömma att det det kan bli en möjlighet att hon inte får styra allt själv.

Jag håller med om att det finns bättre och sämre förutsättningar, såklart. Men vi vet inte om just TS och hennes kille (eller vad man ska kalla honom för) har dålig förutsättningar. Det finns även par som har alla de rätta yttre förutsättningarna - varit gifta i flera år, har bra jobb, äger stort hus i barnvänligt område o.s.v. - men som ändå inte blir bra föräldrar. För att de är känslomässigt kalla, ställer orealistiska krav på sitt barn, anser att barnet bara är till för deras skull som en statussymbol, etc..

Jag skulle säga, att den absolut viktigaste faktorn för ett barn är en normalvettig mamma. Är hon bara det, så kommer hon att älska sitt barn, och de yttre faktorerna med ekonomi, boende och så vidare kan hon ordna upp med tiden. Under tiden har vi rätt till ekonomisk hjälp från samhället i det här landet, om vi blir gravida innan ekonomin är på plats.

Skulle aldrig falla mig in att ljuga om det. Jag har räknat ut och är säker på att jag vart gravid efter första sexet vi hade första gången vi sågs. Det var i stundens hetta och vi hade varit ute och druckit gott du vet. Där vinet går in, går vettet ut. 

Jag har också funderat på att det där med att vänta tills abortgränsen. Känns bara som att han kommer hata mig trots att han faktiskt inte borde för jag förväntar mig absolut inget av honom 

Igår berättade jag!
Han var såklart väldigt arg och besviken på att jag ljög. Sa väl att jag inte var riktigt frisk och sådär. jag sa dock att jag inte kommer uppge hans namn så länge han inte vill det. Första samtalet sluta med att jag la på luren då jag fick ta mycket skit men han ville verkligen att jag ringde upp och då gjorde jag det efter ett tag. 

Vi prata länge så kan inte få med allt men, han tycker vi ska försöka lära känna varandra. Det är så märkligt för han började låta glad. Frågade om jag tänkt på namn och sa att han hoppades att det skulle bli en kille osv.

Börjar nästan tänka om han planerar att styckmörda mig. Han vände så fort liksom. Jag tror dock han är chockad och behöver nog några dagar att smälta det här.

Hur som helst så känns det som jag gjort det rätta, jag har äntligen sovit en hel natt.

Men är man verkligen normalvettig om man tar ett barn till världen på så svaga grunder, man vet ingenting om pappans släkthistorik och bryr sig helt enkelt inte om vad det är för dåre man skaffat barn med? Det är helt egoistiskt tagna beslut utan att bry sig det minsta om sitt framtida barns förutsättningar. 

Du säger att man kan förlita sig på samhället, det är något en ensam mamma kunnat göra i 30 år, och politiska vindarna vänder iom säkerhetsläget och omvärlden i stort. Vems fel är det sen när barnet inte gavs sin chans till en stadig uppväxt? Och bara vad man utsätter barnet för när det bara finns en förälder, blir den allvarligt sjuk eller dör lämnas barnet åt slumpen. Egoism, egoism är det enda som snurrar i det här sammanhanget.

Sen är varken en mamma eller en pappa väsentlig för överlevnad, men faktum är att under uppväxten är man utsatt med endast en mor. Jag själv är delvis uppväxt så, jag hade det till en början svårt att navigera mig bland unga pojkar och vart mobbad i låg och mellanstadiet, något som inte hade hänt med en närvarande far, för det jag brast i var just de saker en pappa ska lära ut.

Så i högstadiet fick jag lära mig att slåss, och skydda min person den vägen istället.

Ni vänstervridna kvinnor som tror att samhället hjälper er med alla motgångar i livet är livsfarliga för barn, er naiva tro att ni kan ta alla roller i ett hem.

Sen skiter det sig som du säger när det finns två föräldrar också, men då har man iallafall gjort sitt bästa för att ge förutsättningarna och det blir oftare bättre också. Vi som hade det tufft i skolan var just de som inte hade två närvarande föräldrar, vissa av dem är förlorade själar nu. Och i många fall för att en förälder valde egot framför barnet

Det finns i och för sig många ensamma mammor som klarar det utmärkt. Hur vet du att just TS är en av dom som inte kommer att klara av det?

Det handlar om riskminimering. De flesta som sätter sig i en bil idag kommer inte att krocka men ändå sätter de på sig säkerhetsbältet.

I fallet ensamstående mödrar så är det mycket större sannolikhet att barnet drabbas än att man krockar när man sätter sig i en bil.

Det finns dock många faktorer att väga in som kan påverka sannolikheten att barnet får en bra uppväxt. Ett stort stöd från mor- och far-föräldrar samt andra anhöriga och vänner är viktigt. Att man får ekonomin att gå ihop. Att man får vardagen att fungera. Och att man är rätt person. Många har tyvärr en övertro på sig själva idag. Det är bra att ha självförtroende men det är också viktigt att man är öppen för att man inte vet så mycket och att man måste lära sig mycket för att bli en bra förälder. Framförallt behöver man agera tålmodigt och ibland mot sina känslor. 

Som sagt: jag tycker också att det är fel att MEDVETET skaffa barn ensam, eller i samkönade förhållanden (i det sistnämnda fallet är det naturligtivs alltid medvetet). Men - det här barnet finns ju redan. Det kommer inte att få någon mer chans. Då får man som mamma bita ihop och göra det bästa av det. Och vi får hoppas att pappan också vill, när har hunnnit landa i det! Det handlar trots allt om två vuxna människor. Hade de varit tio år yngre, så hade jag också rekommenderat abort. 

Mamman kan fortfarande göra abort. Men om det är rätt eller fel i denna situation är jag för dåligt insatt i för att avgöra.

Igår berättade jag!
Han var såklart väldigt arg och besviken på att jag ljög. Sa väl att jag inte var riktigt frisk och sådär. jag sa dock att jag inte kommer uppge hans namn så länge han inte vill det. Första samtalet sluta med att jag la på luren då jag fick ta mycket skit men han ville verkligen att jag ringde upp och då gjorde jag det efter ett tag. 

Vi prata länge så kan inte få med allt men, han tycker vi ska försöka lära känna varandra. Det är så märkligt för han började låta glad. Frågade om jag tänkt på namn och sa att han hoppades att det skulle bli en kille osv.

Börjar nästan tänka om han planerar att styckmörda mig. Han vände så fort liksom. Jag tror dock han är chockad och behöver nog några dagar att smälta det här.

Hur som helst så känns det som jag gjort det rätta, jag har äntligen sovit en hel natt.

 
Hon var övertygad att det var hennes ex som var pappan men det var en hon träffade på en kryssning och hon hade bara förnamnet pä honom så han hittades aldrig. 

Igår berättade jag!
Han var såklart väldigt arg och besviken på att jag ljög. Sa väl att jag inte var riktigt frisk och sådär. jag sa dock att jag inte kommer uppge hans namn så länge han inte vill det. Första samtalet sluta med att jag la på luren då jag fick ta mycket skit men han ville verkligen att jag ringde upp och då gjorde jag det efter ett tag. 

Vi prata länge så kan inte få med allt men, han tycker vi ska försöka lära känna varandra. Det är så märkligt för han började låta glad. Frågade om jag tänkt på namn och sa att han hoppades att det skulle bli en kille osv.

Börjar nästan tänka om han planerar att styckmörda mig. Han vände så fort liksom. Jag tror dock han är chockad och behöver nog några dagar att smälta det här.

Hur som helst så känns det som jag gjort det rätta, jag har äntligen sovit en hel natt.