Kämpar med barnlängtan

Bra att han kan stå för att han inte är redo men samtidigt är han ju väldigt omogen då om han är 35 och inte redo att sätta sina egna behov åt sidan. Förstår att du älskar honom, personligen skulle jag tappa attraktionen till den egoism han utstrålar på flera plan här. Som du själv är medveten om närmar du dig 40 och är inget självklart att det ska gå
fort och lätt för er även om jag tror och hoppas det för din skull. Tycker det är starkt och modigt av dig att ta upp detta och verkligen faktiskt ställa ett krav på honom då detta är en livsavgörande fråga som går på tid tyvärr. 

Nåja, alla vill inte sätta sina behov åt sidan och det är inget man kan räkna med. Det man dock kan räkna med är att personen i fråga har stake nog att säga det.

Det är inte egoistiskt att inte vilja ha barn, det är ett livsval man gör utefter sin egen önskan om framtiden. Och alla har inte samma önskemål. 

Men, som sagt, står för det då!

Nä och i Exakt Vilken Mening skrev jag att man kan citat räkna med att alla vill sätta sina behov åt sidan? Exakt. Vissa vill, kan inte detta. Jag har heller aldrig påstått att det är
egoistiska att välja bort att skaffa barn, inte sant? 

Däremot är mannen i exemplet en egoistisk person. Skulle till och med sträcka mig till en brist på empati. Precis som du säger Utifrån Sina Önskemål. 

Alicia, då har du missuppfattat min kommentar eller så var jag otydlig. Hon ska inte behöva vänta in tills hennes kille är redo när hon väntat så många år. Man kan heller inte tvinga in någon i föräldrarskap. Om hon är tydlig med sin kille och säger jag ger dig tid tills i sommar att bli redo för att skaffa barn, vill du inte det använder jag en donator. Då är killen med på exakt vad det innebär och kan då välja att lämna relationen, bli redo för barn eller att finnas kvar hos sin familj men inte stå som pappa till barnet. 

Sen behöver inte föräldrarskapet.vara så illa som du beskriver. Har inte upplevt föräldrarskapet så som du skriver. 

Jag blev mamma när jag var 39 år och jag visste inte att det kan sätta igång ett tidigt klimakterium att bli första gångs mamma så sent. Fem år senare hade jag haft min sista mens och nu är jag tant i förtid med benskörhet och torra slemhinnor innan jag fyllt 50.  Tydligen är det relativt vanligt men inget jag hade hört så därför vill jag berätta det här

Alicia, då har du missuppfattat min kommentar eller så var jag otydlig. Hon ska inte behöva vänta in tills hennes kille är redo när hon väntat så många år. Man kan heller inte tvinga in någon i föräldrarskap. Om hon är tydlig med sin kille och säger jag ger dig tid tills i sommar att bli redo för att skaffa barn, vill du inte det använder jag en donator. Då är killen med på exakt vad det innebär och kan då välja att lämna relationen, bli redo för barn eller att finnas kvar hos sin familj men inte stå som pappa till barnet. 

Sen behöver inte föräldrarskapet.vara så illa som du beskriver. Har inte upplevt föräldrarskapet så som du skriver. 

Nej, ingen har sagt nåt om att tvinga nån till föräldraskap, men han MÅSTE ju ta ansvar för en bebis som bor i samma bostad som han själv. Det funkar ju liksom inte annars, oavsett om det är hans barn eller inte. Allt annat är ju bara elakt mot barnet. 

Vad ska han liksom göra om barnet ramlar och slår sig och TS inte är där? Ropa på TS så att hon får trösta och rengöra skrubbsåret för att det är minsann inte hans barn och han tänker ta noll ansvar? Vad lär det barnet, liksom? Vilka psykologiska men kan en sån behandling ge? 

Sen kommer han såklart att bli påverkad av bebisen bara genom att de bor i samma hem med vaknätter och skrik och TS som kommer vara FL och inte ha särskilt mycket pengar till gemensamma kostnader. Om han inte är redo för barn kommer han nog inte heller vara redo att bo med och ta hänsyn till en bebis heller.

Grejen är ju att antingen får han bestämma sig för att bli redo, eller så gör de slut och TS försöker skaffa barn med någon annan eller genom donator. 

Alicia, nu förstår jag vart missuppfattningen blivit. Tack för svar så jag kan förtydliga :) När man är förälder så har mn rättigheter och skyldigheter juridiskt. Man kan ju gilla barn men man kan ju tycka att man inte vill ta det juridiska ansvaret. Tex. om man separerar så blir det krångligare om man har biologiska barn och man har endel skyldigheter. Om ts pojkvän inte är biologisk förälder slipper han ansvar som att tex efter en eventuell separation ha barnet varannan vecka, behöver inte ha konktakt med den han separerat från, kommer aldrig någonsin betal ett underhåll, måste inte springa på BVC, möten på skolan. Det är så mycket mer att ha barn än att bara finnas vid barnets sida. Så vill man inte ha juridiska skyldigheter så kan det vara en anledning till att inte ha biologiska barn. Vi har heller ingen aning om vad TS kille skulle tycka om att vara bonuspappa till hennes barn. Jag själv har barn som min kille är bonuspappa till. Han ställer upp och finns där, fostrar dom osv. men han kommer aldrig ha juridiska skyldigheter till dom barnen som inte är hans. Mina barn fanns med i bilden redan innan vi träffades. 

Vi vet så lite om hur TS och hennes kille känner och tycker för att avgöra om mitt förslag är en bra eller dålig ide. Kan vara så att hennes kille tycker det är en bra ide, men kan lika gärna vara så att TS själv inte vill skaffa barn med hjälp av donator för att det ger henne mer ansvar och hon kanske inte har stöd från så många utomstående. Mitt förslag är enbart en bra ide om det känns rätt för TS. Men om det är ett alternativ för TS så kom jag med förslaget. Säger inte att man måste göra så. 

Skulle jag vara den som levde med en man som bara tittade på när mitt barn gör sig illa så skulle jag separera oavsett om han var biologisk far eller inte. Tror inte heller att bonusföräldrar skulle stå och se på och inte hjälpa till ekonomiskt och i hushållet när det finns barn med i bilden. 

Skillnad på att ta juridiskt ansvar och göra det man har skyldighet till jämfört med att vara en familj och hjälpa åt med ekonomi och hushållssysslor. Hoppas och tror att om TS skulle ha/skaffa barn och mannen inte hjälper till i hushåll och ekonomiskt lämnar honom. 

Finns flera alternativ för TS.
*Separera och leta efter en man som är redo att skaffa barn
*TS inseminerar sig och låter hennes pojkvän välja om han ska vara delaktig eller inte (alltså stanna i relationen eller gå)
*Ger honom en tidsgräns för att känna efter om han är redo eller inte.
*Stanna kvar och lära sig leva med tanken att det förmodligen aldrig blir några barn

Det enda jag starkt avråder från är att sluta med preventivmedel i smyg och "råka" bli gravid. Jag själv fick det tipset av en fd.kompis. Helt idiotiskt enligt mig då jag tycker att alla vuxna ska få chans att vara med och fatta beslut som påverkar ens liv. I en kärleksrelation litar man ju oftast på sin partner. Så tycker inte lögner är rätt väg att gå om man vill ha ett respektfullt förhållande. 

Hoppas jag var tillräckligt tydlig nu så att min poäng kommer fram :)

Nej, alltså jag har fattat det, jag tycker bara att ditt förslag var oerhört korkat och elakt mot barnet. Stor skillnad på att vara bonusförälder och att göra som du föreslår.

Allt beror på helt hur situationen ser ut. Men jag accepterar att du inte gillar min åsikt. Så du behöver inte känna att mitt förslag är riktat mot dig på något vis. :) Det var till TS.

Finns många ensamstående föräldrar som är fantastiska och gör ett fantastiskt jobb och har många andra närvarande vuxna omkring sig som finns som förebilder för barnet. Det viktiga är att man kan ge barnet det barnet behöver, kärlek och kan finnas för sitt barn. Allt behöver inte vara enligt normerna. Finns också kärnfamiljer som är skit. 

Jag menar inte att man bara går och skaffar barn med första nästa utan att tänk sig för såklart 

Men är nyfiken på varför du skulle tycka att det är taskigt mot barnet om man har alla förutsättningar för tt kunna ge barnet den trygghet, kärlek och uppväxt den behöver?