HemligaM skrev 2024-01-31 07:20:19 följande:
Jag sa också - ALDRIG ska jag dejta någon med barn, mycket för jag själv var 100% säker på att jag inte ville ha egna.
Träffade av en slump en två barns pappa, föll för hans utseende men visade sig också att han är den finaste människan jag någonsin mött. Att han hade två barn sen tidigare skavde också hos mig, jag kände att jag inte ville ta ansvar för någon annans barn och inte vara en bonusförälder utan bara en extra vuxen i deras liv. Oron att inte knyta an och kanske se barnen som ett hinder för livet jag ville leva med honom slog mig också.
Jag pratade om allt det här (inte om att dom skulle va ett hinder såklart) med honom och han gav mig den responsen och tryggheten jag inte visste jag behövde för att landa mer i att det faktiskt kunde och kommer bli bra.
Nu idag väntar vi ett gemensamt barn, jag som aldrig ens ville ha egna?! Men med honom var allt bara så rätt och självklart.
Så jag tror att känns allt rätt med mannen och ni kan mötas och diskutera när problem/orosmoln dyker upp så kommer det falla sig naturligt att du tar en vuxenroll i barnets liv. Inte att du måste vara en bonusförälder, barnet har trotsallt redan både en mamma och en pappa. Jag tror det är enklare och bättre att inte försöka axla en föräldraroll, sålänge barnet har god relation och litar på dig. ☺️
Sen absolut att det kan kännas övermäktigt och tufft, men där vet min partner om att inget ansvar för barnen ligger hos mig. Jag tar absolut ansvar för dom och hjälper till med allt vad det innebär med vardag med barn, men jag kan också backa så han får ta det ensam om jag skulle känna att det blir för mycket eller att jag inte klarar av att hantera det. (Barnen får två helt olika uppfostran hos mamma/pappa så det är otroligt tufft vissa gånger i vissa situationer)
Det här köper jag dock inte, finns massvis med kvinnor som säger aldrig, Men eftersom det tillslut blev så. Har du förmodligen alltid varit öppen för det innerst inne. Och med barn också. Sen finns det såklart en liten klick kvinnor. Som verkligen menar aldrig. Så, så övertygande i det har du nog aldrig riktigt varit.
Kul att du inte har problem med att vara nummer 2. Jag har sett kvinnor som säger, att om det ska ha barn. Ska det vara en första upplevelse för båda två. Ska jag vara ärlig, som man. Hade jag nog inte velat vara nr 2 heller. Men det är ju i princip vad man skriver upp sig för när man inleder något, med någon som redan har barn. Jag vill känna att jag är viktigast för min partner. Och de där "första barnen" kommer alltid vara lite extra speciella. Men jag vet inte du kanske hade en biologisk klocka som ringde. Då blir det bråttom, så då kanske man får nöja sig helt enkelt med det.
