Vill skilja mig me hur?

Funderar igenom hur ni gör med boende, ekonomi, barn osv så du har en plan för hur skilsmässan ska lösas smidigast och sen säger du helt enkelt att du vill skiljas. Ge inga förhoppningar om att du kommer ändra dig och stå fast vid ditt beslut. Det finns inga snälla sätt utan gör det bara!

Då förmodar jag att du bara är biologisk pappa till det yngre barnet (???) dvs hon har gått igenom separation med barn förr.. kan ju ha betydelse för att ni har lite olika syn på detta med skilsmässa.

Just ekonomi har varit en detalj som hindrat mig tidigare då hon haft en verksamhet som inte kunnat betala för henne. Den är idag avvecklad och hon har en god inkomst. Boende löser sig alltid och barnet som ännu bor hemma får vi ju ha delad vårdnad för.

Mvh

Det stämmer. Jag har dock adopterat hennes eftersom hennes biologiska far inte visat något intresse.

 Hon har tidigare varit i ett äktenskap där skilsmässan var en märklig procedur då de kom från helt olika kulturer.

Mvh

Var otrogen och berätta det. Då sköts resten via automatik. Vill du att det ska gå extra fort raggar du upp hennes syrra.

Annars får du väl skaffa lite ryggrad och bara berätta det och stå på dig.
-Skaffa ny bostad
-Berätta att du vill skilja dig och berätta att du flyttar ut.
-Flytta på en gång.
-Adressändra
-Sköt bodelningen efter du flyttat

Förbered dig mentalt att den första tiden kommer innebära många prövningar och du behöver vara otroligt stark för att stå emot. Börja också skissa på en bodelning som kan vara rättvis för er båda. Kan vara bra att se till att hon blir "vinnaren" av den. Om det är saker du vet har högt affektionsvärde för henne så behöver du inte tjaffsa om dem. Men ge inte efter för mycket heller. Det misstaget gjorde jag.

Jag gick igenom ett helvete när jag berättade för min exfru att jag ville skiljas. Den första tiden bönade hon och bad att vi skulle fortsätta tillsammans. Hon fjäskade och gjorde allt möjligt för att få mig att tänka om. När jag fortfarande stod fast i mitt beslut kom "kriget". Hon hängde ut mig i sociala medier och berättade vilken dålig person jag var. Hon hotade flera gånger med att ta sitt liv. Hon gjorde även några halvhjärtade försök att göra det. När jag ändå stod fast vid mitt beslut så fortsatte hon med att slå sönder gemensamma saker, sabba på mitt jobb, berätta för våra barn hur dålig jag var, slå och sparka på mig och hota med att anmäla mig för misshandel. När hon två månader efter att jag sagt att jag ville skiljas hittade en ny kille blev det bättre och hon gick med på skilsmässan.

Se till att du har någon att prata med under uppbrottet. Jag gick och pratade på en Mansjour. Det var otroligt skönt. Hade även några psykologsamtal.

En vän fick Atarax utskrivet från läkare under sin uppbrottsberiod. Det var ångestdämpande och gjorde honom lite mer känslokall under sitt uppbrott har han berättat.

Haha, ja det är ju oxå ett sätt, men vill ju lindra hennes fall och inte göra det värre..

Ryggraden är nog antagligen det bästa alternativet men är ju bara att hitta den...

Oj, det lät inte som ett trevligt uppbrott och något jag slipper behöva genomlida. Jag känner inget affektionsvärde över saker så kan släppa allt utan att må dåligt för det.
 
 Men det var flera bra råd att ta till vara på.

Tack. Mvh

Idag berättade jag att inte längre har några romantiska känslor för henne längre vilket togs emot som väntat. Hon blev ledsen, arg, sårad, besviken och upprörd vilket jag förstår. 
 
 Jag hade trott att det skulle kännas som en lättnad när jag berättat men denna dagen har varit en känslosam även för mig där jag frågat mig själv om jag gjort rätt eller om jag borde tänka om.
 Men sämst mår jag ju ändå över att se hur dåligt hon mår, då jag fortfarande älskar henne för det vi haft och att hon givit oss två underbara barn.

Nu är ju bara frågan hur man ska förhålla sig till situationen. Ska man vara passiv, eller ska man uttrycka stöd? Jag vill ju stötta henne till att må så bra som möjligt, men det känns skenheligt och ur hennes synvinkel ser det antagligen ut som om jag velar.

Fan vad jobbigt sådant här är...

Mvh

Hur har det gått?
Just det där med att trösta är jättesvårt.

När jag och min sambo delade på oss hade hon inte riktigt någon att få tröst hos. 
Jättesvårt!
...för eftersom jag fortfarande tyckte om henne väldigt mycket försökte jag ändå finnas där för henne. Jättejättesvårt.

Jag tror hon har landat lite i det nu och har accepterat det, och kanske någonstans insett att vi kanske inte hade det så bra tillsammans. 
 Vi pratar dagligen via både SMS och telefon, framförallt om våra barn. I tisdags så var vi på grabbens gokart tillsammans och kunde där sitta och prata hyfsat avslappnat. Faktum är att jag upplever vår kommunikation mer avslappnad och naturlig nu.
 Hon har ju lyckligtvis sin syster dom hon har ett enormt stöd i så hon har ju kunnat ventilera med henne.
 Men, jag är inte naiv och utgår från att hon har det mycket jobbigare än hon visar utåt.

 En grej i det hela som jag dock inte alls hade trott är hur enormt mycke jag saknar en varm famn att krypa upp hos. Även om vi inte hade något fysiskt umgänge sista tiden (pga mig som aktivt höll mig borta) så känner jag nu en enorm längtan efter närhet, inte sexuellt utan kramar och kroppslig värme.
 Detta trots att när jag skiljde mig såg fram emot en tid som singel för att reda ut vad jag vill och kanske finna mig själv.

 Så, det är märkligt hur man reagerar.

Mvh

Äh bara gör det istället. Tänk på hur du själv hade velat ha det. Men även för barnens skull, inte så bra att gå runt där och barnen tror du älskar mamman när du inte gör det på det viset längre. Det visar barnen hur kärlek ska vara. Är själv uppvuxen i en familj för föräldrarna höll ihop för barnens skull. Hemskt. 

Är bara att riva av plåstret, efter några dagar är du på banan igen