Kan man få familjehem fastan ens egen familj är vanlig

Vill först och främst säga att ni låter som BRA FÖRÄLDRAR lyssna inte på de son skriver något annat här - de saknar bevisligen erfarenhet av neuropsykiatriska funktionsnedsättning barn och ska bara hålla truten. Jag har vanliga barn och också barn med neuropsykiatrisk problematik. De vanliga barnen är SÅ LÄTTA. Begåvade, välskötta, duktiga på precis allt och allmänt noll bekymmer. Barnet med NPF är lika fantastisk och begåvad men också funktionsnedsatt på ett vis som påminner om er dotter och det är ett mycket mycket utmanande familjeliv som inte beror på att man som normal förälder gjort eller gör fel - man har ett barn med en funktionsnedsättning och det är extremt tufft. Vi har god utbildning, mycket bra ekonomiska förutsättningar som verkligen räddar oss emellanåt (vi köper mycket hämtmat, hushållsnära tjänster m.m för att orka hålla jämna steg med npf-barnet). Vi känner en annan familj där deras npf-barn hamnade i familjehem trots en vanlig familjebakgrund(de kunde inte ha sitt barn hemma). Min dotter har högfungerande autism med misstänkt adhd och hon är som nämnt mycket lik din dotter. Jag hoppas mitt inlägg på något vis skänker stöd eller tröst till dig, även om jag inte har några konkreta förslag till hjälp.

Många stavfel i inlägget ovan men mobilen gjorde autocorrect på halva texten och jag skyndade mig att skriva inlägget medan jag väntade på en kollega... hoppas det blev hyfsat läsbart...

Fungerade det barnet som placerades bättre i familjehemmet? 

Blir ledsen när jag läser om hur dottern har det. Och ni övriga också. Har ni någon gång utrymme för samtal och att lyssna på varandra?

Som många skrivit är det vanligt att barn håller ihop i skolan ock kraschar hemma i den miljö som är trygg. Här verkar det ha spårat ut helt. Föräldrarna klarar inte av att ge trygghet och aggressiviteten accelererar.

Vi har liknande hemma och har fått kartlägga vad det är som triggar. Vårt barn var extremt hungrig och vi fick se till att fylla på innan vi kunde ställa frågor eller prata. Vi hade länge en boxboll som det var ok att slå på och få ur sig känslor.

Det kan vara så att din dotter bär på ett trauma som ni inte känner till. Något hon varken kan eller vill verbalisera. Det kan vara den typiska fight-reaktionen. De tre strategierna är fight, flight eller freeze. För detta behöver hon traumabehandling.

Men nu har det gått så långt att det känns som att ni behöver avlastning och placering. Fast det kan ju också vara det slutliga beviset för dottern, att ni inte älskar henne. 

Ok, så både adhd och trotssyndrom. Ni drar ett tungt lass! Ta inte åt dig av de i tråden som lägger skulden på er föräldrar. De vet inte vad vi npf-föräldrar har att tampas med. 

Låter som en bra idé att höra med läkaren om medicinbyte. Kan ngt lugnande vara en tillfällig lösning?

Hur är det med sömn och mat? Får hon tillräckligt och på fasta tider? 

Det är för all del inte fel att fundera över detta, men det behöver inte finnas något trauma eller liknande bakom beteendet. Tjejer med adhd får ofta kraftigt ökade problem när tonårshormonerna får fart, och så har hon trotssyndrom på det. Det kan vara fullt tillräckligt för att det ska bli så illa som det är.

Tror inte det handlar om det, hon går ju i åk 8 nu och har b eller c i de flesta ämnena. Om hon hade en IF så skulle hon inte klara skolgången så bra väl?

TS, tyckte det stod i något av inläggen att det var struligt i skolan, skönt att hon hänger med, förmodligen är hon ganska smart. Det borde ju då rent mänskligt gå att få henne att fatta att hon inte kan bete sig som hon gör, hela familjen blir lidande.                                                                                                                     Familjehem vore det bästa, men som någon skrev är det inte säkert att hon blir mottagen när hon är så utåtagerande. Stödfamilj kanske är mer realistiskt.                                                                                                              Det har föreslagits i tråden att ni borde ringa polisen när hon går till attack, jag var själv inne på det. Frågan är dock om det inte blir alltför stort drama och hur det påverkar henne på sikt. Det blir en krigsförklaring, säkert väldigt svårt för henne att sedan leva under samma tak som resten av familjen.                                                                                                                                       TS, är du och din make eniga på de väsentliga punkterna, att bestämdhet och rutiner är viktigt, bildar ni enad front? Finns det någon snäll farmor eller mormor som hon kan bo hos ett tag? Ofta brukar dessa ungdomar trots allt gilla sina far-och morföräldrar, dessa skulle då kunna tala lite förstånd med henne. Någon åtgärd måste ju ske, så här kan ni inte ha det, dottern mår ju också dåligt av det.

Pratade med hennes läkare igår, och han gav rådet att prova att sluta med medicinen. Blir det inte bättre och om adhd symtomen förvärras så skulle vi börja igen.  Vi har en tid om 2 veckor till läkaren, och eventuellt kommer vi få en remiss till bup för att se om det kan handla om depression. Tänker att det kan vara bra att prova sluta med medicinen, har nästan glömt hur det var innan. Vet att en del säger att personligheten påverkas ibland. En remiss till BUP där de tittar på hennes mående är väldigt bra. Hon har såvitt jag vet aldrig varit med om ngt trauma eller liknande, men man kan ju må dåligt ändå. 

Som flera skrivit och verkar förstå så är det svårt. Jag är glad att det går så bra i skolan och det är antagligen därför socialtjänsten inte tycker att vi behöver mer hjälp. Dom har ringt och pratat med skolan för nåt år sedan då jag hade kontaktat soc och bett om hjälp, men de startade ingen utredning. Fick tips o råd vart jag kunde vända mig. 

Jag har löpande kontakt med både skola, BUMM och adhd-center. Hoppas få kontakt med BUP nu om dom skriver en remiss. Det har dom inte velat göra förut utan hänvisar till psykolog på vårdcentralen. 

Hon har inte fått sin medicin nu så som jag kom överens med läkaren om. Tycker att det är lite lugnare, antingen så beror det på medicinen eller så har ilskan släppt för den här gången. Men det tar väl ett tag till innan medicinen försvinner ut ur kroppen. Jag hoppas så innerligt att en del av det hela beror på medicinen, har hört flera som mått dåligt av den. Och läser man i FASS så är det flera biverkningar som jag känner igen hos dottern. Men BUMM har aldrig sagt något att medicinen skulle kunna påverka när vi pratat om hur det är, förrän nu när jag själv lyfte frågan. Kanske det ihop med puberteten gör sitt till?

Någon skrev att det var hemskt att lämna ett barn ensamt när denne var arg, men det var en av sakerna jag tog upp med socialtjänsten och de höll med om att det var rätt sätt om jag är själv hemma, att ta med de andra ut. Dels för att skydda dom från att höra allt skrikande och sen för att dottern eldar upp sig ännu mer om någon är hemma som går att skrika på. Att försöka prata med henne när hon är väldigt arg kan man bara glömma. Nu är det långt ifrån varje dag eller vecka hon är så arg som nu. Men på dåligt humör är hon ungefär hela tiden. Snäll och go när hon vill ha något och sen sur. Det går i perioder, och blir längre och längre mellan gångerna, men när hon är så här så det känns outhärdlig. Men hon blir väl äldre och mognare och börjar så smått lära sig att stoppa sig själv. För förmågan att bita ihop har hon, hon har aldrig haft ett utbrott på nån kompis eller så någon annan än vi i familjen sett. 

Nu känner jag en strimma hopp igen, med en förhoppningsvis remiss till BUP, äntligen, och kanske kanske att det blir bättre utan medicinen. 

Tänker så också. Att ringa polisen för att statuera exempel blir inget bra. Som du skriver, det skulle vara en ren krigsförklaring. Hon är liten i växten och ganska tunn, jag känner mig inte orolig när hon har slagit o sparkat, tror inte hon verkligen vill skada mig. Hon har aldrig slagit sin pappa eller syskonen. Konstigt nog står jag henne närmast, och det kanske är därför hon ger sig på mig.

Hennes farmor bor förvisso inte nära men hon har åkt dit nån vecka på sommaren och sist på höstlovet. Det fungerar bra mellan dom, men helger blir det för långt att åka. Ibland sover hon hos nån kompis och då får vi andrum, ibland sover en kompis här och då är det också lugnt, då är hon exemplarisk. 

Hon får i sig mat och sömn bra i vanliga fall, men när hon är i en period av ilska vägrar hon äta med oss och är vaken till 1 om nätterna. Men vi gör iordning frukost och middag och lunch på helgerna och ställer utanför rummet, oftast äter hon det men problemet är när hon sover för lite.

Har aldrig tänkt tanken på ngt lugnande, pratat med BUMM flera gånger om det här och de har inte föreslagit lugnande. Tror inte hon skulle ta emot det heller när hon är arg, det är som att hon vill vara arg då. 

Kan inte kuratorn komma hem till er och prata med henne? kanske funkar bättre...
Går det att prata med henne när hon är lugn och försöka resonera med henne om hur hon och ni andra ska kunna göra för att alla ska må bättre i familjen. Skäms hon inte efteråt för vad hon gjort?
Om hon förstör saker så borde hon vara den som ska städa upp efter sig. Hennes beteende behöver ju få konsekvenser, det är ju det som kallas uppfostran. Och att man ställer rimliga krav. Svårt om ni inte gjort det tidigare att nu börja ställa krav......fast har hon en diagnos så kan det vara svårare såklart men man måste ändå våga ställa krav....att inte skada hemmet eller slåss. 
Vad gör hon på fritiden, sitter med surfplattan eller mobilen.....Tänker att fysisk aktivitet eller någon kreativ hobby vore bättre? för att få utlopp för sina känslor.

Vad gör ni om hon slår syskonen? Då måste ni ju ingripa fysiskt..... 
Hade jag blivit fysiskt påhoppad av mitt barn, då hade jag hade rytit ifrån på skarpen. Sagt att det var oacceptabelt beteende och att personen får gå in på sitt rum......nu har jag inte barn men har varit barnvakt och ibland behöver man säga till på skarpen....
Känner ni någon som hon kan få åka hem till om så bara för några timmar....
ett par med utflygna barn kanske som hon kan hitta på saker med....
I tonåren ska man ju också frigöra sig o hitta sig själv..... en tuff ålder....
Nästa gång ring polisen som någon sa.... och ta foton.... förstår att socialen inte gör något.....det är inte lätt o påverka dom... man får va smart hur man lägger upp sin sak....tyvärr.....  varför ska saker spåra ur ännu mer vilket det riskerar att göra om hon börjar umgås med fel personer.... och finns också risk att ni som föräldrar blir utbrända, vad tjänar samhället på det? inga pengar alls.....tvärtom....
Jag tycker att ni ska kolla med folk runtikring o få tips va ni kan göra för att socialen ska kunna hjälpa till o erbjuda avlastning. Men kolla upp stödhemmet själv, en del verkar mest ställa upp för att få pengar....tyvärr.

Om hon är duktig emot vänner och i skolan, och ska klara av skolan fast hon har svårigheter då kommer ilskan när hon kommer hem.... tyvärr....

Jag menar att hon håller för mkt inom sig och anstränger sig för mkt i skolan och så brister det när hon kommer hem....

Så den kan vara så att skolan behöver göra anpassningar även om hon får godkänt, för att hennes kapacitet egentligen är högre o då blir man frustrerad. Det kan vara att hon behöver en lite mindre grupp för att kunna arbeta med skoluppgifterna etc..

Usch, att det alltid ska bli åtminstone ett sånt här skuldbeläggande svar när en förälder skriver på Familjeliv. Jag uppfattar inte alls trådstartaren som du gör.

Du verkar inte kunna sätta dig in i vad en såhär långvarig, extrem press gör med en människa  För mig är det ett under att föräldrarna står på benen. Man HAR rätt att bli trött och frustrerad på sitt eget barn under dessa omständigheter. Att begära annat är att ställa orimliga krav, bara för att det känns så bra med absoluta sanningar som att ingen förälder någonsin får känna något annat än villkorslös kärlek och alltid ha oändlig förståelse för sitt barn. Istället för att vara en människa med mänskliga reaktioner på enormt påfrestande situationer med barnet. 
 
Kom också ihåg att trådstartaren har andra barn som måste skyddas och må bra. Som det är nu är kanske enda lösningen ibland att åka iväg med dem för att de också ska orka.

Med det sagt behöver familjen absolut mer hjälp och jag håller med om att det är väldigt synd om flickan. Hon kan behöva hjälp med fortsatta utredningar om allt från bipolaritet och borderline till psykopati. Att se över medicinering är absolut ett steg att ta. Det måste tas tag i detta inte minst för de andra barnen och som även har rätt till sina föräldrar. Men framförallt för flickans skull. 

Känner förövrigt många föräldrar som kallar sitt barn "unge" och som är jättebra föräldrar. 

Jag tänker detsamma. Utbrotten hemma kan bero på överbelastning av hjärnan i skolan. Hon kanske tom. behöver sitta ensam i ett grupprum någon lektion om dagen, äta i ett lugnt och tyst rum, få ett utrymme att vara ensam i på raster. Jag vet en som gick till skolsköterskans vilorum en stund varje dag för att samla sig och låta hjärnan få en paus, ibland sova lite för att orka. 

Att hon presterar bra trots att hon förmodligen stressas av miljön kan bero på att hon är intelligentare än genomsnittet. Men eftersom hon har diagnosticerats med adhd förmodar jag att iq har kollats. I mitt barns fall har vi det så att hon blir uttråkad för att det är alldeles för lätt och långtråkigt i skolan samtidigt som hennes hjärna blir helt överbelastad av intryck. 

De pratade på P1 (Ekot eller Kaliber) igår om forskning om varför npf-barnen far så illa i dagens skola. 

Att soc inte gör ngt när flickan fungerar i skolan är helt i linje med min erfarenhet av soc och npf. I flera fall är de tyvärr mycket okunniga (de läser inte om det alls i sin utbildning) och då kan det bli precis så fel som i det här fallet. Soc borde istället ha pratat med skolan om sånt som du och jag skrivit här. Istället har de svikit den här flickan som har stort behov av hjälp. 

https://sverigesradio.se/artikel/forskare-skolor-behover-bli-battre-pa-att-inkludera-alla-elever

https://sverigesradio.se/avsnitt/det-kravs-for-att-losa-skolkaoset-for-npf-eleverna

Ja , det här känner jag igen. Mitt barn harvspråkstörning som ingår i NPF. 
Oj ,vad vi fått kämpa med skolan! Eftersom flickan inte störde någon brydde sig inte skolan, trots att hon hade svårt med skolan och blev deprimerad av det. Om inte jag som mamma superengagerat mig, vet jag inte vad som hänt. Jag tog ledigt och var med i skolan massor, det var enda sättet att göra sig hörd. Jag krävde hjälp av speciallärare, annars hade hon inte fått det. Jag bad skolsköterskan skriva remiss till logopedmottagningen, mm. Det var många tuffa år då jag fick ge avkall på mycket, gick ner i arbetstid för att orka.