Vad händer med män 45+

Du är inte realistisk nånstans. I princip alla människor mår bra av en frisk och normalviktigt kropp vilket man får av en sund diet och i att träna och få upp pulsen regelbundet. Helt oavsett vilken åldersgrupp man tillhör då. 

Ingen har heller pratat om att stoppa åldrandet. Däremot går detta att bromsa till förmån för ett längre och friskare liv. Kost, motion och vikt är också väsentliga delar till att nå det målet. 

Och sedan - förstår du inte att ett fysiskt gott skick hos människor också påverkar den mentala hälsan positivt? Att allt är psykosomatiskt och hänger ihop?

Nej, att frossa i kalorier kommer inte att generera en god livskvalitet i vare sig kropp eller sinne. Vuxna människor är inte gjorda för att missbruka mat och bli överviktiga. Fetma har snarare en motsatt effekt på psyket i att det gör oss deprimerade. Läs på lite om detta innan du uttalar dig igen. 

haha, så typiskt FL, svart eller vitt, antingen så springer man minst 2 mil om dan eller så spenderar man hela sin tillvaro i soffan med chipspåsen i hande, det finns såklar iiiiingenting däremellan.

Höhö, så roligt att du inte ens har koll på vad du själv yrar om 

Det typiska ligger helt hos dig. Det var du som pratade om att äta överflödiga kalorier, inte jag.

Sen kan du lägga ner dina löjliga strawmans också. Jag har aldrig sagt nåt om att springa flera mil om dagen. Rent trams från din sida.

skilsmässa.se
Där finns folk i din situation och är de inte i din sits så får man ett bra samtal och stöd. 

Nja, jag pratade om att man INTE behöver dega ner sig helt men att den psykiska delen, dvs livskvalitet är precis lika viktigt. Men det verkar ha försvunnit i ditt svartvita filter.

Trampade jag på en öm tå?

Nej, jag har inga ömma tår. Kommer inte heller med en massa löjliga överdrifter om att jogga flera mil om dagen, olikt dig. Du är ju den som tänker svartvitt här.

Och livskvalitet handlar om balans. Fler kalorier än kroppen behöver är inte balanserat.

Kan inte ge dig eller andra råd, men vill inflika att ovanstående inte säger någonting om vem som gör mest på jobbet eller blir mest utmattad av det. 

Jag jobbar sedan många år benen av mig; jag blir hela dagen tillsagd att göra si, eller göra så, gå dit, eller stanna kvar där jag är, öka tempot, och kvaliteten. Flera olika chefer basar över mig vareviga dag. Jag är trött när jag kommer hem. 

Min partner? Högre utbildning, viktigare jobb, bättre lön, också stressigt, både bestämmer och blir bestämd över. 

Vem av oss som är tröttast kan diskuteras, men jag blir verkligen jättetrött av att även hemma få höra "gör si", "gör så", medan jag aldrig säger till min partner att göra det ena eller det andra. 

Jag tror att många chefer är vana att ta beslut och berätta för andra vad de ska göra, och tar med det beteendet hem. Det innebär också att de ofta tar beslut lite snabbare, så även när jag är på väg att fatta samma beslut eller göra samma sak så börjar jag något senare. Det kan ibland tolkas som oengagemang, lathet, välj vad som helst. 

Vi har för övrigt ambitionen att gemensamt leva hälsosammare, äta nyttigare, sova mer, osv, och märker att gemensamma projekt ofta fungerar bättre än om det är något den ena hittat på eller driver.

Javisst, känns konstigt.

Det är absolut värt att reflektera över.

Men när man lämnar saker till sin partner för att de själva sagt att de ska ta tag i det/ det definitivt är deras beslut och noll händer på ett halvår, eller t.o.m. ett år, då blir jag trött.

Jag testade nämligen när min man fick för sig att han skulle digitalisera bildarvet efter sin mor, ihop med sin far, som aldrig hade tid att ses. Delvis eftersom min man själv inte ringer honom mer än max en gång i halvåret och resten av tiden gnäller för att han aldrig hör av sin far. Min man sa att han skulle kolla på någon kassett bilder varje helg, och snabbt avgöra vad som var värt att spara.

Jojo...

I drygt ett år hade vi då två flyttlådor med diabilder och album stående mitt i vardagsrummet. Min man lyckades få till ETT möte med sin far, men då hade han givetvis ingen lust att titta på gamla bilder.

Det slutade (som jag redan visste) med att ca 40 diabilder blev överförda och resten gick på sophögen. 

Gnäl, gnäll, gnäll..
Varför lät du lådorna stå mitt i vardagsrummet?
Kunde du inte ha skjutit in dom mot väggen?
Om det var så att modern avlidit så förstår jag honom. Viljan och intentionen finns där, men smärtan blir så stor så det blir övermäktigt att ta tag i.

Hände det något särskilt för två år sen? Tänker  något jobbigt, förälder som går bort, uppsägningar på jobbet, vän med sjukdom eller problem? Sånt kan ju utlösa kriser. Tänker just om förändringen kom för två år sen. Att något hände?

Hade en sambo en gång som helt saknade drivkraft framåt Han gnällde på jobbet men bytte aldrig. Han tyckte det var dåligt att han rökte men slutade aldrig. Han hade aldrig någon åsikt om vad vi skulle göra eller varför, hans vanligaste svar när man frågade något var bestäm.

Det här var en fin och omtänksam man med många goda sidor men just det beteendet funkade inte med mig så jag lämnade efter 4 år. 

Han var ung, under 30, så det var ju ett personlighetsdrag i hans fall. Han är likadan idag, är 50+ nu.

Oavsett orsak så får du fundera över vad du själv vill. Hoppas du fått hjälp med samtal kring detta, tråkigt att han inte vill.