Är det idiotiskt att skaffa barn som autistisk och ensamstående?

Jag tycker många andra skrivit bra i tråden, t.ex första inlägget.

Lägger till lite förslag på saker som skapar meningsfullhet men inte är fullt så krävande och drastiska som att bli ensamstående morsa:

Skaffa djur - hund, katt? Vissa fåglar har jag hört är riktigt sällskapliga. Det gäller förstås att vara otroligt påläst innan man tar hand om ett djur också så att det blir berikande för både människa och djur. Men förberedelsefasen kan vara kul också så man väljer rätt art / ras / osv!

Boka in upplevelser i din framtid - ett hett tips när saker känns lite deppiga och meningslösa är att boka en resa, en konsert, ett museibesök, jag vad du tycker är kul. Gärna lite längre fram i tiden så att man får gå och drömma om det ett tag innan. När man är framme vid tidpunkten för ena saken så bokar man in sig på nästa!

Skaffa en hobby - kan vara socialt, gå nån kurs, gruppträning osv eller något mer enskilt som måleri eller trädgård eller liknande.

Lycka till!

Vilket bra, och klokt svar.

Nåja - vi skaffar väl alla barn för att vi tror att vi ska få ut något av det? (Om graviditeten inte kom till av misstag; då blir det ofta ännu värre.) Det ÄR egoistiskt att skaffa barn - men det är mer eller mindre egoistiskt beroende på vad man kan erbjuda barnet, som du också är inne på i ditt andra stycke.

Jag tycker inte att du ska skaffa barn utan en man.

För det första tycker jag att det ALLTID är fel att göra det, för att ett barn behöver både en mamma och en pappa för att bli en hel människa. Det är viktigt det där, att interagera med både en förälder av sitt eget kön och en förälder av det motsatta könet, under olika perioder av uppväxten. Får man inte det, så blir det brister - även om många såklart klarar sig hyfsat ändå. Vidare är det viktigt att veta sin identitet, att känna hela sitt ursprung och sina riktiga släktingar. ETT möte med donatorn vid 18 års ålder räcker ingenstans alls.

För det andra är det oerhört jobbigt att ta hand om ett barn ensam, och du har dessutom större behov av egen tid än normalmamman har. Bara en sådan sak som att man konstant har sömnbrist, tills barnet börjar sova hela nätter (och vissa barn har svårigheter med detta i åratal). Jag kommer ihåg hur utmattad jag var, och bara räknade timmarna tills min man skulle komma hem, så att jag skulle få ta en dusch eller en tupplur, eller bara få gå en promenad ensam eller stänga in mig i sovrummet och läsa en bok eller sitta vid datorn i en halv timme utan att bli störd... 

För det tredje så blir det i stycke två ÄNNU mycket värre för dig, med ditt behov av ensamhet och egen tid som är större än de flestas. Jag tror tyvärr att du inte kommer att stå ut med tillvaron som ensam mor - som är jobbig för vem som helst (ensamma mödrar är överrepresenterade i självmordsstatistiken, trots att de borde ha ett enormt stort incitament att finnas kvar för sina barns skull) men som sagt ännu mycket värre för dig. Och DET kan gå ut över barnet!

För det fjärde så kommer ditt barn förmodligen att ärva åtminstone en del av din mentala make-up, och då finns det ingen där som kan lära barnet hur man får kamrater, hur man försvarar sig om någon är elak o.s.v.. Man kan alltid hoppas att barnet kommer att få charmgener och sociala gener ifrån donatorn, som överväger, så att barnet kan klara detta alldeles av sig självt utan något stöd (stöd från personalen på dagis och i skolan kan man tyvärr inte räkna med; de brukar missa det som händer i barngruppen/klassen, eller bara skita i det). Men jag skulle säga att riskerna är för stora. 

För det femte skulle detta stackars barn troligen inte få några syskon heller...  Vilket är en otrygg situation även för den som kan skaffa sig vänner, för syskonen har alltid varandra, medan bästa kompisen när som helst kan svika och skaffa sig en annan Best Friend for Ever... och då står man där ensam igen. (Är själv endabarn.) 

Nej, jag skulle bestämt avråda. Om du ska ha barn, så ska det vara tillsammans med en man som inte har något av dina svårigheter. Någon som är trygg och harmonisk, social och självsäker. Börja där!

Ja DET reagerade jag också på. Om hon någon gång har kommit så långt med en man att de haft sex, så kan det inte vara HELT låst på den fronten. Om det inte handlade om en våldtäkt, men då är väl abort nästan självklart oavsett allt annat. Utveckla gärna detta, TS! Hur många sexuella relationer har du haft, och hur långt kom du i dem (uttalat flick-och-pojkvän, samboskap?)

Nu ljuger du rakt av, eller så har du träffat på konstiga människor både på MVC och på socialen.

För det första har MVC-barnmorskan ingen tillgång till en blivanda mammas andra vårdjournaler. Hon FÅR inte gå in där. Journaler från psyk har dessutom en extra spärr. Så MVC-barnmorskan kan inte veta något om en blivande mammas diagnoser, om hon inte själv berättar om dem - och det ska man förstås inte göra. Såvida de inte syns mycket tydligt, så att barnmorskan själv börjar undra. DÅ finns en risk att hon anmäler till socialen. 

För det andra finns det ingen regel som säger att högfungerande autism måste anmälas till socialen. (Jag VET det här, jag är utbildad barnmorska och arbetade tidigare som det i många år.)

Och för det tredje finns det ingen regel på soc heller, att de måste omhänderta ett barn p.g.a. den diagnosen. Utan mammans föräldraförmåga utreds ju i så fall. OM detta kommer till deras kännedom, men det gör det inte automatiskt.

Jag tycker att det är väldigt fult av dig att försöka skrämma upp blivande mammor som kanske har denna diagnos, och läser här!

Det måste inte alls funnits andra skäl. Det är upp till de enskilda socialsekreterarna och vissa är mer trångsynta än andra. Sedan tror jag det är klokt för alla autister som vill ha barn, att ha någon socialt välfungerande att dela föräldraskapet med. 

Herregud vad i... TS vill inte ha en relation. Att hon haft sex nån eller flera gånger påverkar inte om TS kan vara i en relation eller inte.

TS som i sig skapade en medveten provocerade trådställning och sedan övergav skeppet

Ja, jag tycker inte att det vore ett klokt val.

Jag anser inte at barn ska skapas för att fylla någon ensamhet eller ge denne en mening med livet. Det därför mig fel premisser. Sedan bör du tänka på barnets uppväxtförhållanden utefter hur du fungerar och hur ditt liv ser ut... är det bra eller dåliga förhållanden du ser utefter ett barns behov?

Jag tycker att du ska söka din mening med livet i något annat.

Jag har autism, jag har skaffat barn på egen hand, var på sjukhuset/bb själv, och nej, ingen hade en tanke på att ta mina barn ifrån mig bara för att jag har autism. Din sanning är inte allmängiltig.  

Det påverkar hur annorlunda hon upplevs. Graden av autism. Om det inte är någon som direkt har utnyttjat henne, så måste hon ju ändå ha haft en möjlighet att lära känna en kille, och komma så långt med honom att de var överens om att ha sex. Då kan det inte vara SÅ illa. Massor av unga människor idag klarar inte av detta (fler killar än tjejer, men även tjejer), och har aldrig haft sex... trots att de inte är ett dugg autistiska. 

Hej ts

Jag har autism och fick barn som ensamstående, ett barn som  senare fick autismdiagnos. Jag hade inte diagnosen på papper under barnets uppväxt, utan vi har båda fått det efter det att barnet blivit vuxet. Jag har även ett andra barn utan diagnoser tillsammans med en partner jag levde med ett antal år.

Visst var det periodvis tufft, särskilt med lite sömn och periodvis även med att jag tyckte det var jobbigt att både arbeta heltid och ha små barn, då jobbigare än vad jag tror det är för neurotypiska, periodvis var jag sjukskriven. 

Båda mina barn har ett okej liv idag och vi har en nära relation. Fråga saker om du vill.

Så om man en gång när man var 20 fick en chans att ligga, vilket kan vara superenkelt beroende på situation ska man kunna ha förhållande och lätt att hitta vänner? "TS" vill inte ha partner och har svårt att hitta vänner. Finns alltså en möjlighet att "TS" hittar vänner men sånt kan man inte förutsätta.

Fånigt att anta en massa med en diagnos där saker varierar enormt beroende på individ.

Det är synd att TS inte kommer tillbaka hit och förklarar själv. För mig verkar det så främmande att ha haft sex, om man aldrig har haft förhållanden eller vänner. Hur träffar man någon att ha sex med, hur kommer man överens om att man ska ha sex? Någon form av verbal kommunikation måste ju förekomma. Det kan inte vara bara "jag Anna - du Anders - nu kn*llar vi!" 

Suck. Bara för att man lyckas ha en konversation med en annan person. Lågt och funkofobiskt som faen att anta att en autistisk person inte kan konversera alls. Jag har kunnat få ligg efter helt vanliga konversationer men det betyder inte att förhållanden är något för mig. TS skriver har inga vänner, inte att hn aldrig haft.

 

PS det där kan funka i flertal situationer faktiskt som tinder och krogen

Det är klart man pratar med varandra, men det behöver ju inte vara en relation för det...man måste inte ha en relation för att ha sex ju. 

Det är inte konstigt alls. Det kan vara någon man dejtat under en kort tid utan att det blev något mer av det.

Hej,

Jag har blivit kontaktad av en person som är autistisk och ville få spermier donerade för heminsemination. Jag var tveksam till en början eftersom det gäller att lita på personen för att jag inte ska bli pappa på papper. Det jag gör är av osjälviska skäl och det är därför jag inte vill ha någon makt eller sägan till barnet i framtiden. Det gick bra och hon sköter det bra från vad jag har hört.
Dock så mådde hon bra och var stabil med jobb och välmående. Det finns perioder då alla är nere mer eller mindre men att man alltid hittar tillbaka till balans. Min uppfattning av trådskaparens inlägg är att det inte är tydligt i varför hon vill ha barn. Trådskapare får gärna rätta mig om jag har fel. Det verkar som att du är osäker i frågan och det dyker upp flera anledningar till att inte bli med barn.