Känner ångest och skuld till mina föräldrar hjälp!
Hej.
Detta inlägg kan bli långt men jag känner att jag behöver skriva ut detta och försöka få tips då jag håller på och gå in i väggen snart.
Jag ska berätta lite kort om mig själv innan jag berättar vad det är jag vill ha tips på.
Jag växte upp med min mamma, pappa och tvillingsyster.
Vi älskade att spela innebandy och fotboll som unga.
Vår mamma var tränare för vårat innebandylag och båda våra föräldrar var väldigt engagerade i våran sport vilket var ett stort plus och stöd.
Vi hade alltid mat på bordet, pengar för att gå ut med vänner, kläder osv, vi hade allt man kan tänka sig som barn.
MEN...
Bakom allt detta som kan målas upp som en bild av en helt vanlig familj som bodde i ett radhus utanför stockholm med ett par kärleksfulla föräldrar, (VILKET DOM VAR OCH ÄR), så var det ren MISÄR, alltså jag menar smutsigt och en riktig svinstia, jag minns till o med att dem få vännerna och pojkvännerna vi tog hem under våran livstid hemma att dom i efterhand frågae hur vi kunde bo sådär, då kan ni nog förstå.
Mina båda föräldrar drack, min mamma mer men båda två under våra första 18 åriga tid, idag är jag 23 snart 24.
Dom vart aldrig aggressiva mot oss men dom skrek väldigt mycket på varandra, pappa kunde bli lite aggressiv och hånfull men inget som jag kan minnas som något avskyvärt.
Mamma blev ofta så full att hon inte kunde gå, när vi var 5-17 var det som värst.
Jag kan minnas att jag i efterhand nu kan förstå att jag inte hade en helt normal uppväxt med det jag hade omkring mig vilket jag idag fortfarande har trauma av och fått städmani utav det.
Jag var alltid det svarta fåret i familjen, gjorde dåliga val, hade dåliga vanor, hängde med fel människor, skötte absolut ej skolan vilket biter mig i rumpan idag, min tvillingsyster var motsatsen till mig.
Hade under länge innan jag träffade min man självskadebeteende med sex och droger pågrund av hur dåligt jag såg på mig själv och med hur jag vid 16/17 års tid började förstå att hur jag levt inte är normalt.
Gick även på depressionsmedicin vid 14 års ålder, min mamma trodde att det berodde på att jag hade någon störning när jag igentligen bara var skadad av hur vi levde.
min syster forsatte dock kämpa för ett annat liv medans jag inte hade någon glöd, det tog ej så mycket på henne för hon visste med hennes studier och med jobb så kommer hon därifrån snabbt, men jag var fast.
Finns så mycket mer jag kan och vill skriva men detta kommer att bli för långt.
Nu kommer det till jag vill berätta!
När jag var 19 år gammal så träffade jag min man som jag flyttade ihop med ungefär 2 veckor efter att vi börjat träffats, det gick väldigt fort men det kändes rätt från båda håll.
Efter att jag flyttade ihop med honom och hans familj så insåg jag hur ett hem och ett par" normala" föräldrar lever, alltså dom som håller ett hem i ett normalt skick och som ej konsumerar mängder av alkohol.
Min tvillingsyster gjorde samma som mig, träffade sin nuvarande man vid 19 och flyttade fort ut.
Vi började våra nya egna liv, jag visste ej vad jag ville karriärmässigt då jag inte alls var intresserad av att jobba medans min syster studerade till sjuksköterska då.
ett par månader gick och jag fick mitt första jobb i hemtjänsten, ett första riktigt jobb för mig, det kändes riktigt stort, ett nytt hem, ett första jobb på heltid och träffade en man jag verkligen älskade.
Vi valde att hitta våran första lägenhet och ville bo själva tillsammans utan föräldrar vilket vi hittade, men det gick åt skogen så jag flyttade hem igen.
Han bad om att få mig tillbaka efter några dagar och vi gick tillbaka till varandra men han flyttade hem till mitt misär hem.
Ha i åtanke att mina föräldrar fortsatte samma beteende, dom skämdes ej för alkoholen eller doms smutsiga hem när min kille kom hem, jag skämdes men vi hade ingen lägenhet kvar och hans föräldrar hade under månaderna vi bodde själva flyttat till en 1:a, dom hade en 4:a när jag flyttade in där.
Vi valde att bo hos mina föräldrar och stå ut, och efter 2 veckor så fick jag reda på att jag var gravid i vecka 6.
Vi valde att behålla barnet vilket var en självklarhet för oss, vi kände oss redo.
Min mamma tyckte ej att jag var redo, men det var ju pågrund av uppväxten jag fick som jag var fast i någon slags trauma att jag kände mig som 14 fast jag var 19.
Vi hittade oss då en ny lägenhet på ny ort, och där började det typ.
Mina föräldrar började på något sätt känna ångest, dom försökte hjälpa oss ekonomiskt, med möbler, köpte mat även fast vi hade det, dom gav oss till o med pengar för en bil även fast vi hade kunnat köpa det själv, i stunden så kändes det som att dom ville vara snälla.
Denna lägenhet sades upp efter 9 månader då hon som ägde lägenheten behövde den så vi var tvunga att flytta hem till mina föräldrar igen.
Jag under tiden jag bodde själv med min man bildade min städ mani, jag kunde inte ens se ett hårstrå på golvet eller ha en liten repa på köksbänken, det skulle vara kliniskt rent runt mig.
Våran son kom och vi bodde kvar där, innan han föddes så fick jag höggravvid städa doms hem dagligen för att det skulle kännas behagligt att bo där och ha sin nyfödda son där.
Men det vart mycket tjaffs, jag sa att vi inte under den tiden på så kort varsel kunde hitta en lägenhet och vi behövde en fast punkt, mina föräldrar lovade att hålla det rent för mig och min sons skull men så blev det inte.
det gick 4 månader och äntligen hade hans föräldrar hittat en stor lägenhet igen, så vi flyttade ihop med dom, och jag kände en sorts frihet.
Under tiden vi bodde hemma så skulle mamma påpeka allt, och hon behandlade min son som om det var hennes egen, hon försökte bestämma allt det var ett helvete.
Min mamma efter att vi flyttade därifrån blev så besatt av min son att hon söp ner sig mer en vad hon brukade under min uppväxt såfort vi ej var på besök, det gör hon en i dag, men nu har hon fått komplikationer pågrund av all alkohol hon konsumerat.
Jag känner mig fast, jag känner mig fast vid att mina föräldrar försöker styra om vart jag och min son ska bo, vart vi inte får bo och vad vi ska göra med vårat liv, min plan är att jag vill flytta utomlands med min man och son men jag är rädd för vad jag ska säga till mina föräldrar, dom har ställt upp väldigt mycket under dessa 3 åren min son funnits här, med barnvakt när jag jobbar kvällar då min man har fasta arbetstider mellan 9-19 och jag jobbar skift, så har min mamma alltid tagit min son, när jag behövt hämtning för min son eller om vi behövt låna något så har vi fått det av dom, det är inte det att jag inte är tacksam för allt dom gjort för oss för det är jag, dom har förbättrats då jag vet att dom vill det bästa för sitt barnbarn vilket jag förstår, men ha i åtanke att efter att min tvillingsyster flyttade ihop med sin man, gifte sig och skaffade barn exat som mig så skulle dom inte ens bry sig om dom flyttade andra sidan av världen för att dom vågar inte ha en åsikt till dom, men för oss är det annorlunda för att vi har behövt en viss hjälp och vi har alltid fått det men jag känner skuld och ångest att jag vill skapa mig och min familj ett helt annat liv, i ett helt annat land faktist och jag är rädd för vad dom ska säga, göra, ska dom försöka få oss att inte åka någonstans?, såna tankar har jag, jag känner sån ångest, samtidigt som jag känner att detta är mitt liv och inte deras, jag vill inte leva som dom, jag vill inte bli som dom och jag vill inte förlora mitt liv om vad jag vill göra med MITT LIV för att dom har sina åsikter.
Förstår att detta är ett sjukt långt och rörigt inlägg men går någon igenom samma eller gått igenom samma, kan någon förstå vad jag går och gått igenom, snälla hjälp mig vad ska jag göra.
