Varför är jag en produkt som sedan kastas iväg när den inte kan gynna mina "vänner"längre.
Nu när jag är 18 har jag börjat tänka på mitt liv och hur svårt jag har haft att hitta vänner som varar eller överhuvudtaget. Jag bor i en liten by har gått på 4 skolor som de alla ligger runt 30 min från varandra, än så länge har 3 utav 4 av dom har jag blivit ogillad, mobbad, utfryst ect. Det började redan i förskolan då jag hade svårt att skaffa relationer för att jag var extremt blyg som ett barn pågrund av familjesvårigheter. Då sa folk att de ogillade mig för jag alltid var tyst och "såg sur ut" enligt dom i min klass. När jag var något äldre och förstod vad de menade, då försökte jag förändra hur jag såg ut och blev jätte extrovert, de blev inte mina vänner ändå. Sedan bytade jag skola och det var bra den tidsperioden, det var en liten privat ägd skola så det var inte så många, så alla visste att jag var "den nya tjejen". Kunde då slappna av och sakta börja bli mig själv, detta varade i 2 lyckliga år. Sedan när jag började högstadiet började folk ropa elaka saker, knuffas i korridoren, allmänt dålig attityd kring min egen existens. Typ " varför är du ens här ingen gillar dig". Nu går jag mitt sista år på gymnasiet som förövrigt är ganska stort. Min första reaktion att börja första året var ?Nej inte här också.? Det visade sig att alla jag senare ska prata med har bildat en negativ bild av mig pga ? de har hört saker?.
De få vänner jag har fått från min uppväxt lämnade mig eller ogillade mig. När jag var deras vän kändes det inte iheller riktigt rätt, kändes som att de inte förstod mig och bara använde mig när de gynnade dem mest och bokstavligen sket i min situation och känslor. Att skaffa pojkvänner är de som håller mig vid livet idag skulle jag säga. Haft 3 långa förhållanden med olika killar och alla var runt 3 års strecket. Aldrig haft samma problem med att hitta en pojkvän, har varit ganska lätt och de har lyssnat, fått mig att känna mig förstådd. Men det ligger en liten känsla inom mig som säger att även dem kommer kasta bort min när jag inte kan gynna dem antingen sexuellt eller tjänster (inte hänt) men känslan finns där.
Under 12 år av skola har jag aldrig listat ut vad det är för saker som kan störa marioteten av alla jag träffar? Och de saker jag har fått höra stämmer inte antingen är de påhittade eller grovt förvränga. Är rädd för att rykten spridits över nätet för hur kan så många ogilla mig? Kan detta påverka mitt arbetsliv?
Lite om mig
Jag är tjej och har aldrig haft en hobby för att jag inte kunde ha när jag var yngre. Behövdes alltid körning för vi levde på landet. Har varit mycket lite kraftigare än alla andra men inget som syns utvändigt, ligger så kallat på rätt ställen. Inget annat ursprung, klär mig inte udda, inga diagnoser, ser inte konstigt ut utan en helt vanlig tjej.
Under alla år har jag pratat med föräldrar, lärare, rektor, sus, socialterapeft och allt över himmel och jord, allmänt sagt ifrån. Inget händer mer än de säger ? det är inte dig som det är fel på, det är dom? eller ? skit i dom de förtjänar inte dig? eller ?vi måste anmäla denna kränkning? men inget händer mer än att min mobbare vet att jag anmält dem och då blir de ännu värre. De hjälper lixom inte, känner att hela skolans system är fuckt. Vet att det är fler som har det som jag för man hör det hela tiden är det är skolrelaterat. Skulle ändå säga att jag har psykiskt ohälsa efter så många år. Kan inte vara i trånga utrymmen med många människor för jag helt enkelt inte litar på att de inte ska göra mig illa. Börjar sakta få tankar om att samhället i stort är fuckt för att så många människor tänker skevt, är rövhål eller inte har några åsikter alls om något för de är rädda.