Att inte kunna träffa sina barnbarn

Jag får inte träffa barnbarnen mer än ett par tre gånger om året.
Det är en djup sorg i mitt liv. Tänker på det varje dag. Känner mig som en pestsmittad

Till #1
Det är fruktansvärt. Vet vad du går igenom. Hemskt att bli ratad och det är ju nästan aldrig barnbarnen som valt detta, utan föräldrarna. Om man vet med sig att man bara vill väl och gjort allt rätt för barnbarnen är det ännu djävligare. Man känner sig helt maktlös och ingen kan hjälpa en. Det värsta är om barnbarnen tror att man inte velat träffa dom, vilket ju inte är sanningen när man verkligen velat träffa dom. Om inte förr, så när barnbarnen blir större, kanske man får en chans att förklara för dom. Det vill säga om man lever så länge. Men de måste ju lära sig skriva och läsa först och kunna prata i telefon, om man inte kan träffa dom IRL. 

Tyvärr är mina barns farfar psykopat så jag vill hålla dem ifrån honom så gott det går. Jag vill inte att de ska höra honom trycka ner andra och tro att det är så man ska bete sig mot andra människor. Han får skylla sig själv så illa som han behandlar andra men eftersom han inte har tillräckligt i hjärnkontoret för att begripa det så blir det ju svårt för honom. 

Hej, det låter sorgligt men jag har svårt att tro att det INTE finns en anledning till att du inte träffar dina barnbarn så ofta som du vill.

Hur är du mot din svärdotter?
Att du nämner ordet "konkurrens" känns som att det kanske är något du känner?
Upplever du att du måste konkurrera med barnbarnets mamma?

Du är ju farmor så din roll är ju att bara leka, gosa och ha det mysigt.
Uppfostran, rutiner kan du lämna till din svärdotter och son.

Jag har haft bekymmer med min svärmor sen vårt barn föddes,
farmor tog alltid barnet ur min famn i tid och otid, ryckte flaskan ur min hand när bebis ska matas.
Klädde på/bytte blöja osv utan att ens stämma av med oss.
Vände ryggen till när jag sa att bebis är ledsen och behöver varva ner.
Benämna mig vid mitt namn när hon pratar med sitt barnbarn (när hon pratar om sin son då säger hon alltid pappa) men ordet mamma säger hon aldrig till mig.

Barnet är nu 3år och undviker farmor för han inte tycker det är kul att hon drar honom ur min famn, inte "lämnar" över honom när han säger mamma och sträcker ut sina händer osv.
Vi träffas knappt 1 gång per månad max 1h pga hennes beteende.

Hon har fått många möjligheter att visa hänsyn och börja respektera mig som barnbarnet mamma men ändå valt att fortsätta på sitt egna spår och tycka synd om sig själv.

Farmor är tyvärr inte det minsta intresserad av att ta en fika med mig, planera in en middag osv.
Hon ringer sin son som uttrycker att han hellre vill att hans mamma planerar sånt ihop med mig så kan vi komma närmre varandra.
Har aldrig blivit så, för helt plötsligt har hon "glömt" det.
Allt handlar alltid om att hon förlorat sin son och vill att allt ska vara som det var innan han träffade mig.
Bara det i sig är otroligt sårande för jag har alltid försökt engagera mig så vi alla kan ses, fika äta middag osv.

Sen 1år tillbaka har jag slutat engagera mig,
för min svärmor handlar det om att hon inte vill släppa in mig, jag är överflödig.
Nät jag var föräldraledig och hemma på dagarna kunde jag ibland ringa och bjuda över henne.
Vi båda var ju hemma.
Hon kom aldrig men ringde varannan dag till min man och frågade när han kommer hem så hon kan komma förbi då.
Jobbade han över kunde han säga att det blir sent, men att svärmor kan ringa mig och komma förbi.
Det tog blev hon arg över, enligt henne ville hennes son inte träffa henne.

Vi har haft en hel del konstigheter med svärmor och det går inte att få det bra sålänge hon vägrar inse att hon bara är nöjd om jag inte finns med i bilden.

Jag hoppas du INTE är en sån svärmor och ifall du känner igen dig så får du ändra ditt beteende,
först när du har en god relation till ditt barnbarns mamma kommer relationen till barnbarnet växa.

Lycka till 

Åh vad ledsen jag blir för din skull.
Då vet jag verkligen inte vad anledningen kan vara, kanske ser dom inte det fina i dina handlingar?
Jag önskar min svärmor gjorde en procent av det du beskriver att du gör.

För vad det är värt så tycker jag du verkar vara en jättesnäll person utifrån de handlingar du beskriver.
Tycker det är jättefint att du lägger lika mycket engagemang på att göra fina saker för din svärdotter som för din son.
Vad sorgligt att de inte vill göra samma för dig.
Jag och maken har gjort samma saker fast till farmor, ett album med barnbarnets kort, uppvaktningen, bjudit ut på restaurang när hon fyllt år osv.
Men tyvärr får varken jag eller mitt barn samma omtanke, nu senast sa hon inte grattis till vår son när han fyllde år utan det kom när de var här på födelsedagsfika som vi bjöd in på
(2 veckor tog det innan hon hittade en lucka som gjorde det möjligt för henne att komma)
svärmor arbetar 75% och har inget större socialt nätverk så jag förstår inte och kommer aldrig förstå vad som tog emot.

Trots dessa val kan hon ibland uttrycka hur sällan vi ses och att det är hemskt att vi inte låter henne barnvakta vårt barn och umgås mer med honom.

Nu var det mer än 2 månader sen vi träffades, maken ringde igår och frågade om det passar bra att vi kommer på besök en liten stund så vi alla kan ses.
Men ursäkten var att hon arbetat och är trött så tiden vi vill komma var alltför tidigt men att vi kan komma efter 19 om vi vill
(under 3 års tid har vi förklarat att vi gärna inte åker iväg så sent pga vårt barns sovtider som rubbas när han inte får varva ner hemma)

TS, Jag hade omfamnat dig som farmor och svärmor med öppen famn, jag hoppas din son och svärdotter gör så en dag och att du får träffa dina barnbarn.

Hos oss är det samma situation men omvänt,
hör maken inte av sig så  är det helt tyst.
Tidigare ringde jag också och skickade ett sms då och då.
Däremot slutade jag med det när jag insåg att hon inte uppskattade det utan började bli otrevlig mot mig.

Man skulle tro att en så nära släkting borde bry sig men icke..

Ni pratar som att ni har nån slags rättighet till barnbarnen. Det har ni inte, det är inte era barn! Varför inte vara fejsa det och gilla läget? Vill inte föräldrarna så vill de inte.

Tråkig situation TS. Hur var din /er kontakt med sonen när han var i övre tonåren och ung vuxen? Alltså innan han bildade familj? Jag tänker att om man har nära kontakt före familjebildningen så blir det naturligt att ha det efter?

Hos oss har situationen varit omvänd, sambons föräldrar har visserligen haft kontakt med oss men samtidigt inte varit jätteintresserade av att träffa barnbarnen. Om vi frågat om vi får komma och hälsa på på jullovet tex så har de ofta nekat. De har sällan själva föreslagit att ses vid högtider eller bemärkelsedagar utan initiativet har kommit från sambon.

De var väl inte så familjeorienterade när barnen växte upp heller, karriärister och barnen hade barnflicka. Ett barn flyttade hemifrån redan vid 16 års ålder. När barnen var unga vuxna och hade flyttat ut valde de att flytta iväg långt. Så de hade väldigt gles kontakt med barnen efter de var sådär runt 20. De har också rest en del och varit på långsemester under vinterhalvåren.

Så träffarna var glesa före barnbarnen och fortsatte att vara glesa efter.  Sambon har väl mest bara gillat läget och accepterat att kontakten mestadels varit via telefon. Tråkigt tycker jag som är uppväxt i en familj där vi umgåtts jämt. 

Människor och familjer är olika och det får man kanske bara tugga i sig.