Hurdan kontakt med barnbarn och vuxna barn

Oxå uppväxt på -60 med mm/mf som jobbade men hade lust och tid att umgås med oss. Mormor var dessutom  lärare och hade ungar omkring sig på jobbet. 
Mina föräldrar jobbade plus att de fick stöttning men de själva saknar vilja att umgås med sina barnbarn. 
Jag undrar hur de tänker? Minns de inte att deras föräldrar umgicks med oss? Hur ofta vi sprang över och sov där bara för att det var roligt? 
Alla gångerna vi åkte med till deras stuga och det blev barnfria veckor hemma? 
Jag fattar inte....

Jag och min mamma är väldigt nära varandra, tyvärr har barnens pappa svårt för detta med att lämna bort vilket har lett till att det inte blivit lika nära kontakt mellan mina barn och mormor. Farmor har vi noll kontakt med då det skar sig för väldigt många år sedan mellan henne och barnens pappa.

Jag hade väldigt nära kontakt med mina morföräldrar. Bodde med dem varje sommar på landet tex. Farmor och farfar hade jag också mycket kontakt med men inte på samma nivå ändå. Även fast mina föräldrar inte bodde ihop ansåg mamma att det var viktigt att hålla kontakten även med "andra sidan" och även mina mor- och farföräldrar höll kontakten med varandra. 

Jag har två pojkar som jag står väldigt nära och jag tror inte jag kommer att bli "åsidosatt" den dagen de blir föräldrar. Innan dess hoppas jag att jag får ha odlat en bra vänskap med deras respektive också vilket säkerligen underlättar den dagen de får barn. 

Tack så mycket för alla inlägg. Intressant att få ta del av era upplevelser och erfarenheter. Tror att dessa kanske kan hjälpa andra och vi kan få insikt i hur det kan vara för många. Inte så lätt alla gånger. Tror att föräldrar, mor- och farföräldrar kan nog ganska ofta känna sig ensamma och maktlösa i vissa situationer. Kan då nog kanske hjälpa och trösta en lite när man inser att man faktiskt inte är ensam med dessa problem. Är övertygad om att alla normala föräldrar vill ha en bra kontakt med sina barn och barnbarn.

Det beror absolut på allas åldrar. Jag skulle gissa att de flesta 65+ har troligen tonåriga, stora barnbarn och inte små trots allt. Min mamma blev mormor vid 46 och inte hjälpte det. Hon kan inte skylla på nån hög ålder.

Tyvärr är de "onormala" väldigt många och barn som inte har en fungerande kontakt ännu fler. 

Glömde att sambons barn (vuxna) också har en egen relation till min mamma 

Troligen inte.
Eftersom snittåldern för första barnet rätt länge varit närmare 30, så är det nog så att de flesta 65-åringar har barnbarn som är ganska små.
Dagens 65-åringar har själva många gånger fått barn när de nästan var 30 och deras barn vid 30
Vi är inte längre kvar i 70-talet då föräldrarna födde barn tidigt 

Till Anonym (Luttrad)
Har full förståelse för att du är arg, ledsen och frustrerad över att dina föräldrar inte bryr sig om barnbarnen när de själva fått avlastning med er/sina barn. Har du pratat med dom om detta och sagt att du känner dig ledsen och inte förstår varför det är så? Du har all rätt att fråga. 

Och det här med åldrar. Nuförtiden är det många mor- och farföräldrar vilka är ganska gamla när de få barnbarn. Med åldern kan det även komma sjukdomar, hjärtbesvär, högt blodtryck, diabrtes med mera.

Jag var 56 när jag fick mitt första barnbarn och 60 när andra kom. Orken är definitivt inte densamma som när jag fick mitt första barn vid 31 års ålder. Men trots detta vill jag absolut träffa och umgås med mina barnbarn. Jag blir alltid så lycklig av att umgås med dom, men absolut alltför sällan, vilket inte är mitt val. 

Nu är jag inte "luttrad" men mina föräldrar, som inte heller bryr sig om varken barn eller barnbarn, är pigga och alerta. De är nu i 80-årsåldern, var i 60-årsåldern när de fick barnbarn. Först nu när de är över 80 år börjar de vara lite skröpliga, inte när barnbarnen föddes.

I deras fall har det snarare handlat om vad de är intresserade av att lägga sin tid på. Och de vill inte lägga tiden på barn och barnbarn. Ork och pengar finns och har funnits. 

De lämpade ju också gärna över sina egna barn (mig och syskonen) på mina mor- och farföräldrar när vi var små, och tog då ingen hänsyn varken till hur mormor/farmor orkade passa oss eller om de kanske velat göra nåt annat än passa oss varenda lov. 

Min pappas uppfattning om en närvarande och bra morfar är att ge presenter ohc pengar. Han träffar sina barnbarn väldigt sällan. MAX en gång per kvartal. Han har aldrig tid. Och har han tid så kan han ringa samma dag och säga "jag kommer hem till er idag". Oftast är vi inte hemma utan iväg på cuper eller matcher. Har man gått upp kl 5, kört 3 timmar enkel väg , varit aktiv hela dagen så är man bokstavligen talat död kl 19-20 när man kommer hem och det spelar ingen roll om det var kungen själv - ork finns inte för besök då. 
Jag har bett honom att ringa och planera såna saker med oss. Han hade kunnat följa med på någon cup och se vad det är för liv vi lever. Men nej, det har han inte tid med. Han vill träffa oss/barnen på sina villkor den där halvtimmen när han har tid annars får det vara. 

Jag blir skitstressad när pappa ringer och bokstavligen talat kräver att träffa oss samma dag. Jag känner mig som en skurk som säger nej. Men jag orkar inte efter hela dagar på en fotbollsplan eller i en idrottshall. Pappa kan dessutom säga att han kommer kl 16 och dyka upp 19 utan att ha hört av sig att han blir sen. Jag tycker att det är respektlöst. 

Mamma betedde sig så illa mot sonen när han var liten att jag och maken vågade inte lämna henne ensam med barnen efter det. Hon ringde aldrig bara för att kolla läget. Hon hörde av sig när hon ville något. Om jag kunde skjutsa henne någonstans (hon ansåg att det var rimligt att jag packade barnen i bilen och körde 5 mil för att skjutsa henne till ica 2-3 km bort så att hon kunde handla) eller om vi hade pengar att låna ut. Jag körde aldrig de där 5 milen och jag lånade aldrig ut pengar heller!
När mamma gick bort för 10 år sedan hade hon inte ringt mig på tre månader. Jag hade försökt... men de samtalen var väldigt korta för jag var "besvärlig". Hon ville gärna träffa - sin dotterdotter men sin dotterson gav hon blanka fan i för han var pojke! Och eftersom hon behandlat sonen illa så fick hon inte träffa något av barnen särskilt ofta och aldrig vara ensam med något utav barnen. 

Farmor och farfar är inte de som träffar barnbarnen jätte ofta men de finns där. Och om barnen hör av sig och påminner att det var ett tag sedan de hittade på något så åker de och badar, spelar golf, har en pizza kväll då de bakar pizza och tittar på film eller något.

Jag har inga förväntningar att morfar eller farmor och farfar ska komma varje vecka för vi har alla egna liv att leva. Men jag hade gärna sett att min egen pappa kunde se hur han behandlar oss och förstå att det inte är så kul att stå på mottagarsidan. 

Nu talar jag utifrån min erfarenhet och ålder och på -60- talet var inte snitt närmare 30 för barndebut. 
Jag förstod inte att det endast var -90-talister eller de med mm/mf/fm/ff på 65+ med diabetes, högt blodtryck och hjärtbesvär som skulle svara.
Vi andra finns inte. 
Bortse från min gissning. Det är ok att radera. 

I mitt fall är det också bristande intresse. Tid, ork och goda förebilder fanns. Men har man svårt att uppskatta sina egna barn så är det inte konstigt att barnbarnen är lika ointressanta. 

Jag pratar om min erfarenhet och det stämmer att under 60-talet var det inte så sent.
Men 30 år senare  (dvs vi som börjar närma oss 65 började få barn), så var det betydligt senare.
Jag är 63 och de flesta av mina jämnåriga har precis börjat få barnbarn. 
Sedan är det självklart en spridning i landet
Där det är vanligt att få barn tidigt, så kommer ju även det finnas de som får barnbarn tidigt och där man föder barn sent så blir självklart även de kommande far/morföräldrar äldre 
Skulle nog även påstå att de flesta 65-åringar är rätt friska.

Jag är förälder till ett gäng barn i förskole-lågstadie-ålder. Jag känner såhär: Träffar gärna mina föräldrar/barnens morföräldrar kanske en em-kväll per vecka, då gärna på en vardag. Varannan gång här, varannan gång hos dem. Helgerna är lite svåra, för vi har ett hem att ta hand om med allt vad det innebär, barnaktiviteter, vänner, och vill också bara rent allmänt hinna umgås som familj ibland. Det är mitt optimala synsätt på det hela. Jag är inte så mycket för barnpassning - okej, om det skiter sig, maken är på arbetsresa och ett barn har ett läkarbesök jag ogärna har med syskon på, då har jag gärna barnvakt. Men utöver det känner jag inget stort behov av att ha barnvakt i någon högre utsträckning. Vi vuxna umgås bara vi varje kväll när barnen sover. Någon gång om året händer det att vi är ute på dejtkväll, och då har vi barnvakt, men det är inte på övernattningsnivå. Detta är inget vi KRÄVER, men vi har frågat (och givetvis accepterat ett nej) om det varit något särskilt vi velat göra. Hur som helst, det är optimalt för mig.

Och farföräldrarna: bor på andra sidan jorden. När de hälsar på så blir det såklart umgänge med oss och barnen konstant. De bor ju här då. Samma när vi hälsar på där. Men det kan ju aldrig vara på vardagsnivå vi umgås, utan det blir istället intensivt när det blir.

Som barn hade jag jätteofta barnvakt i form av mormor och farmor när jag växte upp. Alltså enormt mycket - som i gick inte dagis eller fritids utan mormor och farmor passade oss-mycket. Mina föräldrar förväntade sig och förlitade dig på det fullt och ut. Jag kan dock LOVA att mina föräldrar ALDRIG skulle ställa upp i den omfattningen.

Jag är 57 och mina jämnåriga har barnbarn och många har flera. Det börjar bli så att jag är en av de få som inte har det än. 
Mina barn är 20-30.

Män låter ofta kvinnan bestämma, detta är jättevanligt. Många kvinnor verkar vara väldigt obekväma med sina svärmödrar, antagligen är det konkurrens med mannens mamma, som ör grunden. Plus att hon trivs bättre med sin egen familj. 

Mina svärföräldrar var 70 och 72 när vår äldsta föddes. 

Glömde skriva att jag och maken är 60-talister. Så det är nog väldigt olika det där med generationerna.

Och när det kommer in nya partners så blir det ofta så att paret umgås med kvinnas barn och barnbarn men inte med mannens barn och barnbarn. För de barnen tycker kvinnan inte är viktiga och mannen tycker ingenting utan hakar på vad kvinnan vill och bestämmer.