Funderar på att gå i sär från min partner.
Jag är rådvill och behöver lite hjälp. Jag och min partner har ganska nyligen fått vårt tredje barn. Det har verkligen inte varit en dans på rosor. I min andra trimester fick jag diagnosen graviditets depression och de kom fram till att jag hade PTSD pga en tidigare traumatisk händelse. Min partner har varit stöttande med att skjutsa till alla läkarbesök som behövdes under graviditeten då jag inte har körkort och de var en del komplikationer under graviditeten. Men jag har ändå fått dragit det största lasten hemma med barn, städ, allt övrigt samt jobbat deltid med många kvällar. Men han har ändå funnits där. Vi hade ett planerat snitt pga av komplikationerna. Han var jätte hjälpsam på sjukhuset. Men väldigt rastlös och så fort vi skulle hem kunde hann inte komma där ifrån snabbare. Jag har väldigt många besök hos psykolog/sjuksköterska plus 3 barn det är fullt ös hela tiden. Men jag får ingen avlastning från honom, jag börjat starkt fundera på om det är bättre att separera. Så fort han är ledig från jobbet är han mister inkognito. Gömmer sig i sovrummet eller sitter i soffan med mobilen framför ansiktet. Det går inte att kommunicera med honom. Hade en väldigt tuff helg med barnen nyligen och jag berättade för honom att jag var slit både fysiskt och mentalt så jag hade ingen energi för att laga mat eller ens komma på någon mat att äta. Det jag fick till svar var att det var lungt så länge jag fixade mat till barnen och mig själv så kunde han lösa det för sig själv. Jag insåg att hann fattar inte alls hur jag känner mig. Jag var så slut att jag förlorade fattningen och skällde ut honom. Vi tippade på tå runt varandra i flera dagar. Jag är så slut men går på autopilot för att fixa och ordna med barnen och hemmet. Han har nu haft semester i två veckor. De flesta dagar har jag inte ens sett skymten av honom förrän det är dags för de större barnens läggdags då jag alltid gör i ordning barnen och allt han behöver göra är att följa med dem till sovrummet och hålla dem sällskap tills de somnar. De är oehört okomplicerade vid läggning. Nästa så de sköter sig själva, de ligger och små pratar och sen somnar inom ca 15 min. Men ändå är det suck och stön från honom. För någon dag sedan var det första gången han var ute med de stora barnen själv i en timme. Våran bebis sov så jag tog tillfället i akt att försöka rensa och städda vårat badrum. När de kom hem igen hade jag inte blivit klar men då hade bebis varit vaken en bra stund och jag hade gått runt med honom i famnen medan jag plockade i ordning. Jag sa då till min partner att han fick ha bebis i famnen medan jag fixade klart. Tog kanske 20 min och när jag var klar så lämpade han över bebis i min famn och brast ut att jag kan minsann inte kräva att han ska hålla i bebisen på obestämd tid utan nästa gång måste jag ge honom en tids angivelse över hur länge han måste hålla i bebise. Alltså what?!!! Jag blev chockad/arg. 5 minuter senare så sa han att han skulle gå ut. Jag frågade vad han skulle hitta på och han slängde ut sig att eftersom jag inte kunde meddela hur länge han behövde hålla i bebisen så behövde han inte förklara för mig vart han skulle eller hur länge hann skulle vara borta... Han kom tillbaka någon timme senare men sa inget. Han har nu gått runt i några dagar och typ ignorerat mig, han bara suckar och stönar när barnen blir ledsna eller arga men gör inget för att varken hjälpa barnen eller stötta mig när det blir mycket. Han kom nu på kvällen och gav mig en kram och sa att vill du ha en till. Det lät i mina öron som han menade tycker du ens att du förtjänar en kram från mig. Jag sa bara godnatt. Har sen dess suttit och gråtit. Jag vet varken ut eller in.
Förlåt för ett så långt inlägg, jag har ingen att vända mig till och behövde få ur mig.
