Min man vet inte om han vill ha barn (Ätstörning, introvert)
Jag och min sambo är 30 år och har varit tillsammans i 10+. Vi har kommit in på barnfrågan ett par gånger under åren men det har aldrig varit aktuellt eftersom vi studerat, varit nya in på arbetsmarknaden, inte haft egen lägenhet mm.
Min uppfattning har varit att någon gång i framtiden så vill vi ha barn - och nu när vi båda har stabila jobb, hus sedan ett par år och den biologiska klockan tickar känner jag att detta är den stabila basen vi väntat på. Men min sambo verkar inte ha kommit lika långt som jag dock. Han säger att han ?inte ser vad barn skulle tillföra till våra liv? just nu och fokuserar på osäkerheten kring hur våra liv skulle ändras. Jag vet så klart inte heller hur våra liv skulle bli, för att inte tala om min rädsla över att bära ett barn och eventuella skador i samband med förlossning - men det är en chans jag är redo att ta. Men hur kan vi prata om och komma över min sambos osäkerhet?
Värt att nämna är kanske att alla i hans släkt har skilt sig minst en gång, inklusive hans föräldrar. Hans pappa flyttade till sin nya fru när min sambo var barn - och han hamnade då utanför som yngsta och mest tystlåtna barnet i nya syskonskaran och hans relation till sin pappa har sedan varit ganska formell. Han har uttryckt en oro inför att ?tänk om jag vaknar upp en dag och inte vill vara förälder längre?. Han tar hellre det säkra före det osäkra.
Min sambo är också väldigt introvert och det är svårt att få honom att berätta hur han känner. De senaste åren har han haft en återkommande ätstörning som han vägrat erkänna för sig själv eller söka hjälp för. Det gör att han äter väldigt väldigt restriktivt, ofta undviker sociala situationer, känner sig pressad/nedstämd, blir utmattad och magrar. Just nu är det bra, men för mig finns oron alltid att han ska bli sämre igen.
Jag vill inte att han ska se barnfrågan som en osäkerhet att vara rädd för utan som ett äventyr vi får lov att göra och lära oss av tillsammans. Jag kan till skillnad från honom inte se framför mig hur mitt liv rullar på exakt så här i 60 år till utanför förändring. Det är förutsägbart och tryggt, men var är äventyret i det?
Jag har inga som helst tvivel på att vi skulle vara jättebra föräldrar tillsammans, eller att han skulle trivas med det om vi väl tog oss dit. Men hur pratar jag med honom om detta? Hur tar vi oss framåt på ett sätt som vi båda mår bra av och som inte överväldigar honom med press? Hur tar vi reda på vad som är bäst för oss?