Partner med barn..

Jag har väldigt motstridiga känslor kring barn. På ett sätt skulle jag vilja ha egna barn, på ett annat inte. Jag lider av psykisk ohälsa så har valt bort att bli mamma pga det, är för mig "rätt sak att göra" men jag gissar att driften bryr sig inte om det så det är något jobbigt ändå.

Nästan vuxen bonus innebär att han ändå har barn sen innan så jag tar inte ifrån honom att bli pappa för att han är med mig, sedan är hon lätt att ha att göra med  och blir väl mer som en slags kompis än att jag är hennes förälder.

Jag tror jag var otydlig med inlägget, jag menade ni som önskar barn och är ofrivilligt barnlösa och har bonusbarn. Hur känner ni kring det som är i en sådan situation? 

Hur tänker du själv?
Jag är sambo med någon som har ett småbarn. Vårt liv kretsar ju varannan vecka kring detta barn och jag är också väldigt involverad. Det blev naturligt i och med barnets ålder när vi träffades. Det är svårt ibland, vi själva har kämpat som fan med både inseminationer, IVF och nu en sen abort, men vad ska man göra. Inte barnets fel, men man blir ju påmind om vad man längtar efter hela tiden, och att man anpassar sig efter denna lilla individ och även dennes andra förälder.