Han är inte riktigt redo

Vad mer säger han än att det är ett tag kvar. Du behöver inte framstå som tjatig för att ni ordnar om det. Att komma igång med själva sexakten är sällan det stora, ni behöver ju vara lverrens och planera för mycket mer än så. Hur många barn vill ni ha, ser ni på barnuppfostran, vad har ni för tankar om barnet skulle ha en sjukdom eller funktionshinder, hur ligger ni till i ålder dvs hur många år har du kvar innan det börjar dra ihop sig osv osv. Samtalet behöver inte börja med din stora längtan, den är underförstått när du lyfter tillhörande frågeställningar, det tycker jag är ett bra sätt att så ett frö på.

Oj missade kontrollera autokorrekt och stavfel. Jag tror du kan se vad det skulle stått.

Tack för ditt svar!
i och med att vi har så mycket barn och syskonbarn runt oss pratar vi ofta om uppfostran, hur vi hade vilja göra, vi vet att vi gärna önskar att ha barnen hyfsat tätt och vi båda vill ha 2-3 barn. Så vi pratar om det ganska ofta och han (och jag såklart) älskar verkligen barn. På jul skulle vi inte köpa julklappar till varandra. Men jag skrev en lång text om min tacksamhet till honom och hur mycket jag älskar livet med honom mm. I det kan jag även in att jag hoppas att vi får förverkliga våra värderingar som en familj, med vår egna familj. Och han blev verkligen berörd över min gåva och var så tacksam. Så med andra ord pratar vi mycket om allt runomkring och när jag tog upp att jag verkligen vill ha barn, så sa jag också att jag gärna önskar att börja försöka i vår men det ville han inte ge något svar på. Jag använder inget preventivmedel utan kör NC och tempa, vi har kört kondom länge men han har sagt att vi kan köra med avbrutet istället? där tänker ju jag, han vet vad som kan hända men är inte så jag vill att barnet ska bli till heller. Det skall vara ett beslut vi tagit och alla är helt med på liksom?

Jag hade frågat vad det är som håller honom tillbaka, för det verkar inte vara något som fattas i er relation. Och även frågat om hur han ställer sig om du blir gravid nu, eftersom ni inte har ett tillförlitligt preventivmedel. 

Jaa exakt, försökte fråga honom varför han Inte vill, men han säger bara att han inte är redo? jag tror ju på detta med att han kommer känna sig redo när vi är i den situationen för Han är så himla fin med alla barn runt om oss.. jaa, måste prata med honom om det för varje gång jag väntar på mensen är det en oro för jag hoppas ju att den inte ska komma samtidigt som jag är rädd för vad som skulle hända om den inte kom.

jag vill prata med honom och ska såklart prata med honom, men är rädd för att tjata så ville ha lite råd och tips 😃

Hej.
Inte så lätt om man själv har stor barnlängtan när ens partner inte är där. Det är ändå viktigt att du väntar in honom. Du får sätta en gräns för dig själv säg 2-5 år,om han fortfarande inte är redo då så blir han det kanske inte. Då har du ett val att göra. Mannen tänker ofta på allt som kan hända både under graviditeten och bara ansvaret att ta hand om ett barn kan vara överväldigande för vem som helst. Vissa män ser liksom barnets hela uppväxt framför sig inte bara bebis-tiden. Det är ett stort ansvar men också så mycket glädje. Jag själv fick vänta några år på att mannen skulle bli redo. Jättejobbigt men var ändå rätt. En kollega av mig manlig sjuksköterska gav mig ett råd Pressa aldrig en man om något så viktigt som att få barn ihop. Han behöver känna han har kontrollen. Att han också är redo ta ansvaret. Att få barn är ett livslångt kärleks-uppdrag det skapar band mellan 2 människor. 

Både under graviditeten o efter ska det stå.. 

Jag tänker att det är ju ett stort beslut att ta att NU KÖR VI. Det är så himla stort, kanske lite skrämmande, även om man längtat länge efter barn. 

Vet ju inte hur gamla ni är men oavsett kan det ju ta ett tag att bli gravida, är han medveten om det? Inte alla män är insatta i menscykeln heller och förstår att det bara är en chans per månad..samtidigt som man måste vara beredd att det tar sig på första försöket såklart, men kan ju lika gärna ta flera år..plus 9 månaders leveranstid då..

Är det något annat han vill förverkliga innan? Resa, byta jobb? 

Är såå tacksam för att ni skriver, tack! 

ja exakt jag vet att de är ett stort beslut och de är de ju även för mig, men jag kan liksom de att vi är redo för det. Innan pratade ju om att det är viktigt för oss att ha hus när vi ska ha barn, sen så gick husköpet kanske fortsre än vad vi kunde ana..

nja alltså han är ju nöjd i sitt liv, han har rest och bott utomlands och har liksom sagt själv att de har han gjort. Men absolut det är något som är bra att ta upp, vad det är som gör att han inte känner sig redo liksom.

när jag berättade att jag så mycket vill ha barn så sa han liksom bara att han inte är redo, men att han har iaf en tanke på. men förstår det lite som att eftersom jag säger att jag känner så mycket att jag vill ha barn och att min klocka verkligen säger det inom mig, så blir han kanske osäker på att Han inte känner lika starkt typ.. men tänker samtidigt att de finns ju en anledning att man är gravid i 9 månader..

Tack för ditt svar! Jaa absolut det är klokt, och givetvis är jag ju mycket väl medveten om att jag vill ha en papp till mina barn som vill ha sina barn? vill ju ha en familj inte ?bara?barn liksom

Det är så mycket i dina inlägg som skriker desperat efter barn. Helt förståeligt men ser du inte att detta och liknande argument är inte argument? Han säger att han inte är redo. Att andra har barn runt omkring er ska inte vara argument alls. Om du måste prata om detta varje månad kring mens ger du honom inte utrymme för att få känna in.

Det där med att känna sig redo är svårt, jag själv kämpade ganska mycket med det men eftersom jag började närma mig 35 (utan tidigare barn) så började vi båda inse att det började bli dags. Det hjälpte också att nästan alla vänner runt om oss skaffade barn (eller fler barn) och vi började känna att nu är det bara vi kvar snart. Jag tyckte dock också att det var svårt att prata om och bestämma "nu kör vi", men vi löste det med att helt enkelt inte köpa fler piller när de tog slut några månader senare. 

Som någon skrivit ovan också tror jag att det är bra att prata om hur lång tid det kan ta och hur liten chans man faktiskt har varje månad - det är inte så många som har koll på det. Många tror att man blir gravid så snart man har oskyddat sex typ (I wish!). 

Du nämner att ni har många kompisar runt om er som har barn, kanske kan några av dem prata med honom och hjälpa till på traven? Hur gamla är ni?

Jaa absolut, att förklara hur svårt det kan vara att få barn och att det kan ta tid kan vara bra, självklart så kan man ha turen med sig och de går fort också men det vet man inte. Och två par av våra nära vänner har haft det tufft med flera års väntan?

dedär var en jättebra idé, att be någon annan prata med honom. eller att surra om de med våra närmsta vänner på en middag, tack!

När jag träffade min sambo pratade vi ganska tidigt om framtiden och detta med barn. Jag var tydlig med att jag helst ville vara gravid helst vid (om man fick drömma) och han sa att han ville bli pappa innan 30. Jag var då 22 och han var 25. Vi pratade om vad vi ville skulle vara uppfyllt innan vi fick barn. Svaret blev hund, hus, utbildning, fast jobb och en sund och stabil relation. Vi diskuterade hur högtider skulle firas med tanke på att våra familjer bor 160 mil ifrån varandra, hur vi resonerade kring vabb och övriga uppfostrings-frågor etc. När sambon studier närmade sig slutet (som var det vi väntat på) tog jag upp detta med barn igen. Min sambo var då plötsligt lite osäker och nästan lite rädd. När jag försökte få fram vad detta grundade sig i fick jag, efter mycket luskande, fram att han var orolig för hur det skulle bli med barnets relation till hans familj eftersom de bor 160 mil bort från oss. Vi enades om hur vi skulle lägga upp julfirande, påskhelger och sommarsemestrar så att han familj skulle få ?ta igen? lite tid med barnet/barnen som de missade till vardags och jag bedyrade att jag var lika mån som honom om att våra barn skulle få en minst lika fantastisk relation till hans familj som till vår. Min sambo uttryckte också en rädsla över att inte bli en bra pappa och var nervös över att han inte hade tillräckligt att erbjuda. Jag förklarade om och om igen hur fantastisk pappa han skulle bli, att jag aldrig skulle vilja ha barn med honom annars osv. 

Samma kväll ville han uppriktigt att vi skulle köra igång, fastän det var ett halvår av praktik kvar innan studierna skulle vara helt färdiga. Jag sa att vi skulle vänta och låta allt sjunka in för honom. Jag höll honom på halster ett par månader och under den tiden pratade han konstant om att han ville att vi skulle börja försöka direkt. Någon månad från det där omfattande samtalet enades vi om att okej, nu är det dags. Ligget den kvällen resulterade i den lilla grabb vi har turen att gosa med här hemma idag. 

Jag tycker inte du ska vara rädd för att upplevas som tjatig, och jag tycker precis som du att man inte heller behöver vara så snabb med att säga ?lämna honom?. Däremot tycker jag att du, för bådas er skull, kan säga att detta med barn är jätteviktigt för dig, att du såklart förstår och respekterar att han inte är redo men att du inte kommer vilja vänta hur länge som helst. Om barn är en dealbreaker för dig tycker jag du kan säga det också. Om jag var du skulle jag säga ?okej, du är inte redo idag. Men vad behövs för att du ska känna dig redo? Vad är det som saknas??. Om man ska vara helt ärlig vet jag inte om någon någonsin känner sig helt redo för att skaffa barn, det känns (och delvis också är) en jättestor grej. Det framgår inte hur gamla ni är, vilket jag tycker är av vikt. Även om man har allt ordnat för sig kanske man upplever sig vara för ung för att bli förälder, vilket kanske inte är helt fel även om man har villa, utbildning, jobb osv. 

Jag känner verkligen med dig och hoppas att din partner kan formulera vad det är som ska inträffa för att han ska känna sig redo att börja försöka. Jag håller tummarna för att ni kan ha en vettig konversation som ger er båda något att gå efter. Kram! ❤️

Tack för din fina förståelse och för tiden du lagt ned för att svara mig ❤️ upplevde att du förstod mig precis hur jag tänker, tack!

vad skönt att allt löste sig bra för er, och förstår problematiken med att ha ena sidan av familjen så långt bort men det låter som att ni löste det väldigt bra, skönt!

jag är 24 år och min sambo 29 år, om det är av någon betydelse bor vi i norra Sverige där dessa åldrar för barn är väldigt ?standard? med jämförelse med tex Stockholm, om än just ålder för mig endast är en siffra men hur som.

nu känner jag att jag har fått en bra känsla för hur jag ska gå tillväga, helt enkelt ta upp det igen och låta honom svara på vad det är som gör att han inte känner sig redo liksom, för just denna ovissheten att veta att han inte är redo men varför gör mig lite otålig, absolut kan låta desperat men är verkligen inte det utan just att min barnläkarna är väldigt stor och ser väldigt mycket framemot det!

tack snälla fina ni som svarat, hoppas att jag har förmågan att få bära ett barn och att vi kan få bli föräldrar <3

Vi bor faktiskt också i Norra Sverige, Norrbotten faktiskt, så jag förstår verkligen grejen med att ni börjar vara i åldern då ?alla? har barn. Det föll bort från mitt inlägg, men jag ville vara gravid när jag var 25, jag hann fylla 27 innan bebis bestämde sig för att äntligen titta ut. Det kändes nästan som vi var sist på bollen, även om det verkligen inte var så. 

Jag tycker verkligen inte du ska tycka att du låter desperat, så ta inte åt dig av folk som påstår det! När man väl hamnar i bubblan av barnlängtan blir den ju hela ens tillvaro, speciellt om man känner att man inte vet när det faktiskt kommer bli av. Så känn dig inte dum för att du känner och tänker som du gör, det är helt normalt!❤️

Jahaa men wow vilket sammanträffande, jaa då förstår du också ❤️ jaa exakt, är lätt tyvärr att man tar åt sig, skapade tråden då jag upplevde att de enda folk säger när andra har samma fundering är ?vänta inte bara lämna han kommer aldrig bli redo? och jag tror inte riktigt på det tyvärr?

Jag tror inte heller på det, det kan ju finnas massor med skäl till att tveka inför ett så stort beslut. Sen tänker jag att han måste få lite tid på sig också, han har kanske inte tidigare förstått att ni är ?där? nu.
Jag hade personligen inte kunnat fortsätta en relation med någon som bara sa ?jag vill ha barn, men inte nu?, jag hade behövt någon form av tidsram. Men du/ni är ju inte där än, och även om ni vore det kanske du/ni resonerar helt annorlunda än vad jag eller någon annan gör. Det är lätt att säga ?dumpa? i teorin, men gissningsvis skulle få faktiskt göra det så lättvindigt som de råder andra att göra. Värt att komma ihåg är ju att även om ni skulle göra slut över detta lär det ju dröja några år innan du hittat någon ny att skaffa barn med, så det är ju inte direkt att bara dumpa och haffa en annan. 🤷?♀️

Jag tänker att det inte är fel att fråga och prata om varför han inte känner sig redo, om det är nått konkret han väntar på eller är det känslan att vara redo han väntar på. Du måste ju få fråga utan att det tas som att tjata. 

Hur gick det för dig @sommar2019juni? 

Så kloka råd @svansmamman! 

Jag hoppar in här då jag befinner mig i en liknande situation. Jag planerar att prata med min kille ikväll på exakt det här ämnet. Jag har varit mentalt redo för barn i flera år men vi blev tillsammans för ett år sedan (kände varandra innan). Vi bor ihop sedan några månader tillbaka och jag upplever att vi är ett starkt team, har lika värderingar och jag ser att han skulle kunna bli en så bra pappa. Jag tog upp barnfrågan med honom första veckorna och sa att det var en dealbreaker om han inte vill ha barn och han svarade att han inte alltid velat men nu kommit fram till att han vill bli pappa en dag. I somras tog jag upp det igen och lyfte oron att jag tror att min tidslinje för barn är mycket mer snart än hans, det visade sig såklart att det stämde och han förklarade då att han vill ha mer stabilitet innan barn. Nu bor vi ihop, han har ett fast jobb, jag är klar med utbildning om någon månad och har inget jobb än men om jag inte kan få jobb inom min branch direkt har jag ett jobb att falla tillbaka på på min gamla arbetsplats. 

Anledningen att det har kommit upp i tankarna nu är att min mens var sen senaste månaden (vi skyddar oss) men under tiden den var sen hann jag hoppas på att jag var gravid ändå samtidigt som jag var rädd för vad hans reaktion skulle vara. Jag fyller 30 i år och han 31 och jag börjar bli stressad för den sjunkande fertiliteten och att det kan ta ett tag att bli gravid och om man vill ha mer än ett barn så har man ju inte all tid i världen. Men framförallt så längtar jag så starkt och mycket och jag vet inte om han förstår det. 

Jag tar med mig frågan som @svansmamman gav som råd: "Vad behöver du för att du ska känna dig redo?" Har ni några fler tips/råd? 

Jag tror också att jag behöver vara tydlig med att jag är redo med att börja försöka nu (helst igår) men allra senast innan sommaren. Jag vet inte om killar på riktigt fattar att det kan ta ett tag att bli gravid. Och som kvinna är jag så otroligt medveten om min cykel varje månad, det är som att varje ägg som lossar är ett ägg som går till spillo... Är det någon som kan relatera?