Med bebis 0-3 månader, anser du att du gärna åker och hälsar på folk eller att folk kommer hem till er och hälsar på er?
Känner sån press från olika håll o kanter, speciellt för svärföräldrarna. De anser att vi inte kommer och hälsar på tillräckligt ofta, och jag kan erkänna att det knappt blivit någonting (bara någon enstaka gång) denna sommar. Dels efter en tuff start där vi började resan inlagda på sjukhus sedan dess har tiden med bebis bara sprungit iväg och vi har nog haft släkt och vänner över mest varje dag (då inkluderat svärföräldrar som kommit o hälsat på). Bebis är nu drygt 2 mån. Det har varit väldigt roligt men också jobbigt - ni som vet ni vet, det ska ordnas fika och fixas så helt enkelt är det inte. Dock skönt att vara på hemmaplan där man har alla saker, skötbord, babysitter, babygym etc. En trygghet att vara hemma.
Svärmor är ledsen att vi aldrig kommer förbi dom och hos oss är de är alltid välkommen men de kan av ren tjurighet välja bort det för att det är jobbigt och inte passar (vi bor 10 min från varann) då de tycker att vi borde komma till dom för att dom ex frågade först om vi ska ses. Hon jämför gärna detta med en annan släkting till henne som bor 2 kvarter ifrån dom och har barn 1-2års åldern som kommer förbi henne titt som tätt och de går på stan och gör äventyr att inte vi gör det, medan jag menar på att dagarna bara går undan, med blöjbyte amning promenader etc. Dessutom pandemi på detta vilket gör att jag inte är jättesugen jämt att gå på stan på restaurang etc med dom.
Vi har ju setts 1gg/vecka sen bebis kom.
Vad tycker ni?