Deprimerad partner stöter bort migig.

Men jag tänker ändå att hon får höra av sig om hon vill ha en fortsättning, jag har talat klarspråk från hjärtat hela tiden. Men ena gången så är det uppehåll , nästa gång efter det så lät hon friskare och piggare och då lät det mera som att det var mycket osannolikt att vi skulle kunna ta upp förhållandet igen.
 
Då tänker jag att hon lät mera uppiggad för att det äntligen hade tagit slut, att det varit det som tyngt henne? (konstigt med tanke på det hon sa veckan innan: Att hon hoppades på att det skulle bli hon och jag i slutändan, att hon inte ville bli bortvald, att hon älskade mig) Jag orkar inte kontakta henne igen för att få ett sådant besked, 
Det känns som att jag tappar all värdighet och att jag aldrig kommer att bli glad igen. Känner mig inte speciellt attraktiv och sexig i den rollen. 

Efter att vi inte hörts på tre dagar kände jag mig lite bättre igen då skickar hon något ganska meningslöst meddelande på instagram till mig. Precis som om vi plötsligt skulle ha vardagskontakt . Jag svarade inget eftersom det var en allmängiltig bild från min hemtrakt. Men återigen så startade såklart detta upp hoppet inom mig.  Min tanke var att hon kanske planerat det här under lång tid och därför känner sig så färdig med oss att vi kan ha den typen av meddelanden till varandra.
 
Allt känns underligt och extremt sorgligt. Jag vet inte längre vem hon är . Jag kommer att radera henne från mina kanaler snart, minst ett halvår, Måste få hitta mig själv i allt det här . 

Jag kan också känna viss irritation att hon får gå igenom detta med medicinering och på så sätt slipper känna lika starkt. Det kanske var det som var meningen från början? Men hon var liksom gullig och som vanligt fram till ganska nyligen. Läskigt, jag hänger inte alls med i svängarna. 
 ok ska sluta älta nu. 

"Jag kan också känna viss irritation att hon får gå igenom detta med medicinering och på så sätt slipper känna lika starkt."
Det här gör mig illa berörd för du verkar inte förstå att det handlar om en sjukdom och inte en vilja att slippa.
Du tycker att det är jobbigt, försök använda empatin och tänk hur jobbigt det är för någon som redan har det mycket jobbigt!

För att göra en jämförelse: tänk dig att du och en kompis går på promenad i "lagom" takt. Du blir irriterad på kompisen för att det går så otroligt fantastiskt långsamt. Och du tänker att han är lat och en massa annat om honom. Bara det att han har brutit benet och det är därför det går så långsamt för det gör jävligt ont att gå på ett brutet ben. I det läget så säger du knappast att han går långsamt för att slippa promenera? Du bör kunna använda empatin, tänka ajaj, och tycka synd om kompisen. Har man brutet ben kan man gå med gips, det går inte bra, det går långsamt men det går i alla fall.

Det är samma  med psykisk ohälsa. SSRI och andra preparat är som gips för hjärnan. Det gör att det fungerar i alla fall även om det inte är som att vara frisk.

Jo jo visst så förstår jag det. Men hon låter mest överlägsen när jag talat med henne och hon säger att hon har utbrändhet och pms inte depression. Jag har verkligen försökt. Satt mig in i hennes situation genom att läsa flera böcker, leta tips på att prova hormoner, tala med många andra kvinnor som varit i liknande situationer..

Om hon inte uppskattar min hjälp som en kärlekshandling utan snarare att jag lägger näsan i blöt så blir det väldigt svårt för mig.

Jag vet inte ens om hon blir glad att jag ringer . Jag vet bara att jag mår skitdåligt av det eftersom honbinte längre direkt har någon kärlek i rösten. Mer formell attityd.

Måste tillägga att hon inte är suicidal eller direkt nedstämd utan snarare mer fokuserad på jobb och barn vilket jag självklart respekterar. . Tyvärr så är en av hennes största sociala kontakter hennes gamla bästis som har allvarliga psykiska störningar och legat inlagd flera ggr under senaste året. Ännu en av de personer som verkligen oroat henne under året. Ju mera jag skriver om det här ju hopplösare känns situationen.

Det var när jag uppmärksammade att hennes medicin och tillstånd hon beslutade sig för att ha uppehåll med mig. Typ som när man konfronterar en haschrökare.

Jag måste leva mitt liv om jag inte blir insläppt i hennes gemenskap. Efter 4 år har jag fortfarande knappt träffat hennes barn . Hon har liksom hållt mig som en hemlig älskare. Känns faktiskt ovärdigt . Jag är en jättebra partner och har aldrig pressat på med varken det ena eller andra. Hon behöver ha tid för sig själv nu säger hon. Jag ska ge henne det . Hur jävla mycket tid som helst.

Jag vill inte göra slut. Inte alls . Men om hon nu börjar komma på rätt plan så kan ju inte jag pressa på genom att skicka blommor och kärleksbrev?

Jag kan ju inte tvinga mig på henne? Att fortsätta på vår gamla messengertråd känns lite som att tugga gammal mat .

Skall dock tilläggas att hon alltid varit trogen och lojal mot mig . Om det är meningen att det ska bli vi två så blir det kanske det.. Men inte just nu som jag förstår. Om man älskar någon så måste man ju våga släppa taget.

Jag kände alltid att jag hade kontroll över situationen ända fram till utbrändhet och SSRI kom in i bilden. Med kontroll menar jag alltså koll på våra känslor inte att jag var kontrollerande.

Jag har lite svårt att förstå dig faktiskt. Du säger att ni haft 15 år av kärlek, vänskap och stark attraktion. Nu har hon varit sjuk i några månader, och du vill göra slut?!

Du vet att "dubbeltydigheten" hon uppvisar är sjukdomen som talar, för du känner denna kvinna och vet att hon inte är så här i vanliga fall, men du har inte lust eller vilja att stå vid hennes sida och bara kravlöst stötta ens i några månader utan att börja fundera på att göra slut, för att du får inte ut något av förhållandet just nu?

Jisses.

Lå mig kommentera några citat:

"Känner mig inte speciellt attraktiv och sexig i den rollen."

Just nu är hon sjuk. Att vara anhörig till någon som är sjuk är inte sexigt.

"Det var när jag uppmärksammade att hennes medicin och tillstånd hon beslutade sig för att ha uppehåll med mig. Typ som när man konfronterar en haschrökare."

Du klagar alltså på hennes medicin, som hon fått föreskriven av läkare för att inte må så dåligt att hon kanske tr livet av sig, och liknar den vid hasch?

Du kanske inte är sådan i verkligheten, men här i tråden framstår du som väldigt självcentrerad och omogen. Du talar bara om dig själv, ingen oro för din partner som mår otroligt dåligt och är sjuk, utan bara klagomål på att hon inte kan bekräfta dig eller ge dig något just nu.

Nej, hon kommer inte kunna ge dig något under de närmsta månaderna, kanske åren. Hon är sjuk, hon måste få ta medicin och du måste vara den som är stark och tar hand om, kravlöst och osjäviskt, ett tag.

Känner du att du inte klarar det, och det känns inte så i den här tråden, är det bäst att du gör slut. Men skyll det inte på hennes dubbeltydighet och brist på empati, för du känner denna kvinna, du vet att detta är sjukdomen som talar, utan var ärlig med dig själv:du gör slut för att du inte orkar vara den som ger och stöttar.

Ok ok nu ska vi reda ut detta.

Vi har känns varandra 15år varit ihop 5 av dessa. Vi har barn på varsitt håll.

Hon är inte suicidal.

Hon har låtit ganska bra de senaste gångerna vi hörts.

Vi bot inte på samma ort.

Jag har verkligen fått henne att förstå att jag finns för henne. Men jag kan liksom inte tjata mig på henne.

Det kan ju vara så att hon tycker att det är skönt att slippa ta ställning till mig just nu överhuvudtaget.

Hon säger att hon inte kan lova mig någonting .

Dessutom så har hon inte släppt in mig i sin familje och vänskapskrets så jag kan liksom inte få ett svar från det hållet heller.

Det jag vill tacka dig för är att du väcker hoppet i mig att det handlar om sjukdom.

Det som jag upplever mer osympatisk är ditt sätt att förringa mitt mående och min existens.

Jag har varit väldigt ödmjuk mot henne, jag har på riktigt haft en tuff och ibland rotlös uppväxt och har verkligen inte i närheten av hennes skyddsnät med släkt och gamla vänner.

Så kul att män alltid skall framställas som känslomässigt efterblivna .

Jag är inte det , ok?

Och det är väl rimligt att hon får höra av sig om hon vill ha kontakt, så sjuk är hon inte.

Och så vill jag säga att oempatisk kanske inte är det helt rätta ordet, snarare osentimental.

Men i smyg i sömnen så hoppas jag ändå på att vi kommer gifta oss en dag, trots att alla säger åt mig att ge upp.

Vi passar ihop väldigt bra.

Har attraktionen, åsikterna, vänskapen, humor .

Hade det inte varit för attraktionen (som aldrig kommer att dö) så skulle vi kunna vara kompisar just nu.

Fast du tjatar och tjatar om att DU vill göra slut. Samtidigt så tjatar du att HON vill fortsätta efter en paus. Men ändå tjatar du om att hon vill göra slut.

Spotta upp dig och stå för vad du vill, sluta skylla på henne.

Håller med annabellelee

Hon lovar ingenting .

Och jag tjatar inte om att göra slut.

Jag vill inte göra slut men jag kan ju inte tvinga mig på en person som håller mig på avstånd. Medicinerad eller inte.

Och sedan är det så att jag är orolig att det kanske är just medicinen som gjorde att hon sprang vilse från början. Hon fick ordinerat det heltid för pms. Vad jag här förstått så är det ganska ovanligt . Man brukar äta cykliskt i så fall.

Tror att hon håller på att sluta med den nu. Får se vad som händer?

Jag låter er veta.

Läs igenom dina egna inlägg.

Det gör att du kanske kan reda ut dina egna tankar och funderingar.
Läs dem och fundera på vad du skrivit och varför.

Hej! Om du finns kvar här så läste jag ditt inlägg idag. Är i en liknade situation precis nu med min kille och undrar väl egentligen hur det har gått för dig/er? Kunde ni hitta tillbaka till varandra? 

hoppas du mår bra 🌸

Det var länge sedan jag var här inne och läste . 
Jo det var en stor kris för mig det här och jag har en mer balanserad bild av det som hände . 
Mycket riktigt så var det medicinen som spökade . Hon började sätta ut den stegvis och det var som att hon stegvis blev normalare . 
Hon tog åter initiativet till att börja ses igen och nu är hon precis som vanligt . 
Jag ÄR dock positivt inställd till SSRI när det gäller akuta faser av kris och har sett det hjälpa folk med mentala låsningar. 
Lite tålamod får man dock ha .

Du har fått många svar här så jag vet inte om du känner dig mättad/nöjd med de svar du fått, men jag tänkte att jag också kan skriva några rader. 

Jag skriver då från någon som varit deprimerad. Det är klart att det påverkar relationen. Jag drog mig också undan mycket. Det har varit det som han då klagade, var frustrerad, var orolig över. Jag hade också stunder då jag klarade av att umgås, vara mig själv lite grann, med honom, för att sedan dra mig tillbaka igen. 

Jag är lite förvånad att hon säger så bestämt att hon inte är deprimerad, att hon "bara" är utbränd och har PMS. I utbrändhet finns där oftast, men inte alltid, depression och olika grader av ångest. 

Ju mer du läser på, lär dig om detta desto bättre är det för dig själv att förstå vad jag tror är mycket svårt för någon att greppa om man inte själv varit där. 

Också för att du ska få ett stöd finns där för anhöriga. 

Såna här tillstånd tar tid innan de läks ut, det är tyvärr ingen quick fix, hon kan bara göra det hon kan göra, hon kan inte påskynda det mer än så, hjärnan måste få sin tid, precis som ett benbrott tar tid, här gäller det också att hon inte får överanstränga sig, att hon inte får bakslag, då tar det längre tid. 

Jag är mindre rädd idag att jag ska få depressionen tillbaka, men det kan också vara en trigger, att man är rädd att man ska bli sämre, att man inte orkar med en relation då med allt vad det innebär.  

Vi hade också hel del år på nacken in i vår relation när jag fick det här, så i hans värld fanns det inte att lämna utan att det var mig han ville fortsätta leva med resten av livet. 

Jag har också brottats med skuld och skamkänslor (som också bidrag till att jag drog mig ifrån min partner) när jag hade depressionen, utmattningen, men också efteråt (och lite fortfarande). 

Det är jobbigt att vara anhörig till någon som är psykiskt sjuk. Det är jobbigt att vara psykiskt sjuk. Ni behöver båda stöd och hjälp.