Bonus som ABSOLUT INTE vill ha syskon

Jag hade väntat länge med att berätta, så att det inte kan bli en massa hemska diskussioner om abort för att det fortfarande är en möjlighet. Det är ändå lång tid tills babyn kommer, så om bonussykonet får veta v. 8 eller 18 spelar inte så stor roll.

Försök att bolla tillbaka negativa diskussioner på bonusbarnet, men då är det väldigt viktigt att era repliker är ärligt intresserade och absolut inte sarkastiska typ:
* Åh, varför skaffar ni en unge! Jag vill ju inte ha syskon!
* Vad har du för planer i ditt liv som hindras av ett syskon? Vad tänker du göra om 5 år?

För om du/ni frågar av geniunt intresse, så märks det. Vad har det stora barnet för framtidsplaner? Vilket stöd i livet tänker hen att hen missar pga syskon? Kanske kan ni stötta ändå? Försöker ni bara vara sarkastiska eller raljera så kommer tonåringen explodera! Men frågar ni av omtanke och intresse så kan ni få fina stunder!

Men är det ett problem om tonåringen vill flytta ut då eller går det att lösa?

Det är väl ändå inte så lång tid det handlar om innan hen börjar studera på annan ort eller jobba?

Jag kan tycka att det är lite olyckligt att ni (eller pappan då) inte satt ned foten om detta innan ni blev gravida. Om tonåringen utan egentlig orsak sagt ?Jag vill verkligen inte ha småsyskon!? hade ni ju kunnat lugnt säga att ?Så kan du ju tycka nu, men huruvida det blir syskon eller inte är inte ditt beslut.? Så behöver tonåringen inte både hantera överraskning och besvikelse på samma gång.

Sen håller jag med de som skrivit ovan att det nog är många tonåringar som resonerar som er, bonus eller inte. Det är ju en väldigt egoistisk period man går igenom som tonåring och en liten bäbis vänder ju upp och ned på hela familjen. Men jag har också sett tonåringar som byter fot helt när bäbisen väl kommer och verkligen avgudar sitt lillasyskon. Så ta inte ut olyckan redan nu. Men sluta hålla tonåringen utanför utan prata med hen så snart som det går.

Jag hade väntat länge med att berätta, så att det inte kan bli en massa hemska diskussioner om abort för att det fortfarande är en möjlighet. Det är ändå lång tid tills babyn kommer, så om bonussykonet får veta v. 8 eller 18 spelar inte så stor roll.

Försök att bolla tillbaka negativa diskussioner på bonusbarnet, men då är det väldigt viktigt att era repliker är ärligt intresserade och absolut inte sarkastiska typ:
* Åh, varför skaffar ni en unge! Jag vill ju inte ha syskon!
* Vad har du för planer i ditt liv som hindras av ett syskon? Vad tänker du göra om 5 år?

För om du/ni frågar av geniunt intresse, så märks det. Vad har det stora barnet för framtidsplaner? Vilket stöd i livet tänker hen att hen missar pga syskon? Kanske kan ni stötta ändå? Försöker ni bara vara sarkastiska eller raljera så kommer tonåringen explodera! Men frågar ni av omtanke och intresse så kan ni få fina stunder!

Fler exempel:
* Åhh jag blir galen, varför måste ni ha en skrikande unge just nu???
* Jag förstår att du är orolig för att det kommer bli förändringar. Vilka problem för dej tror du är störst? Om  vi kan prata om Topp 3-listan på saker du är rädd för att de kommer ändras, så kan vi försöka förebygga och se till att det är så normalt som vanligt.

Då får ni en diskussion om verklig oro och kan göra en handlingplan. Tex:
oro1: Inte kunna sova - kan ni ljudisolera mer? Skaffa öronproppar som funkar?
Oro2: inte få tid med sin pappa - kan ni bestämma en viss tid när de faktiskt får umgås tex tonåringen behöver hjälp med att göra läxorna kl 19-21, funkar det? Eller kan det vara varannan dag? Kan de boka in en minisemester bara de 2 när babyn är äldre (6mån?) tex en långhelg med tält i skogen eller annat som båda uppskattar?
Oro3: Mindre pengar - kan ni stötta tonåringen till att skaffa ett litet jobb?

Om ni inte vet vilka rädslor som ligger bakom det trotsiga "vill inte ha syskon" så är det svårt att göra något åt det.
Om ni inte tar rädslorna på allvar och skaffar en handligsplan så kommer tonåringen få rätt i sin känsla av att det här är inte bra, det blev kass att få syskon.

Lycka till!

Njä, tycker väl inte direkt att man har något ansvar att inviga någon annan, familjemedlem eller ej, i planer på att skaffa barn.... det är helt en sak mellan de två som gör det.

Jag utgår ju från att tonåringen kommer avguda sitt syskon när de väl lärt känna varann. Men fram tills dess kanske det behövs lite krisbearbetning. Kan dock inte tycka att det skulle vända särskilt mycket upp och ner på hens tillvaro, det är inte som att vi tre umgås dygnet runt, hen är ju mest på sitt rum eller med kompisar ändå.

Nä, det vore såklart inget problem. Åtminstone kunde hen ju bo hos mamman varannan vecka så som överenskommelsen var från början... Ville bara illustrera den befarade nivån på krisen. Och visst har du rätt i att det snart är dags att flytta hemifrån. Kan småsyskonet skynda på processen är det ju bara positivt

Jadå, klart att det är pappans ansvar. Jag känner inga sådana förpliktelser alls gentemot barnet.

Det låter som att du vill bli av med din partners barn, stämmer det?

Du skulle bli glad om flyttlasset gick.

Vad jag förstått är ungdomen 17 år och då är det inte snart dags att flytta till eget.

Självklart bestämmer ungdomar inte över sina föräldrars beslut men att det inte är särskilt populärt, är det så svårt att förstå? Räkna inte med några glada miner, och än mindre med någon hjälp bara. För det kan ni inte kräva.Du opponerar dig inte när andra kallar tonåringen för "monster"... Jag tror din sambos barn har det bättre utan dig. Och att när din sambo genomskådar din aversion mot hans barn, ja då blir det nog lite jobbigt för dig. Förbered dig på det.

Vad spelar det för roll vad ts eventuellt har för känslor inför barnet? Har partnern inte märkt det ännu så kommer han troligen ej märka det senare heller och om partnern vet så är det troligtvis inte så allvarligt eftersom han valt att skaffa barn med ts.

ag kan absolut relatera till ambivalenta känslor och bristande anknytning för bonusbarn, och då har jag känt mitt bonusbarn sedan hen var 3 år. Dessutom kan jag förstå känslan av att det inte skulle vara en förlust om en bortskämd och negativ familjemedlem flyttade hemifrån om hen ändå var i åldern för det.

Jag tänker inte att du kan göra så mycket ts, mer än att ta till dig av råden du fått här om att pappan pratar med sin tonåring om det och försöker få ungdomen att mentalisera sina aversioner och hantera dem därefter. Kärnan i budskapet från pappa bör vara att det inte är ungdomens beslut, att ni är lyckliga och förväntansfulla och att det såklart blir förändringar men att pappa inte slutar älska tonåringen för det. 

Sedan kan jag ändå tänka att ni drar en vinstlott i att ungdomen är så pass gammal som hen ändå är, dvs hen är/ska ändå bli självständig och vill troligen inte ha ensamrätt till sin pappa på samma sätt som exempelvis ett svartsjukt låg- eller mellanstadiebarn (som det är i vårt fall) kan känna inför kommande halvsyskon. 

Vi kommer minst vänta till RUL i vecka 20 för att berätta för min sambos barn om hens kommande helsyskon. Dels för att öka sannolikheten för att allt är ok och dels för att hen inte egentligen har någon anledning att få veta det tidigare. Då är det 4-5 månader kvar tills barnet kommer och personligen tänker jag att den tidsfristen räcker för utomstående som själva inte är föräldrar till det kommande barnet.