Straff eller belöning. 3 åring som slåss.

Fast det fungerar inte på en treåring. De har inte det konsekvenstänket. Ok, de ser att mamma blev arg/ledsen. Men de kopplar inte den borttagna glassen eller inte få plattan med sitt agerande.

De är inte i vuxenvärlden. Visst de ska slussas in, men efter mognad.

Gud, han spelar ju ut er totalt. Han vet exakt vad han ska göra och att han får göra som han vill. Straff? Varför är det ett straff att få ta konsekvenserna av sitt handlande? Klart han slåss och beter sig som han vill om han ändå får exakt som han vill efteråt..

Em treåring spelar inte ut föräldrar på det sättet. Det är fullständig normalt att en treåring blir fysisk när det blir frustrerad. En ilsken treåring har ingen baktanke.

Det är ju inte så att barnet sprang mellan föräldrarna utan problemet var att föräldrarna har olika uppfattningar om hur de ska hantera när barnet är i affekt. Mitt råd var att hindra barnet att slå en, säga nej. Sedan släppa allt när utbrottet är över.

Hur svårt kan det vara?   Om han slåss får man visa att det inte är okej, skulle man göra nåt annat?    straffa! på rätt sätt såklart  vilket är visa TYDLIGT att det är FEL.

Men det hade ju varit skillnad om TS först hade sagt nej till glass och sedan när sonen slog gått med på det, DET hade varit förkastligt ur pedagogisk synpunkt, men att, efter att tydligt ha sagt till att så gör man inte, ser jag inget problem i att fortsätta vardagen med det man lovat sedan tidigare. Annars måste man göra det tydligt att slåss man så får det konsekvenser i form av ingen iPad osv INNAN det sker.

Han är tre år. Han fäntar vilt omkring sig när han är i affekt för han vet inte vad han ska ta sig till. Efter tio minuter när han vill titta på paddan minns han troligtvis knappt vad han har gjort. Säg ifrån när han slåss och släpp det sen.

Jag har kört med mina barn att då de beter sig illa så blir det liksom ingenting. Man tar bort dem ur situationen och så är det med den saken. Ingen lek, glass, padda, TV, kram, mat eller något alls. Bara tystnad och tråk tills man har lugnat ner sig och man märker att de fattat. 

Då pratar man och kanske får ett förlåt, sedan kan man möjligtvis leka något på mina villkor.

En 3-åring förstår inte kopplingen mellan att slåss och sen inte få se iPad. Det man kan göra är att bestämt säga ifrån och sen visa att man är ledsen, att det gör ont. Sen om man ger glass eller iPad efter 10 minuter gör varken från eller till för det förstår inte barnet. Huvudsaken är att ni markerar på något sätt.

Jag har en dotter som slår på oss ibland. Det som funkat bäst har varit när jag överdrivit hur ont det gör. Alltså om hon boxat mig på benet så backar jag undan och håller på benet och säger aj, aj, aj. Som att det gör ont på riktigt. Då slutar hon direkt och blir orolig. Alltså, uppfattar direkt att handlingen får konsekvenser för någon annan.

Vårt barn slogs som treåring och slår då och då oss föräldrar nu också om hon blir riktigt arg. Är fem år. Slår inte längre kompisar.

När hon var tre sa vi ifrån bestämt, ibland väldigt argt.

Hon fick såna raserianfall att det inte gick att prata med henne. När hon lugnat sig sa vi att det gjorde ont, att vi blev ledsna.

Slog hon sin syster tog vi handgripligen bort henne för att skydda systern.

Vi sa alltid till när hon slogs. Lät det aldrig passera.

I fyraårsåldern upplevde jag att hon blev mer mottaglig för att prata om andras känslor. Hon förstod att andra blev ledsna och det hände att hon på eget initiativ gjorde något för att vara snäll mot den hon slagit (lånade ut sitt gosedjur, ritade en teckning, kramades etc). Vi har aldrig tvingat henne att säga förlåt, däremot uppmuntrat det.

Vi har uppmanat henne att gå iväg när hon är så arg att hon vill slåss (hört det som tips till våldsamma vuxna). Detta gör hon ganska ofta nu och vi låter henne vara ensam så länge hon behöver (brukar ta typ 20 minuter).

Det har hänt att jag sagt nej till att leka med henne just efter att hon slagits. Jag har varit helt ärlig då och sagt som det är: du slog mig nyss, då har jag ingen lust att leka med dig.

Utöver det fortsätter dagen som vanligt när saken är utagerad. Hade vi planerat att äta glass så gör vi det, tex.

Det behöver inte alls vara så att ditt barns ojämna temperament är något medfött. Barn som får äta socker eller mat med mycket snabba kolhydrater får höga "humörtoppar" och djupa dalar. Hur ofta ger ni pojken glass/godis/kakor/klämmis/snacks/pasta/ketchup/vetebröd etc.? Testa att fasa ut sockret långsamt under två veckors tid. Istället för att belöna och straffa borde ni istället förklara varför man inte ska använda våld. Det kan även vara en idé att vända er till en barnpsykolog och få råd om ni känner att inget fungerar. Ju tidigare man tar tag i problemet desto bättre.

Han behöver hjälp med att förstå varför han slåss och vad han kan göra istället. Slagen är ju ett uttryck för någonting och han har inte lärt sig att uttrycka det på rätt sätt. Er uppgift är att sätta ord på hans känslor och förklara att ni förstår vad han vill/menar, bekräfta honom och att ge honom verktyg för hur han ska göra istället. Markera med att säga stopp! Bekräfta känslorna och förståelse för vad hans behov är och sött ord på dem. Visa sedan demonstrativt och överdrivet hur han ska göra istället.

Straff i form av att ta bort glassar och iPads hjälper inte. Finns ingen koppling alls till handlingen och det får bara ert barn att känna sig dålig och hans självkänsla motarbetas. Att straffas för att man har en oförmåga är inte rätt utan rent av elakt.

Instämmer. Glömde skriva förut att vi säger till vårt barn tex: jag förstår att du blev arg, det din syster gjorde var fel/cykeln var jobbig, men du får inte slåss när du är arg. Prata istället.

Jag tycker det är svårt att komma ihåg att lägga skuld även på den barnet blev arg på (om den har skuld alltså) när barnet har slagits. Men jag tror att det är viktigt att alla som gjorde fel tillrättavisas. Annars blir den som slog ännu mer frustrerad - om den som tex retades alltid går fri.

Och vi föräldrar kan ibland behöva erkänna att vi gjort fel...

Vi har en treårig dotter som ibland slåss lite när hon blir arg. 

Vi har provat att göra avdrag på lördagsgodiset. hon får sju godisar varje lördag. Om hon sparkar/slår/uppsåtligen gör sönder någon annans saker så blir det avdrag med en godis. Det är en tydlig regel som hon vet på förhand. 

Jag varnar i princip alltid innan. Det brukar vara att hon gör en sak till exempel slår mot mig och då säger jag att du får inte slå och om du slår mamma får du avdrag på godiset på lördag. Jag försöker att uttrycka det helt utan att själv lägga ilska och förebråelse i rösten. Det är en konsekvens bara. skälet till att jag gör det är att jag inte vill göra henne onödigt upprörd över en förlust. Jag vill inte förstora upp förlusten. Det jag vill är att hon inte ska slå på mig eller annan av ren ovana. Jag uppmuntrar då också att hon känner känslan att hon är ledsen och tycker att jag är dum (för den sak som var konflikten ursprungligen). 

Håller inte med det som skrivs att barn inte förstår kopplingen. Jag märker väldigt tydligt att hon behärskar sig när jag påtalar att slåss ger avdrag på godiset. Jag håller upp sju fingrar och förklarar att på lördag ska hon få ta sju godisar men om hon slår mamma så blir det bara sex. Då hindrar hon sig och leder ut ilskan på annat sätt. Hon kanske slår i luften bredvid och uttalar hur dum jag är osv. Det är så imponerande! Hon är så stark och leder bort impulsen. 

vi pratar vid andra tillfällen om logiken bakom varför våld är fel. Att det gör ont räcker inte att förklara. men logiken är svår att förmedla. Många vuxna har nog inte ens klart för sig varför det är fel EGENTLIGEN. men vi jobbar på det.

sedan förklarar jag ju också att lillasyster kan bli rädd för henne om hon slår henne och då kanske hon inte vågar leka med henne Osv. Ni behöver varandra och du behöver att din lillasyster är glad och vågar leka med dig Osv. 

jag vet inte alls om detta är bra eller dåligt. Min sambo oroar sig för att hon ska bli stoiker för att undvika straff? dvs om man inget vill ha kan man inte bli straffad. Men jag försöker att göra det så odramatiskt som det bara går och jag meddelar bara hur många godisar hon får ta när vi står där vid godiset på Ica - tar aldrig upp varför det är du eller så många. Inget sånt onödigt. 

Vi har ett  tillåtande sätt generellt tror jag. Hon får skrika, hoppa, slänger saker, spiller med flit osv osv. vi stöttar och förmanar kärleksfullt och vallande. Vi kramar och stöttar och håller om i alla svårigheter och frustrationen. Vi bekräftar hennes känslor och hjälper henne sätta ord på dem. Men detta med att använda våld tycker vi är så otroligt viktigt OCH när man själv tvingas använda våld (hålla fast osv) för att avvärja attacker från ett barn - då upplever jag det som mycket mer dramatiskt. det blir mycket mer tårar och skrik för då känner hon sig fysiskt maktlös (är min tolkning). Det blir liksom betydligt lugnare om hon får välja själv att låta bli. Då är hon inte fysiskt maktlös. Det blir en konsekvens som i viss mån imiterar verkligheten.. för i verkligheten är det ju så att man inget gott får av att använda våld för att försöka få sin vilja igenom. våld sätter inte mat på bordet? konstruktivitet, samarbete och förnuft gör det. 

Jag hoppas att detta inte är dåligt eller för tidigt. Jag tror inte det. Men om någon är utbildad i barnpsykologi eller liknande så uppskattar jag verkligen en kommentar! 

En tre-åring fattar snabbt. Så fort han inte får vad han vill så kommer han att slåss. Ingen belöning ingen anledning att uppföra sig. Straff är det självklara men det är inte lika självklart hur man straffar.

Har inte läst de andra kommentarerna men ni måste ju hindra barnet från att slåss rent fysiskt. Håll fast runt handleder eller armar, eller hela barnet tills han lugnar sig. När han är lugn pratar ni om att det inte är ok att slåss. Att man måste använda sina ord. Att känslor är ok men att man måste visa dem på rätt sätt osv.