barnskaffande, finns egentligen inget rätt eller fel

Va?!

Jag fick mitt första vid 35, han är längst och också längst fram i utvecklingen av alla jämnåriga vi träffat. Enligt Bvc är han ?perfekt? hälsomässigt och mycket tidig i sin utveckling. Supersöt också. Min mamma fick alla sina barn efter 30, ingen av oss har diagnoser, alla är högutbildade och har högt Iq...

Jag har också träffat mammor som fick barn vid 17 års ålder där barnen har både utvecklingsstörning, autism, synfel, fel på sin hörsel, adhd, autism mm...

Svar på frågorna:

Så länge man kan bli gravid är man inte för gammal.

Sen är det upp till alla, 20 som 40-åringar att ta hand om sin hälsa som föräldrar.

För ung kan man vara. Jag tog ?under 16? för då är det verkligen för ungt. Efter det får den unga mamman speciellt gå mycket i terapi innan graviditeten och gå på föräldrakurser...

För många barn är väl kanske 5 stycken. Det beror på hur långt det är emellan. 4-5 år emellan så kan man nog skaffa hur många som helst egentligen. Hellre 5 stycken med 5 års mellanrum än 3 stycken med 1-2 år emellan!

Det viktiga är att barnen får vara ?små? när dom är små och inte konkurrera med andra små.

Det finns inget rätt eller fel.
Det som passar mig passar inte någon annan.
En del vill inte ha egna barn.
En del vill bara ha ett barn, en del två, en del tre osv.
En del vill ha sju, jag har två och vill inte ha sju men någon som har sju
vill inte bara ha två.
En del vill vara unga mammor och skaffar barn som tonåringar.
En del vill inte ha barn unga utan skaffar barn när dom äldre.
En vill ha barn unga men kan inte få barn utan behöver medicinsk hjälp
som kan dröja flera år.
En del träffar ingen partner att skaffa barn med fast dom vill ha barn osv.

Det viktiga är ju att man kan ta hand om barnet och vill ha barnet så att barnet får det så bra som möjligt.

Man kan ju inte bestämma att folk ska skaffa barn mellan 20-30 år, bara 2 st osv.

Det är ju inte bara ålder, hur många osv som avgör om man är lämplig eller inte.
Man kanske inte har ekonomiska förutsättningar, man kan ha olika sjukdomar som går i arv, man kan själv vara sjuk eller för funktionshindrad.

Ska man väga in allt för att bli den optimala föräldern skulle noga många falla ur.

Nej det viktigaste är att man kan ge barnet kärlek och känner att man kan bli en bra förälder som kan ge barnet bästa förutsättningar för ett bra liv.

Nej, var ser du det?

Men det är rätt själviskt att skaffa 10 barn och helt bortse från överbefolkning och klimatpåverkan.

Iaf om man absolut vill skaffa 10 nya biologiska barn. Kan vara en annan sak om man adopterar föräldralösa på barnhem.

Någonting som alla bestämmer över själva. Det enda jag tycker är att man bör försöka vänta med barn tills man är myndig och någorlunda självgående och att skaffa barn så att barnen hinner ta studenten innan man själv går i pension.

Gällande antalet barn tycker jag att gränsen går vid när man som förälder inte längre klarar av att ge alla barnen det de behöver. När pengarna, orken och tiden inte räcker till längre.

Man ska ha en rimlig chans att ge sina barn 18-20 år. Har man hälsan till det, en tillräcklig ekonomi för att se till att man kan tillgodose sina barns behov och tid och energi så att det räcker till så är det ok i min bok.
Jag menar givetvis inte att vi som föräldrar alltid kommer att ha tillräckligt med dessa resurser helt själva, men i det sammanhang vi lever så måste vi tro att vi ska kunna ge våra barn det de behöver. Och visst händer tragiska, oförutsedda olyckor, och det måste vara ok ändå.

Vad söt du är i ditt hat på något vis ändå. Ja, risken ökar när kvinnor och män blir äldre. Men de ökar mellan två rätt låga siffror. Det är inte samma sak som att barnet garanterat föds med fel. Långt därifrån, faktiskt. Matematik är inte din starka sida va?

Exakt så. Men den du citerar raljerar ju bara och vill provocera i tråden.

Jag vet en kvinna som fick sitt barn som 42 åring, via donator. Tycker så himla synd om det barnet. En äldre ensamstående mamma har ett endabarn utan syskon!

 Vad händer med barnets nära relationer när dennes mamma går ur tiden. Hur ensam i världen kommer inte barnet bli? Hoppas för allt i världen att h*n har kusiner och sysslingar iallafall på sin mors sida.

Tycker det är förskräckligt hur vissas egoism står över sitt kommande barns behov av att tillhöra en familj/släkt

Vad gör du som drar upp tråden då?

Vad får dig att tro art barnet kommer att bli ensamt när mamman går bort? Medellivslängden för kvinnor i Sverige är 85 år, då är barnet 43 år och kan mycket väl vara gift och ha hunnit få en hel drös barn, varav någon kanske redan är vuxen och på väg att få egna barn. 

För gammal: för egen del tycker jag ca 45-50, särskilt om båda föräldrarna är i den åldern eller om man är ensamstående. Pga risken att avlida/bli sjuk tidigt i barnet liv. Risken för skador hos barnet är låg i det enskilda fallet och inget man som enskild individ behöver ta hänsyn till. Är en förälder yngre och en äldre så kan lite senare vara ok, men inte helt optimalt. 

För ung: innan ca 18-20, därefter handlar det mer om individuella förutsättningar. När det gäller hjärnans utveckling så är den till stor del fullt utvecklad vid 18, särskilt hos kvinnor, och sedan är det ju väldigt individuellt vad den maximala kapaciteten är. Kan man ta hand om ett barn vid 20 rent praktiskt (dvs man har eller kan skaffa stadig försörjning, eget boende och hushåll och en stabil tillvaro) och har en stabil relation så har man kanske redan för länge sedan uppnått det som för många är maximum. Och vice versa, klarar man verkligen inte att ta hand om ett barn vid 20 (inte för att man inte vill ha barn eller väljer att inte vara lämplig, utan för att man rent mentalt inte kan), så kommer man kanske aldrig att bli en jättebra förälder. 

Max antal barn: jag tycker att man kan skaffa rätt många om man gör det med lite mellanrum. Börjar man vid 20 och skaffar ett barn vart tredje år i snitt så får man sitt åttonde vid 41. Är man två engagerade föräldrar så bör man då ändå ha ganska mycket tid för varje barn.