Träffat gammal kärlek igen och kan bara tänka på honom

Huvudplanen för TS är alltså att vara otrogen med sin gamla flamma, vid hemliga möten en gång i veckan i några år eller kanske årtionden. Tänk om huvudplanen istället hade varit att  ta ansvar för sitt liv och lösa sin situation med störst möjliga ärlighet ock respekt. Att skiljas från sin man här och nu, eftersom det ändå kommer att bli slutet på denna historia. Kanske skulle TS också. överväga om det fanns en anledning till att hon och hennes gamla flamma inte blev ett par innan när dom hade chansen, och att denna anledning kanske ännu kvarstår.     

Och jag blir så trött på människor som tror att saker bara händer. Har du aldrig funderat på att världen är vad vi gör den till? Och att anledningen till att den ser ut som den gör är just pga människor som går omkring och beter som ansvarslösa tonåringar och sen skyller det på att världen inte är perfekt?

Vilken manual är det du snackar om? Ärlighet? behövs väl ingen manual för att fatta att gå bakom ryggen på sin partner inte är ok? Eller menar du på fullt allvar att ansvarslöst beteende, dålig impuls kontroll, svek och lögner är ett fungerande recept för någon slags förhållande?

Ge mig gärna något slags exempel på när någon uppskattar lögner?
Ge mig något exempel på något slags förhållande (vänner, partner eller familj) där man uppskattar när andra går bakom ens rygg? 

Nämen vad förvånande att du kom fram till en sån slutsats... för det har ju aldrig hänt förut att någon som bli kåt/kär i någon annan efter 120 vändor slutligen kommer fram till att det är nog bästa att bedra sin partner och svika sina barn ändå.

Du gör förstås som du vill, men snälla försök inte intala dig själv att det du håller på med är något annat än ett fegt svek mot både din partner och era barn. För du kan ge dig fan på att om dina "aktiviteter" kommer fram så kommer det bli ett helvete hemma för HELA familjen, ink era barn. Och du kan också ge dig fan på att det kommer påverka samarbetet mellan er som skilda föräldrar och slutligen drabba era barn. Och du kan räkna med att du kommer få stå till svars för dina val inför era barn också.

Det är så typiskt för otrogna människor att tro att de kan agera lite som de vill mot sin omgivning men ändå få ett vänligt bemötande tillbaka, själva kan de bete sig hur egoistiskt och ansvarslöst som helst men andra ska självklart förhålla sig vuxet och förståndigt tillbaka. Men så funkar inte verkligheten, man får tillbaka det man ger, och man får förr eller senare ta konsekvenserna för vad man gör. 

Det du valt nu är att skapa en bubbla av lögner och svek som bygger på att det aldrig kommer fram. Och du har också valt att utsätta din familj för konsekvenserna som följer om det kommer fram. Personligen kan jag inte fatta hur man som förälder öht kan ens fundera över att ta såna risker med sina barn och sin partner som man ändå alltid kommer behöva samarbeta med kring barnen. Och allt för att man är för feg och bekväm för att avsluta förhållandet på ett värdigt sätt innan man startar ett nytt.... så ofattbart egoistiskt.

Ja du DDD. Jag har efter din initierade sågning försökt tänka ut scenarion där min, ja vad är det du kallar den, jo manual inte fungerar. För dig får man ju ingen hjälp utav.

Det vore om man hotas till livet? Någon självbevarelsedrift har man väl
Möjligen i ett förhållande man får en bra ekonomi av den som hen är otrogen mot?
Av rädsla för vad släkt och vänner skulle säga?
Av rädsla över att bara få träffa sina barn varannan vecka? Ja det är så dags att tänka på barnen i det läget.
Ens partner är svårt sjuk?  Psykiskt eller fysiskt.
Alternativt pga att partnern skull ta sitt liv om hen fick veta?
Man är kär i bägge eller flera?

Men egentligen skulle väl du berätta som har svaret. För i alla ovanstående fall skulle faktiskt min "manual " kunna fungera. Om man har lite självrespekt naturligtvis.
Men jag väntar på ditt svar..........

I vanliga fall hade jag blivit lite glad över att det finns en annan i liknande situation bara för att känna mig mindre ensam i situationen. Men ok så här är det, det har gått sådär varken mer eller mindre har hänt. Vi har skrivit mycket i veckan. Han tycker att jag kan komma hem till honom när hans partner inte är hemma, och han ville komma hem till mig när min man är bortrest. Var nära på att träffas i veckan men lite glad att han inte lyckades komma iväg. Jag har fortfarande samma längtan efter honom och jag dagdrömmer om ett liv med honom. Vissa stunder ser jag det som en självklarhet att jag ska vara med honom, att det inte finns något ont i det, att det bara är en vanlig mänsklig svaghet och självklart att man ska ge sig möjlighet att hitta ny lycka och njutning. Men i vissa stunder blir jag medveten om hur detta är fel för att jag riskerar hela min familj. Jag vet nu att jag ?tänkte? fel när jag bestämde mig för mannen jag är fift med. Han är en bra människa, men gick efter kriterier jag blivit uppvuxen med att värdera. Jag kände egentligen ganska snart efter att vi förlovat oss att jag inte var kär. Men det innebar en för stor skam att avbryta förlovningen. Precis som nu, jag går hellre bakom ryggen och blir upptäckt och maken väljer att begära skilsmässa än att jag skulle våga vara ärlig och själv begära det nu. Det är ett stort misslyckande att skiljas, splittra familjen. Jag är inte klokare nu heller :( Hur kommer det sig att du känner så? 79175456][quote-nick]Trettioett skrev 2018-10-29 15:40:44 följande:[/quote-nick]Här är en till som känner igen sig...

Hur har det gått för dig TS? Vad har hänt senaste månaderna? Har tankarna lagt sig?[/quote]

Jag har också varit en moraltant. Äcklades av att thöra se om en gift människa varit otrogen. Varför jag vill i smyg få ha den man jag vill ha, och intr skolja mig beror på några av anledningarna du nämnt. Jag älskar min man också fast på ett platoniskt plan, för att han är

En god människa . Jag vill inte ta ifrån barnen möjligheten av att växa upp med deras far i samma hus. Skulle känna en stor skam och misslyckande inför min släkt och bekantkrets om jag skildes. Fast ärligt, vad som mest får mig att tycka detta är ok är att det inte är så farligt, folk har varit otrogna i alla tider och man vill inte skada någon eg. bara att man insett att leva med en l samma människa livet ut är lite tråkigt. Varför ska man leva efter principer bara för att, när man med åldern insett att livet borde handla mer om att njuta. Att äktenskap med dess dygder är religiöst påfund som man efter några 100 år kommer skaka på huvudet åt, precis som vi tänker om äktenskapet för nögrs decennier sedan när skijsmässa inte ens var tillåtet. Och framför allt, att det är så mycket elände i världen så detta räknas bara som en charmig mänsklig svaghet.

Det vore om man hotas till livet? Någon självbevarelsedrift har man väl

Möjligen i ett förhållande man får en bra ekonomi av den som hen är otrogen mot?

Av rädsla för vad släkt och vänner skulle säga?

Av rädsla över att bara få träffa sina barn varannan vecka? Ja det är så dags att tänka på barnen i det läget.

Ens partner är svårt sjuk?  Psykiskt eller fysiskt.

Alternativt pga att partnern skull ta sitt liv om hen fick veta?

Man är kär i bägge eller flera?

Men egentligen skulle väl du berätta som har svaret. För i alla ovanstående fall skulle faktiskt min "manual " kunna fungera. Om man har lite självrespekt naturligtvis.

Men jag väntar på ditt svar..........[/quote]

[quote=79188802][quote-nick]FrökenUndulat skrev 2018-11-04 01:36:28 följande:[/quote-nick]I vanliga fall hade jag blivit lite glad över att det finns en annan i liknande situation bara för att känna mig mindre ensam i situationen. Men ok så här är det, det har gått sådär varken mer eller mindre har hänt. Vi har skrivit mycket i veckan. Han tycker att jag kan komma hem till honom när hans partner inte är hemma, och han ville komma hem till mig när min man är bortrest. Var nära på att träffas i veckan men lite glad att han inte lyckades komma iväg. Jag har fortfarande samma längtan efter honom och jag dagdrömmer om ett liv med honom. Vissa stunder ser jag det som en självklarhet att jag ska vara med honom, att det inte finns något ont i det, att det bara är en vanlig mänsklig svaghet och självklart att man ska ge sig möjlighet att hitta ny lycka och njutning. Men i vissa stunder blir jag medveten om hur detta är fel för att jag riskerar hela min familj. Jag vet nu att jag ?tänkte? fel när jag bestämde mig för mannen jag är fift med. Han är en bra människa, men gick efter kriterier jag blivit uppvuxen med att värdera. Jag kände egentligen ganska snart efter att vi förlovat oss att jag inte var kär. Men det innebar en för stor skam att avbryta förlovningen. Precis som nu, jag går hellre bakom ryggen och blir upptäckt och maken väljer att begära skilsmässa än att jag skulle våga vara ärlig och själv begära det nu. Det är ett stort misslyckande att skiljas, splittra familjen. Jag är inte klokare nu heller :( Hur kommer det sig att du känner så? 79175456][quote-nick]Trettioett

Jag förstår... återigen känner jag igen pendlandet mellan att känna att det borde vara vi och att nästa dag tänka att jag ska stanna hos min familj. För att det är det man gör. Lite som man bäddar får man ligga....

I mitt fall handlar det om en gammal kärlek. Den man som fanns i mitt liv innan min sambo.

Pga olika anledningar som vi inte kunde påverka så tog livet oss i olika riktningar. Vi är idag båda över 30 med sambos och två barn vardera. Vi hörs av i princip dagligen...

Om vi är lyckliga. Troligen inte. Med tanke på att vi söker varandra.

Känner med dig och förstår dig verkligen.

Sen får andra tycka det är galet. Inte mindre verkligt för det!

TS verkar leva i upp och nedvända världen. Hon tycker att skilja sig är en skam och misslyckande, men otrohet är bara en charmerande mänsklig svaghet. Hon vill därför inte skilja sig, men vill hellre vara otrogen och bli påkommen/utslängd. Det verkar närmast som att hon önskar att straffa sig ut ur sitt förhållande. På något konstigt sätt tycker hon så inte att hon så själv är ansvarig för att splittra sin familj. Och på något konstigt sätt tror hon att hon så därigenom skulle få sin gamla flamma.

Förlåt mig Fröken Undulat. Förstod inte att det bara var ett charmigt misstag. Du skrev i ditt första inlägg att du höll på att gå under. Trodde att det var allvarligare än så. Jag förstår ju att man lätt kan charmas. Skulle vilja leva i din värld. Att inte vara moralisk. Att förstå att livet egentligen bara är en teater som skall levas.

Tänk att komma hem i rollen som mor och maka och leva den fullt ut.  De andra lever ju sina liv i verkligheten. De förstår inte att du egentligen är skådespelare. Viken charmig upplevelse det skall bli för dem i slutscenen. Vilket häftigt drama. Och den kan ju komma tidigare än man tror. Du är ju regissör. De andra är ju egentligen bara statister. Utan att veta naturligtvis.Sedan rollen  som älskarinna och vara närvarande i den. Men nu blev det fel. Där spelar ju du inte.

Du väntar ju ut att barnen skall bli vuxna så att du kan sluta som skådespelare.
Och då börjar ju ditt fantastiska riktiga liv. Utan en man som bara stör och barn som bara ger dåligt samvete, De sinkar ju dig eftersom dom måste få leva med sin pappa.Och alla andra statistslä'ktingar som kanske inte gillar pjäsen.
Men stå ut. Alla riktiga konstnärer har ju fått lida i början

Förstår vad du menar med pendlandet.. Samma här, en man jag känt innan min nuv. Men var ni tillsammans länge? ?

Ja, varför göra tänka om och göra som sig själv när man kan förvränga verkligheten istället. Bara vända allt upp och ner. Det som tidigare var fel blir nu rätt istället (fast bara när det handlar om vad jag gör mot andra, andra ska fortfarande vara snälla mot mig). Problem solved !!!

Så om det man gör mot sin partner och barn är rätt eller fel spelar ingen som helst roll menar du? Allt som spelar någon roll är vad man känner?

Resonerar du likadant när det gäller hur andra agerar mot dig? Helt ok att de gör precis som de vill mot dig, bara det de känner är verkligt?

Resonerar du så kring alla slags känslor? Ok att göra som man vill om man blir arg, bara det är på riktigt så...?

Så varför stoppar du inte pendeln och skiljer dig på RIKTIGT?

Med tanke på att du bestämt dig för att bedra din partner så kan du ju knappast påstå att du älskar eller respekterar honom speciellt mycket. För inte fan väljer man väl att såra och förnedra någn man älskar och respekterar?

Ditt val är egentligen redan gjord, den andra snubben ÄR viktigare än både din man och dina barn. Varför skulle du annars välja att bedra din man och svika dina barn för hans skull? Du är bara för feg och bekväm för att göra något åt det så istället väljer du att äta kakan och ha den kvar.

Jag bara undrar hur du tänker?

Det är en stor skam för dig att ta ut skilsmässa?

Du skulle skämmas inför släkt och vänner eller?

Men att bli påkommen med att ha varit otrogen och blivit utkastad av din partner skulle du inte skämmas över?

Ku je ??? A je gjall ???

På mig låter du ganska omogen, att du inte har så att stor sexuell erfarenhet, kanske osjälvständig i ditt sökande efter bekräftelse, och att du gifte sig och skaffade barn för ung.

Du behöver ligga av sig. Skaffa mer erfarenhet av flera sexpartners. Dina drömmar kan inte gå i uppfyllelse i något gammalt ligg flera år tillbaka. 

Om du sen tycker att din man inte ger dig vad du behöver, kan du då ta ställning till vad du ska göra.

Pse spo lajmrohesh ? var är du ?

Måste bara reagera på nedanstående då det verkar vara klassisk misskommunikation mellan en som läser mellan raderna och en som inte gör det.

Det du läser: "Jag bryr mig inte direkt men om du vill höras kan vi göra det"

Det han troligtvis menar: "JAG vill höras som vanligt, men säg till om DU inte vill"