Anonym (Mår relativt bra nu) skrev 2015-04-26 14:38:51 följande:
Är inne på andra omgången med antidepressiva, förra gången var det citalopram men jag gick ner så fruktansvärt i vikt av dem därför testade jag zoloft (sertralin) den här gången. Har ingen diagnos utan har varit deprimerad större delen av livet mycket pga problem inom familjen, nu senast gick det inte att ignorera längre eftersom kroppen slog bakut och jag fick problem med yrsel, illamående och "nervsmärtor". Fantastisk vad den egna kroppen kan hitta på för att tvinga en att börja lyssna....
Håll ut. Sertralinet var en mardröm att sätta in för mig, ångesten blev sju resor värre, kronisk huvudvärk och magen havererade så pass att jag i flera veckor fick hålla mig till enbart hemmet eller jobbet. Nu är jag väldigt känslig och verkar få varenda biverkning som nämns i bipackssedlarna och insättningen tog otroligt lång tid för mig, så det är nog inte så vanligt att man mår så dåligt som jag gjorde. Men jag har full förståelse för att det är det lätt att börja ifrågasätta vad man håller på med och det är lätt att man avbryter behandlingen när man är mitt uppe i den värsta delen av insättningen. Avbryt inte. Rid ut stormen, försök intala dig själv att det bara är övergående, att det snart vänder (kanske inte imorgon, kanske inte den här veckan, men det kommer att vända).
Nu har jag medicinerat i 1½ år, jag har gått hos en terapeut regelbundet i ca 1 år. Med tanke på hur mycket bättre jag mår nu så var det helt klart värt helvetet med insättningen. På det stora hela pågick insättningen under en väldigt kort period om det har gett mig chansen till att få må bra resten av livet. Det har varit värt det.
Men min erfarenhet är att man får göra det största jobbet själv, medicinerna har gett mig en paus från det värsta kaoset och en del energi tillbaka, men det är jag som måste jobba med mig själv för att kunna må bra. Det var yttre omständigheter som orsakade mina depressioner men med åren är det jag själv som drivit mig till botten pga... ja hur ska jag förklara, jag har aldrig lärt mig att handskas med mina känslor på ett bra sätt, mina känslor "snedkopplar" pga tidigare erfarenheter. Det har inte varit lätt att inse att det är mitt beteende det varit fel på och inte resten av världen. Att det är JAG som måste ändra på mig, inte alla andra, och det har inte varit lätt när man är varit en person som alltid känt sig mindre värd än alla andra, min första reaktion var att det var förbannat orättvist att JAG måste ändra på mig (som ett trotsigt barn).
Som ett avslut vill jag säga att den bästa självmedicineringen jag hittat har varit yoga. Där har jag varit tvungen att komma i kontakt med mig själv och min egen kropp och jag har lärt mig att slappna av, haha, det tog ett halvår innan jag lärde mig hur man gör 
. Jag tror att ett stort problem med oss deprimerade är att vi spänner oss när vi mår dålig och spänningarna i sin tur triggar känslan av ångest (den är väldigt lik den känslan enligt mig). Men det förstod jag inte förrän jag lärde mig att slappna av och hur det det ska känna si kroppen när man inte spänner sig...
Tack för ditt svar!
Ja det är märkligt hur kroppen kan sätta en ur spel med alla möjliga konstiga symtom..men det är väl på samma gång tur på något sätt att den protesterar.. Jag har nu under dom här veckorna jag ätit medicinen känt att jag måste se den som ett hjälpmedel.. Just nu är det svårt när man mår så dåligt av den, men sen när det lättar behöver jag se över vad jag kan göra för förändringar för att slippa bli så här igen.
När man mår som sämst och inte klarar av att göra det man normalt inte har några problem med blir man ju ännu mer deprimerad och ledsen när man ser andra runt omkring en som ser ut att må så bra. Jag vill också gå runt och skratta och njuta av att våren och sommaren är på väg. Sen är det mest jobbiga att försöka förklara för människor som aldrig mått dåligt hur det känns när man har ångest. Har man aldrig haft ångest eller varit deprimerad kan man aldrig förstå tror jag. Det dummaste man kan få höra är väl att man ska ta och rycka upp sig! Ja, jo men då gör jag väl det.. Jag rycker upp mig så försvinner nog min panikångest
Som sagt, de vet inte hur det känns.
Yoga har jag funderat på att börja med också, har hört fler som blivit otroligt hjälpta av det. Ska kolla upp det så fort dom här jäkla insättningssymtomen har lagt sig. Har ätit i 20 dagar nu och det går upp och ner. Vaknar varje morgon och darrar, har hjärtklappning och kallsvettas. Det brukar dom flesta dagar lätta framåt eftermiddagen men darrig och skakig är jag nästan hela tiden. Hoppas det vänder snart!
. Jag tror att ett stort problem med oss deprimerade är att vi spänner oss när vi mår dålig och spänningarna i sin tur triggar känslan av ångest (den är väldigt lik den känslan enligt mig). Men det förstod jag inte förrän jag lärde mig att slappna av och hur det det ska känna si kroppen när man inte spänner sig...