Paranoid? borderline? vad sak jag ta mig till?
Jag, liksom resten av min släkt är tämligen säkra på att mormor har en psykisk sjukdom av något slag. Detta är självklart inget som släkten talar om, iallafall inte med mig med bara arton år i bakfickan. Men det är något som är genomgående i allt vi gör tillsammans (och vi är en stor släkt som umgås ofta), och något som har präglat min stackars mamma och hennes tre bröders uppväxt.
Jag skriver hit för att få hjälp, och på grund av det som hände ute i Skärgården i fredags. Men först behövs lite bakgrundshistoria: Min mormor är en fruktansvärt olycklig människa, och det går inte en dag utan att hon låter oss veta det. Hon suktar efter empati och har under alla dessa år levt i självömkan och i tron att alla människor i hela världen är ute efter att förgöra henne. Framför allt morfar. Min morfar är en godhjärtad människa och är enormt intelligent, framför allt på den sociala fronten. Hon är min mormors motsatt och mormor hatar morfar. Det bästa hon vet är att trycka ner honom och om man inte gör densamma menar hon att man är emot henne. Att man alltid är emot henne. Att hon lika gärna kan hoppa från bron så får vi ärva pengarna av henne. Just detta sa hon till mig med tårarsprängda ögon nu i fredags när jag bad både mormor och morfar att sluta bråka. Bråket som började när morfar sade "håll käften" (morfar säger i stort sett aldrig emot mormor men hon hade provocerat honom hela kvällen, och bägge hade vin i kroppen)till mormor, varpå en av mina morbröder sade till morfar och mormor att båda hålla tyst och mormor började gråta. Min mormor går runt och väntar på att morfar ska felsäga sig för att sedan använda det emot honom i år framöver och snacka skit om honom, framför honom, inför alla. Jag gick iväg för att slippa se när det hela urartade men kom tillbaka alltför tidigt. Min mamma satt och tröstade morfar för han hade så dåligt samvete och inifrån huset hördes mormors elaka stämma anklaga morfar för allt här i världen. Ut kom hon sedan för att se mamma sitta och tala med sin far. Hon blev rosenrasande: ”sitter du här och fjäskar för …” mamma sade dumt nog emot henne (något som hon under sin barndom lärt sig är det värsta som kan göras vid ett sådant tillfälle) ”nej, vi sitter bara här och samtalar”. Alla är emot mig skrek hon, ingen beskyddade mig INGEN och så fortsatte självömkan ett tag för att sedan övergå till slag mot den äldsta av mammas bröder (den som ändå hade sagt till morfar). Då blev jag så arg att jag skakade, jag vet ju vad mamma har berättat om mormor och visst har jag fått smaka på hennes vrede då och då men det här var så fruktansvärt och se hur hon skadade min mamma psykiskt och slog sin äldste son. ”Kan ni inte bara sluta bråka!” skrek jag, för att sedan själv bli påhoppad och anklagad för att aldrig vara på hennes sida (observera att jag nästan aldrig lägger mig i, precis som alla andra.. men tydligen räcker det inte för hon vill att alla skall stampa på morfar tills där inte finns någon morfar).
Min mormor har ett så fruktansvärt dåligt självförtroende, hatar sig själv och sitt liv, till och med mer än morfar. Av någon anledning räcker det för att berättiga det hon gör. Hon är oförmögen att se saker från en annans perspektiv, saknar självinsikt, är långsint och ser ALLT svart/vitt. Det hon gillar näst efter att tracka ner på morfar är att provocera. När de provocerade slutligen brister menar mormor att de blir aggressiva, när hon själv är det. Hon har aldrig kunnat behålla ett jobb en längre tid p.g.a. detta och när hon sparkas är det alla andras fel. Hon kräver av andra saker som hon själv inte klarar av, ex. att jämt sätta släkten först när hon själv är ett typexempel på en familjesplittrere (har ingen kontakt med syskon). Hon förstår heller inte att hennes ord och handlingar sårar, framför allt hennes barn. Utan ser bara det som sårar henne. Hon har aldrig sagt förlåt och är oerhört stolt. Det är min mamma, hennes syskon och morfar som tvingas säga förlåt. Min mamma och hennes syskon har lärt sig att morfar reder sig, men att mormor aldrig glömmer. Alla fyra syskonen är motsatsen till mormor och min mamma har många men från sin barndom, hon blev konflikträdd och tillbakadragen och alla tvingas gå på tå runt henne. Mamma tar fortfarande skada av mormors ord.
Samtidigt är mormor den där oerhört mysiga personen, bakar och fixar och jag vet inte en människa som vill att barn och barnbarn skall lyckas som henne (hon ser det ex. som en rättighet att hennes barnbarn skall få privilegier i alla samanhang, men som ett samhällsproblem när andra barn ges fördelar) Hon är den som gråter för att hon är så stolt över barnbarn på konfirmationen, hon ger komplimanger och älskar att skryta över oss barn. Hon är två i ett, men för mig tar den elaka och negativa mormor över, framför allt när hon sårar mamma.
Och mormor må vara långsint men dagen efter är det en ny dag och man pratar inte om det som hänt eftersom en rättvis fred aldrig kan komma (undantaget var denna lördagen efter).
Detta beteende är heller inte något som kommit med åren, jag menar de flesta gamlingar blir paranoida och t.o.m. elaka efter ett tag, men för mormor har detta tyglats med åren då hon börjar bli trött.
Vad skall jag göra? Någon som har erfarenhet av detta? någon som har en aning om vad hon har för någon form av störning? För hon är inkapabel att fungera vanligt i sociala sammanhang och är en så olycklig människa. Hon är väldigt kritisk till läkemedel och skulle aldrig kunna erkänna att det är fel på henne. Samtidigt vill jag inte att hon ska dö olycklig (men med tanke på att hon ALLTID varit olycklig så kanske det inte går att ändra på), och jag klarar inte av att hålla tyst när alla andra i släkten gör det FÖR DET ÄR HON SOM GÖR FEL och det kan enligt mig inte legitimeras av ett dåligt självförtroende eller en psykisk störning som hon aldrig skulle erkänna.
