Min son föddes i vecka 21+3
Idag är det en vecka sedan jag födde våran son.
En alldeles perfekt och vacker liten prins.
Det började redan på dagen med sammandragningar, trodde jag hade fått urinvägsinfektion eftersom det tröck på väldigt mycket och jag sprang på toa stup i ett.
På kvällen blev det mer påtagligt men jag somnade en stund för att sedan vakna 2 timmar senare och ha jätteont.
Natten till onsdag den 14/12 åkte vi ner till akutmottagningen, träffade en läkare som tröck på magen och gjorde klart för oss att det kunde vara ligamenten som stramade.. Sedan sa han att det inte var någonting vi behövde åka in för just då på natten. Utan hade jag fortfarande så ont dagen efter så skulle jag kontakta barnmorskan.
Vi åkte hem, kom innanför dörren och skulle springa raka vägen på toaletten och kissa, trodde jag... Men jag blödde.. Åkte i panik ner till akutmottagningen igen, därifrån jag fick åka ambulans till närmsta stora sjukhus. Fick göra undersökningar och ultraljud.. Min son sprattlade och hjärtat tickade på bra... Pustade ut lite.. Dock så kände läkaren hinnblåsorna och sa att detta inte såg hoppfullt ut..
Jag blev inlagd på kvinnokliniken och fick morfin för mina värkar, som nu kom allt tätare. Efter knappt 2 timmar blir jag körd ner till förlossningen, fick lustgas och nu gjorde det väldigt ont.
Där gick allt väldigt fort, och runt halv 6-6 på morgonen föddes våran son. Hjärtat slog fortfarande, dock bara i 5 minuter. Det var inte sant, varför vi???? Varför???
Han var så perfekt, så vacker. För perfekt för att vara sann.. Vi hade förlorat det lilla mirakel vi har väntat på så länge.. Räknat ner dagarna och varit så lyckliga för honom. Bara en vecka innan hade vi varit på ultraljud, och allt var bra.. Nu blev allt svart.. Vad var det som startade detta? Det gnager i mitt huvud hela tiden. Läkarbesök ska vi åter på i januari, och hoppas då få veta vad som utlöste detta.
Mitt i allt så har vi planerat vart våran son ska få sin plats. Hur kommer man vidare???? Det är så orättvist..
Texas Junior, blev ditt namn. Junior, just för att du var så liten. Mamma och pappa älskar dig över allt annat, våran lilla skatt. Hoppas du leker och har det bra med de andra änglabarnen uppe i det blå. Vi saknar dig så hjärtat gör ont. 
