Trodde verkligen det var min tur denna gången...
Jag är så trött på att vara förföljd av otur. Om ni visste hur mina senaste år sett ut... På 5 år har jag förlorat mitt enda syskon och min pappa, mamma har haft cancer och nu har jag haft 2 dåliga graviditeter på raken.
I vanliga fall kan jag alltid se allt det bra som funnits mellan alla mörka stunder. Men ikväll är en sån kväll när jag inte kan det. Ikväll är en kväll när jag tycker synd om mig själv. När jag tycker allt är så förbannat orättvist. När jag undrar varför alla mina vänner har haft lyckade graviditeter, blivit gravida på första försöket och aldrig fått missfall. När jag tänker varför just jag??!? Och framförallt: räcker det inte nu? Sluta ösa skit på mig gud, ödet, slumpen, universum eller vem som ni bestämmer allt.
Här sitter jag och blöder fortfarande från söndagens missfall. Jag kom ända till v. 12 denna gången. Innan dess har jag en abort i v. 20 att se tillbaka på där det upptäcktes att barnet hade en missbildning på hjärnan. Jag trodde verkligen den var min tur denna gången. Min tur att få ett friskt och levande barn.
Ska man verkligen ge sig på allt en tredje gång? Vågar jag igen? Kan jag igen?
Fredagspepp, någon?
