Det beror på hur man själv är som person och hur mycket självdistans man har, tror jag. Jag är en sådan som har svårt för dejtingsidor för det känns som om folk kryper in i mitt vardagsrum genom nätverkskabeln. Många karlar är väldigt "på" på dejtingsidorna och det tycker jag är jättejobbigt. Kanske beror det på att jag inte varit redo att träffa någon, eller också är det för att det ofta väldigt forcerade tempo som råder på dejtinsajterna inte passar mig. Jag är typen som vill betrakta folk på avstånd ganska länge och lära känna folk passivt till en början.
Jag har träffat väldigt många idioter på internet och det gjorde att jag fick lite avsmak. Kanske berodde det på att jag inte hade tillräckligt med självdistans på den tiden jag nätdejtade, vad vet jag. Jag tog saker för personligt, helt enkelt.
Sedan har jag träffat några jättebra killar också, som inte hoppade på mig med frågan "ska vi träffas?!". Framför allt en av dem gillade jag, det visade sig att vi hade en gemensam bekant trots att vi var från vitt skilda delar av landet men vi bodde bara 8 mil från varandra. Vi hade jättemycket att prata om och han var så naturlig och gav mig det utrymme jag behövde, han höll sig på armlängds avstånd och jag med. Ingen föreslog någon dejt, det föll oss helt enkelt aldrig in. Jag har ingen kontakt med honom längre. Jag hoppas dock att han är lycklig och mår bra.
Annars tror jag att dejtingsidor är lika bra som något annat sätt att träffas på, men man måste sålla friskt och inte ta illa vid sig av idioterna som lurar därute.
