Vi som förlorat ena tvillingen, del 11

Fredagen den 19 november fick vi veta att vår ena tvillings hjärta hade slutat att slå. Min man var iväg och jobbade och jag ringde själv MVC för att säga att jag tyckt att jag känt mindre rörelser på den ena sidan, fick åka upp till förlossningen för att kolla, var ganska lugn och inte speciellt orolig, därför kom det som en chock att det ena barnet inte levde längre. Detta hände i grav vecka 27. Vår andra tvilling mår bra och alla vi träffat, läkare och barnmorskor säger att allt tyder på att den ska klara sig, men ändå är man så himla orolig. Oron för den levande tvillingen är större än sorgen för den som har dött, jag tror inte att jag riktigt har tagit det till mig... Kände dock härom dagen när vi pratade med vänner till oss som har begravningsbyrå här i stan att det börjar bli mer och mer verkligt. Vi har pratat mycket här hemma om hur vi vill ha det med begravning och liknande och det känns skönt att vi är helt överens.
Någon här som har varit med om något liknande?
Vi velar och tvekar inför att sätta in dödsannons utan vill nog hellre nämna vår ängel i födelseannonsen vi hoppas få sätta in för vår andre tvilling. Hur har ni andra gjort? Och hur gör man med dödsdatum? Barnet anser vi dog den 19 nov men beräknad födsel är inte förrän den 22 feb... Nu hoppas jag dock att det blir födsel tidigare än så, ännu så länge så ligger båda barnen i säte och den tvillingen som inte lever längre ligger längst ner. Kan man önska att de sätter igång förlossningen eller gör ett kejsarsnitt i v 36 eller måste jag vänta till v 38? Varje dag som går känns som en orosdag och ju snabbare förlossning desstu bättre.

Vera, vi förlorade vår tvilling i vecka 23, de hade var sin säck och moderkaka och vår lilla dotter stannade kvar tills vecka  34+0 och hon hade växt på sig rejält så hon vägde nästan 3 kilo då hon föddes sex veckor för tidigt. Jag var också orolig för den levnade tvillingen men det gick ju bra.
Vi har vår ängla sons födelsedag som minnesdag. Vi upptäckte att han var död den 17 dec men föddes den 25 februari och det är vi som räknar som dag.
Vi hade varken döds eller födelse annons men däremot hade vi begravning. Jag hade nog inte satt in någon dödsannons utan hellre i födelseannonsen.

Vi såg också vår pojke och hade en namngivning på sjukhuset den dagen han föddes, våra tvillingar föddes inte samma dag. Utan pojken föddes den 25 februari,  och dottern den 28 februari. Jag födde vanligt. och jag ville inte ha kejsarsnitt.

Du kan inboxa mig om du vill veta mer!!

Vera: Beklagar verkligen och hoppas att det går bra för bebisen i magen! Jag har tyvärr inget råd att ge dig ang kejsarsnitt då jag hade enäggstvillingar.
Det är klart att det är dubbla känslor hela tiden, lycka till med bebisen och hoppas du kan bearbeta sorgen!

Måste få fråga er andra som förlorat ena tvillingen
det barn ni har kvar hos er, känner han el hon av sin tvilling på något sätt som ni vet el tror.?

Min lilla Milo snart då två år i juni och då som vi fölorade Milos tvilling Lucas vaknar ofta på natten och är otröstlig helt hysterisk och tar lång tid att få han lugn även när han är nära hos oss el ska sova hos oss

på dagarna e han ibland busig men ibland myser han ihop och tar ett kort på Lucas som vi har och lägger det brevid sig vid sin nuttefilt och där myser de
ibland pussar han kortet, så sött

Han e ju så liten men kanske förstår mer än vad vi tror el?

Vi pratar ju ofta om Lucas hemma för de andra barnen och då även milo och vi har kort på flera ställen

så nyfiken på hur de känner och varför han blir så otröstlig ibland.

Barn4: Min son freddy som blir två i november gör plats åt sin syster i sin säng och han vaknar oxå ofta och är otröstlig.. han fick nyligen en lillasyster som han pussar på och ligger hon i soffan kryper han upp bredvid henne och somnar :)

jag är helt säker på att han känner av sin tvillingsyster Haley :) 

2 åes dagen närmar sig usch jätte jobbigt å gör så ont men änndå vill jag ju göra dagen så bra som möjligt för milo

Fick reda på i måndags att våran lilla dotters hjärta slutat slå...
Jag är i v34 och läkarna vill att jag ska gå så länge som möjligt med våran pojke men jag känner mig helt trasig, både mentalt och fysiskt...
Såklart gör jag vad som helst och vad som krävs för pojkens skull, men det tär på psyket mer än vad jag anat...

Hur var det för er?

Och jag beklagar sorgen till alla änglamammor och änglapappor, det var ju detta som aldrig får hända... 

Igår var det Lucas och Milos 2 års dag den var jätte svår det gjorde så ont och saknaden var så enormt stor ville ju ha båda mina pojkar hemma och äta tårta
känns så orättvist

Det ÄR orättvist!!

Jag känner så väl igen mig i många av känslorna ni beskriver. Får tårar i ögonen och tänker på er alla. Min resa har inte heller varit lätt. Många års kamp för att bli gravid och efter flera missfall och utomkvedshavandeskap kom beskedet - tvillinggraviditet. Efter vecka 14 då allt såg bra ut kom glädjen, även om det fortfarande fanns viss oro då tidigare graviditeter slutat så illa. I vecka 21 kom beskedet att den ene lille tvillingen inte längre levde. Hade då varit lite orolig eftersom fladdret i magen minskat avsevärt. Fruktansvärt jobbigt när man ser på barnmorskorna att något är fel och den lille ligger helt stilla i livmodern. Läkare kallades in och han bekräftade vad barnmorskorna sett. Direkt efter UL var det väldigt mixade känslor - sorg över lillgrabben som inte fick leva vidare, oro för hur det skulle gå för hans lilla tvillingsyster, men också glädje över att hon fortfarande levde. Har gått in i vecka 30+ och glädjen har f.n. övertaget om känslorna, även om oron och sorgen också finns där.

Massor av tapperhetskramar till er alla därute som kämpar! Håller tummarna för er! Håll tummarna för  mig!

Ricka: Massor av lycka till och vi håller alla tummar för dig!!!!

För 13 år sedan föddes vår dotter, men dom skulle ha kommit ut 2 stycken men något gick väldigt fel o vår ena lilla tvilling lämnade livet i min mage innan 3e månaden. Blödde kraftigt o läkaren höll koll på vår levande bebis, medans hennes tvillingsyskon fick komma ut. Våra tvillingar var 2 äggs.
Vet tyvärr inget kön på den lilla, men en tidig ultraljudsbild är vårt kära minne idag av dom båda 2 tillsammans. O jag vet att tvillingen är med oss idag <3

Efter det fick vi 2 barn till, men som sagt, ett barn fattas alltid :(

Jag fick veta igår att jag förlorat min ena tvilling. Nu i v. 29. Allt har sett bra ut, både på RUL, hos barnmorskan osv. BM har lyssnat på hjärtljuden och sagt att hon kunnat höra 2 olika hjärtljud varje gång, senast i förrgår. Magmåttet har varit litet för att vara tvillinggraviditet men hon har inte sagt något om det, de kunde ligga långt ner... Så igår var jag på TUL och den ena tvillingen är död sedan 8-9 veckor tillbaka. Den andra är prefekt vikt/storlek, hade bra flöde till navelsträngen och sparkar för fullt. När jag tänker efter så fanns tecknen innan, magmåttet som stod still senaste 4 veckorna, min egen viktuppgång som stannat av, inte kännt sparkar alls på vänster sida (de har sagt att det är för att moderkakan ligger där), jag har till och med anat att höger sida av magen putat mer än vänster...
Blev chockad igår, ledsen... Orolig för den som lever, blir lugnad varje gång den sparkar. Alla förväntningarna inför tvillingar, pratat med kompisar och kollegor om tvillingar, skaffat 2 av allt, skulle varit två flickor (min dröm). Känner skuld över att sörja, vill inte att min son ska drabbas, eller flickan som är i magen. Känns ok att ha den döda kvar i magen, vill bara ge så bra förutsättningar som möjligt för henne som lever. Kommer sorgen hinna gå över innan förlossningen? Vill jag se det döda fostret? Som kommer vara välutvecklat, men säkert skrumpnat? Ska vi obducera fostret? Nu får vi sälja den extra babysittern, hade köpt en tvillingvagn (bugaboo donkey). Ska jag bara ha en korg i vagnen nu? Så sorligt.. Kommer påminna mig om den som inte finns.. Vågar jag göra iordning för henne som lever? Bädda säng, köpa mer bebiskläder? Hoppas hon klarar sig bra! Hur ska jag kunna berätta för folk utan att börja gråta? Tänker att det var meningen, fostret var säkert sjukt eller något, men moderskänslorna kommer ju ändå. Så maktlöst att inte kunna göra något.

Hej alla jag har inte varit så aktiv på väldigt länge. Har senaste tiden haft svårt med min sorg som ploppat upp igen efter flera år av någon orsak. Fann denna tråden och kände att jag vill gärna vara med. Jag förlorade tvillingar i vecka 22 som jag blivit gravid med genom IVF detta var oktober 2010. Jag har 2 vuxna barn sedan ett tidigare förhållande. Men då det inte hände något för oss min nya man och mej på nästan 2 år sökte vi hjälp. Vi startade utredning för IVF och kom sedan igång. Första tog sej inte, blev sedan spontant gravid, men visade sej vara en ofostrig graviditet, så jag fick missfall. Sedan var det dax för vårt andra IVF då vi bara hade 2 befruktade bra ägg, och inget av dom beräknades klara frysen frågade dom om vi ville sätta in båda. 

Vi undrade lite över risken för tvillingar, fick höra att det va en på 100, men dom sa inget om hur mycket känsligare det skulle bli då. Så det gjorde vi. Jag blev överstimulerad och hamnade på sjukhus några dagar, redan när jag skrevs ut, bara veckan efter insättningen kunde dom ana en ev graviditet. Fick då senare veta att det VAR 2. Vi blev glada trots att vi visste det skulle bli tufft både att vänta 2 och att riskerna är något större som vi då fick veta. I v 13 blödde jag en del några dagar, visade inga fel och det lugnade ner sej så sen. Men i v 20 gick vattnet hos vår lilla pojke, fanns inget att göra sa dom mer än att vänta och se om det fylldes på igen, så veckan efter var vi på kontroll för det, inget mer vatten hos pojken men han verkade må bra, men tyvärr hade vår lilla flickas hjärta då slutat slå.

Vi bestämde att avvakta låta kroppen bestämma. Ytterligare en vecka gick då sa min kropp ifrån att flickan måste ut. Pojken mådde fortfarande bra men ännu utan vatten och fanns inget att göra. så förlossningen var igång, var sååå fruktansvärt att veta att vi skulle förlora dom båda, pojkens lilla hjärta klarade inte förlossningen och gick bort strax innan han kom ut. Smärtan va olidlig, men jag har genom åren tyckt att jag lärt mej leva med den. Men så gick min älskade styvfar bort i höstas och all sorg har kommit till ytan igen. Vi blev efter 10 månader spontant gravida igen och lyckan var fullständig när vi denna gång fick behålla vår lilla guldklimp, han heter Leon och fyllde nyligen 4 år. Kram på er alla starka fina änglamammor <3

Jag lyckades inte inboxa dej Ts om du vill lägga till mina änglar på listan tänkte jag. Vi kallade dom Gabriella och Johannes 28 September 2010, såg att jag skrev fel på mitt tidigare inlägg.