Inseminerad med donator spermier?

Kanske kan våra erfarenheter också vara av intresse:
Vi är två kvinnor som lever ihop och som skaffat våra barn genom donatorinsemination. Vi har burit var sitt barn och är alltså inte biologiskt släkt med båda våra barn, bara med det ena var. Vi har inte känt någon som helst skillnad i kärleken och känslorna för det barn som vi själva inte burit gentemot hur det känns för det barn vi själva burit. Och då handlar det ju ändå om graviditetshormorner, amningshormoner etc. Det jag vill säga är att din kille/man kommer att vara precis lika mycket pappa till ett donatorinseminerat barn som ett barn som kommer från hans spermier, det enda det hänger på är hans egen inställning. Om han är öppen för att ta emot ett sådant barn med vetskapen om att han är den som kommer vara barnets förälder tillsammans med dig då kommer inte biologin spela någon roll. Det enda som kan strula till det är hans egna hjärnspöken. Om han kan komma över dem så kommer kärleken vara lika stark som om han varit biologisk far, det är iaf vår erfarenhet.

Zix, he o tack for ditt svar. Joda IVF har ju varit blanerat 2 ggr, men sa nar vi fick veta att mina aggledare vart oppna(som vi trodde var stangda i ett ar) sa bestamde vi oss for att gora vasectomy reversal pa mannen o hoppades den vagen, men operationen misslyckades, inga spermier kommer ut pga blockering el som vi tror att lakaren inte gjorde sitt basta.....
O alla pengar vi hade el rattare sagt lanade ar nu borta, o vi ar helt stortade.

kirei: Hej pa dig ocksa o tack for ditt svar.

Joda du har sa ratt, visst e det hjarnspoken som finns dar, o jag tror inte det handlar om ett barn i sig eftersom han kan adoptera(men vi har inte rad), utan det e mer en svartsjuka som skrammer honom sa att se mig gravid o det inte e han som gjort mig med barn, o att det skulle vara som en annan man.....forstar du hur jag menar? Det e sa svart allt det har.

Han sager att han skulle inte kanna att barnet var hans.....o da sager jag "aven om halften av barnet e frsn mig biologiskt"??? Ja han tror att han kommer kanna sa, o allt detta e sa kannsligt att prata om eftersom jag tror det varker i hans hjarta att tanka pa det....o det e ju for att vi drommer om ett biologiskt barn.. Ja puhhh vilken herva.

Handlar det om att han känner sig utanför för att det är ditt biologiska barn men inte hans?

anna bla, jag tror det handlar mer om att han kanner att jag far en annan mans spermier in i mig o att jag pa sa satt skulle bli gravid med en annan man o inte med honom.....jobbig sits..

Nagon mer som har erfarenhet om detta?? Jag puffrar pa lite till..

Tycker att din fråga är intressant och viktigt och jag hoppas du får mer respons från de heteropar här som har valt att göra DI!

tillägg/förtydligande (med att jag hoppades att du skulle få respons från just heteropar): För mig hade det inte spelat någon roll ifall en av oss varit man och vi trots detta inte kunde få barn -att försöka med donerade spermier (eller ägg för den delen) hade varit ett fullständigt självklart val!!
Men, tänkte att din kille kanske behöver höra just hur andra män resonerar...?

Är detta något ni pratar om? (Så du inte går och hoppas att han ska ändra sig av sig själv menar jag, jag antar att ni måste bolla detta fram och tillbaka många gånger)

Hej! Tack, joda jag forstar vad du menar.

Jag vagar nastan inte ta upp det, e radd att sara honom, o han blir sa tyst o liksom sur el nagot pa mig.....

Det finns inte en tredje person ni kan gå och prata hos? Där vi går (reproduktionsmedicinskt centrum) så finns det en kurator som ju jobbar med just den här typen av frågor.

På något sätt måste du nog ta upp det med honom - så nätt i alla fall! Det här är ju faktiskt inte en liten oviktig fråga, utan den kan ju komma att avgöra och påverka så otroligt mycket! Och det är ju inte rättvist mot någon av er ifall du låter bli att ta upp det för husfridens skull och sedan längre fram blir bitter och håller detta emot honom.

Kämpa på och lycka till!

Du blir ju gravid med en annan mans spermier, men det betyder ju inte att du inte är gravid med honom för det är ju han som finns vid din sida. Varken du eller han känner ju egentligen av spermans ursprung, det är ju bara mentalt, liksom. Men det är en annan sak att "övertyga" honom. Tror också att det vore bra om ni kunde prata om det. Klart att det finns en massa rädslor inblandade men det blir lättare när man slutar gömma dem. Det är ju okej att känna. Att ta hjälp av en utomstående professionell person är ett bra tips från gaytjej. Alla känslor måste upp på bordet inför en sådan här grej.

Ja vi ska bestalla tid pa klinik, just for att fa prata o rad o tips.

Jag har alltid varit valdigt oppen, o han med kanner jag, men sa nar detta kom pa tal sa slot han sig, han byter fort amne o han kanner att o sager om jag sager nat att " jaha, sa det e helt ok for dig da att bli med barn med nan annan an mig!!??"

Puhhhh.

Tycker han tänker bakvänt, istället borde han ju känna glädje över att få barn med nån han älskar, för barnet kommer ju att få hälften av DINA gener!
Är det så att han inte kan få egna biologiska barn så har han ingenting att förlora, han kan ju ändå aldrig få några barn som bär hans gener, adopterar ni så blir ju barnet än mer främmande ur biologisk/genetisk synvinkel än om ni får barn via DI, för då blir ju barnet till hälften ditt (genetiskt) men 100% erat rent känslomässigt och juridiskt, om han ändrar sin attityd, dessutom får nu uppleva en graviditet och han är med hela tiden.
Han kan gott närvara vid inseminationen och sen är det det bra om ni har sex efteråt så blir det än mer psykologiskt lättare för honom att knyta an till barnet känslomässigt.

Många verkar tänka så egendomligt egoistiskt och ogint..kan inte JAG få barn då ska inte heller min partner få barn för då blir det mer "rättvist"...istället för att acceptera sin situation och GLÄDJAS över denna möjlighet att ändå få barn och veta att barnet åtminstonde får hälften av deras parters gener plus upplevelsen av att vara gravida...det är ju egentligen tvärtemot äkta kärlek..älskar man verkligen sin parter och man gärna vill ha barn så man väl unna sin älskade att få vara gravid och föda, det är ju ändå ett barn som kommer till för att två människor älskar varandra, utan denna kärlek och barnlängtan skulle ju inte just detta barn komma till..

Hej!
Jag och min man har skaffat ett barn med hjälp av DI.
I vårt fall har det inte varit något problem alls för min man att ta till sig vårt barn, för det ÄR ju verkligen det!
Något som är tänkvärt med DI-barn är att barnet verkligen är ett uttryck för sina föräldrars oerhörda barnönskan, då just det barnet inte hade funnits överhuvudtaget annars...mer önskad kan man knappast bli :) (Kan vara tänkvärt...)
Till skillnad från adoption bär DI-barn inte på någon ryggsäck av en tidig förlust, eller att det finns några oegentligheter i bakgrunden, som tyvärr förekommer i en del adoptionsländer.

Goran o lilla my, tack for era synpunkter, jag haller fullkommligt med er bada 2!

Det kanns hemsk. I borjan kannde jag att ok, han alskar mig saaaa mycket sa han vill o kan inte sta ut med att jag blir gravid med en annan man....

Nu kanner jag, jag e 37, aren gar, vi har inga pengar till IVF/ICSI o jag har panik.
Nu kanner jag att det ror sig om egoism, men talar vi/jag om detta sa e det synd om honom, inte mig.
Det e sa lustigt for jag pratade med honom i forrgar o tog upp det ordentligt, direkt snorper han pa munnen o fattar inte varfor inte jag forstar detta, o han har en attityd som att jag kan tanka mig att bli gravid pa detta sattet, alltsa kan jag da INTE alska honom!!! Sa ser han det!

Jag sa ocksa att om vi skulle gora DI o han inte ser det till 100% sitt o e med pa att VI e gravida tillsammans, da kan det kvitta, for jag kan inte leva ett liv o ga igenom allt detta o tvinga honom el kanna att han ser ner pa mig o om jag e gravid, jag maste fa vara stolt o lycklig!

Sedan tror han att killar som ger bort spermier vill bara gora pengar, jag har forskat om allt inte han o jag vet att dom ger for att hjalpa, inte fan gor dom direkta pengar, samma med aggdonator!

Jag vet varken in el ut, jag e sa kluven ocksa for vill inte han sa vill ju inte jag heller da....

Min sambo har väl varit lite från och till i detta. Han sa från början att han ville skita i allt. Men sen är ju det här det enda sättet för oss att få ett barn! Jag tror att om han inte hade tänkt på det sättet så hade vi nog inte kunnat göra det här idag. Han fick väl även väldigt negativa influenser från hans släkt som inte gillade hela donator-grejen. Det var väldigt mycket fördomar och hårda ord som tex om vi går skiljda vägar så får han betala för ett barn som inte är hans osv. Det var så besvärligt rent juridiskt med adoption för att det skulle bli hans barn och bla bla bla. Ren okunskap från släkten!
Och han har ju än i dag inte vant sig vid det här. Efter inseminering så "skämtar" han om att jag har spermier i mig från någon annan. Det svider i honom! Och visst det är en väldigt annorlunda sak. Han säger att han aldrig trodde att han skulle få höra "jag måste gå och hämta spermierna från det andra rummet" från en doktor på en klinik. Sen känner han osäkerhet inför framtiden, vad barnet ska säga, "tänk om barnet inte vill ha mig som pappa".
Och han sörjer att inte kunna få egna barn! Han säger att hela hans manlighet är borta.
Det som har varit viktigt är min attityd till det hela, jag har sagt att jag skiter i vilket, men att jag väldigt gärna vill skaffa barn. Rabblat upp fakta. Och det här är enda sättet. Han har talat med både en och två urologer samt läkare som säger att det här är en livslång sterilitet och han kommer aldrig att få igång en egen spermieproduktion!
Det avgörande har varit att dom så gott det går försöker matcha utseendet på donatorn med min sambo. Det har varit en stor oro för min sambo.

Det är tråkigt att läsa om era mäns negativa attityder, för är de sterila så är de och det är ju INGENTING man kan göra nåt åt! de kan ALDRIG få några biologiska barn hur mycket de/ni än skulle vilja, de skulle nog behöva proffissionell hjälp att bearbeta sina känslor.
För er kvinnor måste det kännas som en tradegi att de reagerar som de gör istället för att försöka bearbeta den obestridliga faktum att de är sterila och sedan gå vidare och GLÄDJAS över att denna möjlighet faktiskt finns att få barn.
Att istället UNNA er att uppleva den glädje som det innebär att bli befruktad, vara gravid och föda.
Är de med vid inseminationerna och ni har sex efter varje gång så blir det ju lättare att knyta an till barnet som föds, dessutom får de ju vara med under hela graviditeten.
Vad som är intressant är också denna skillnad som råder mellan ägg och spermadonationer, äggdonationer verkar mycket mer okontroversiella hur flera aspekter för då är det ju männens biologiska barn och det är kvinnorna som föder och DÅ går det plötsligt så bra så..dessutom råder två olika normsystem i synen mellan ägg och spermadonatorer, medans äggdonatorerna ses som "rena änglar" som osjälviskt hjälper barnlösa par ses ofta spermadonatorerna som lite suspekta "runknissar" med tvivelaktiga motiv.. ovanpå detta kommer den gamla synen på "äktenskapsbrott" otrohet och de "äkta männen" som lite löjliga och bedragna som får fostra "gökungar" i boet som inte är deras.
Dessa synsätt måste bort!
Avdramtisera det hela med donation och se det som ett sätt lika bra som alla andra att få barn, få till stånd en ökad öppenhet.
Eras män ger uttryck för en osedvanligt ogin, eg0istisk och tjurig attityd, de bara tänker på sig själva, det är ju inte erat fel att de är sterila!
Det blir ju en slags "halvadoption" barnen blir deras lika mycket som det varit deras egna biologiska eller "vanligt" adopterade barn...då är det ju inte heller "deras" ur genetisk synvinkel....jaja, det är uppenbart att det handlar om primitiva psykologiska känslor på reptilhjärnenivå.. trist bara att ni kvinnor drabbas av konsekvenserna.

Jag håller på att bli mamma med en donator i från stockholm, han är helt anonym men vi kommer ha lite kontakt även när barnet blivit till eftersom jag vill det. Men förstår din kille till vis del, men låter mer som han inte vill att du ska få barn?

Frågan är ändå om det kommer hålla i längden om han missunnar dig att få ett biologisk barn....  om det är något viktigt för dig, och du inser vid 40 att du hellre hade gjort det på egen hand men inte förstod innan exakt hur viktigt det var för sig,  så skulle säkert relationen ta mycket skada...

Dvs om detta inte känns rätt för dig, så fundera noga hur du vill gå vidare. Som du säger så är det bara nu under en begränsad tid du har möjlighet. 

Om mannen inte ändrar dig måste du nog ställa dig en svåra frågan vad som är viktigast för dig.