Att flytta ut på landet med barn - någon som har synpunkter?

jag vet inte vad jag ka ge för råd, jag har själv bott på landet som liten då min pappa bor där. dock från och till varje helg och mkt på¨sommarloven. Jag har många sykson så tråkigt hade man aldrig, sen finns det hölass å masa skojj att göra på landet oxå. Dagis m.m ärväl svårare även att pendla till skolan. men det är ju huuuur mysigt som helst!!

Vi bor på landet och vår son är 2,5 år. Inga barn i närheten tyvärr bara gubbar o tanter.

Vi letar hus lite närmare stan just för lillens skull. Vill inte att han ska bli helt ensammen och missa allt det roliga med att ha grannbarn.

Vi bor på landet nu och har en på snart 2 år och en påväg. Vi tycker det är helt underbart, men visst kommer det att bli så att man får skjutsa barnen sen innan de kan åka iväg själva.

Men bara grejen att bo som man gör, kunna släppa ut barnen utan att behöva tänka på trafiken m.m. Jag tror det är värre för barn att flytta till landet när de blivit lite äldre än vad det är att göra det från att de är små.

Stolt mamma till ängeln Gabriel (3½ år), Rasmus 1½ år och en Emelie i magen

Bor mitt i skogen i en pytteliten by med bara större barn. Har en dotter på 3 år nu i maj och ser inga problem med att bo som vi gör. Är skönt att bara kunna slänga ut henne i trädgården, långt till närmsta trafikerade väg och bara skog och natur och djur runt omkring! Visst kommer man få skjutsa lite men det dör vi inte av. Hon får helt enkelt följa med kompisar hem efter skolan så hämtar vi där eller så får någon kompis åka med ut hit efter skolan så kör vi hem eller deras föräldrar hämtar här.

Nu går hon ju på dagis och det är fullt tillräckligt vad det gäller leka med andra just nu, särskilt om jag också ska börja jobba heltid. På helgerna är hon ju oftast hos farmor eller så åker vi iväg och hittar på något. Någon gång ibland kommer kanske någon av mina vänner ut med sina barn och då får hon ju leka även på helgen!

Jag tänker som så att om föräldrarna är lyckliga är barnen ofta lyckliga, allt beror ju på hur man uppfostrar dem och hur mycket man vill ställa upp på dem!

Vi bor på landet, har 6 km till samhället men på "vägen" där vi bor finns några barn, men det är ändå skutsavstånd.
Jag tänker att tiden får utvisa hur det blir. Det är liten åldersskillnad mellan mina barn vilket jag ser som ett plus i detta sammahang.
När jag själv var liten var det skitkul att åka till kompisarna på landet, så mamma och pappa fick skjutsa dit mig. Där var det så fritt och härligt!

Vi bor på landet, har en ladugård med kossor som närmsta granne! Kan det bli mer barnvänligt än så??
Vi flyttade ut på landet mest för våra framtida barns skull. Vi vill inte att de ska växa upp i en lägenhet, och vi ville inte ha villa med granne 5 meter bort och en tomt på 500 kvm...

Vad gäller grannar och så så bor det en del barn i närheten, sen kommer man ju ändå få skjutsa en hel del när de blir större, det får man räkna med.
Om ni flyttar till område med många äldre, så misströsta inte, generationsväxling blir det ju snart då ju! Det är värre om alla har tonårsbarn, då bor de nog kvar ett tag.. Men man vet ju aldrig folk säljer ju o flyttar oftare nu än förr... Skillsmässor och jobb på andra orter gör att man inte längre köper hus när man e 25 och bor där tills man dör..

Är det 5 km till Hölö eller 5 km till Järna? Är det nära Hölö är det ju nära till en massa framtida kompisar åt barnen om det inte finns några hos närmaste grannarna.

Vi har kollat en del på hus kring Hölö, men kom fram till att det är för "långt bort" för oss. Maken jobbar i Stockholm och det blir lite väl mastigt att pendla från Hölö. Vi drog gränsen vid Järna istället. Toppenbra kommunikationer dit med motorväg, pendel och minst 2 busslinjer. Vi kom över ett hus centralt i Södertälje istället och är helnöjda.

Men jag skulle inte oroa mig för att barnen ska få det tråkigt. Jag spenderade somrarna på Mörkö som barn och då var det inte särskilt tätbefolkat där, men det var inga problem att hitta och ta sig till vänner ändå.

Go for it! Och lycka till!

Vi bor ca 65-70 km ifrån stan och jobbet. Däremot finns det en liten by med nån affär, skola och dagis ca 10 km hemifrån vilket räcker för oss.

Vi valde detta för det passar våra intressen bäst med gott om plats för biorum, bilar, djur etc och förhoppningsvis influerar man barnen till liknande intressen. Däremot får man då vara beredd på mkt skjutsande när de ska idrotta, leka med kompisar etc. Det är inget problem för oss men tänk igenom noga hur ni är som personer.

Många för och nackdelar helt enkelt, det passar vissa medan andra ledsnar i längden

MVH Emilie

Vi bor på landet i en by med många hus, det var ett krav från våran sida att vår son skulle ha kompisar som han skulle kunna springa till, men hans bästa kompis bor 4 kilometer bort så vi får skjutsa ändå, så egentligen spelar det ingen roll hur många barn det bor i närheten när de blir lite äldre så väljer de ju kompisar efter personkemi inte på hur nära de bor.

Det är underbart att bo på landet nu. Vår son är 1,5 år den här sommaren så det är först nu han har börjat uppskatta att vara ute på riktigt. Vi är ute hela dagarna. Det är bara att öppna dörren och ut och tulta på 2000 kvm gräsmatta. Vi har får på andra sidan staketet. Hästar, höns, hundar och katter i närmsta området som vi åker och tittar på med vagnen. Varje morgon går vi till skogen (istället för lekparken) och klappar mossan, kastar kottar,lyssnar på fåglar. Vi bor nära en stor sjö där vi i sommar ska bada på den lilla stranden och bryggan och åka båt ut till öarna. Det ska bli så hääärligt!

Han har blivit så lugn och glad nu när vi börjat kunna vara ute så mycket. Förstår inte hur man orkar i stan då det blir mer av ett projekt att ta sig iväg.

Vi har en jämnårig på vår väg. Närmsta samhälle med skola ca en mil bort så det blit väl att skjutsa men det är det värt för att han ska få bo så här och vi skulle aldrig stått ut i stan.

Flytta!

Jag är uppväxt på landet och hatade att alltid vara den som var tvungen att skjutsas/hämtas.
Bara en sån liten sak som om vi fick sluta tidigare på skolan en dag så cyklade alla andra hem och lekte, jag och en till fick sitta och vänta på skolskjutsen som kom i vanlig tid. Må låta banalt men både jag och den andra tjejen tyckte det var jobbigt.

Ett mindre samhälle men där barnen kan cykla/ta sig till kompisar själv har jag sagt att ok där kan vi titta på hus men mindre än så.... aldrig, det vill jag inte utsätta mina barn för.
Så eländigt jobbigt tyckte jag det var att bo så långt ifrån allt och alla (mina föräldrar ställde alltid upp och skjutsade så fort dom kunde).

Nu idag så älskar jag att åka till pappa på landet, en lagom lång stund.

Vi bor "på landet" och det är helt underbart! Upp med altandörren och ungarna far ut, kommer in när det är dags att äta och sen får man jaga in dem när det är sängdags! Jag tycker det är ljuvligt... Vi har visserligen grannar med barn och det underlättar naturligtvis, alla ungarna drar runt som en flock vargar från tomt till tomt!

Jag ÄLSKAR livet på landet, hästhagen runt hörnet och getter på granntomten!

Jag röstar alltså FÖR!

Det finns både fördelar och nackdelar. Det positiva är naturen och nackdelen är ensamheten. Det gäller i så fall att se till så att barnen kan träffa andra barn.

Själv är jag uppvuxen ute på "landet" där det inte fanns några barn i närheten och mina syskon är 8 respektive 10 år äldre så det var ganska ensamt upp till skolåldern eftersom mamma var hemmafru då jag gick varken på dagis eller hade dagmamma. Hade därmed även svårt att skaffa vänner i skolan då jag inte "lärt" mig det under min uppväxt. När man sen hade vänner fick man antingen be om skjuts eller cykla ganska långt vilket ofta inte var så roligt.

Jag har i och med min uppväxt blivit helt anti landsbygd och idag när jag och min sambo söker hus så är mitt krav att bo i ett villakvarter där det finns barnfamiljer...

Men visst är det skönt med lugn och ro och naturen på nära håll.

Jag tror att så länge man är beredd att skjutsa och ställa upp så är det inga problem.
Men visst, när jag kör bil inne i "byn", en mil från där vi bor, och ser småtjejer med ryggsäckar gå hem tillsammans efter skolan, då känns det lite i hjärtat. Men vi har ungarnas farmor och farfar mitt inne i ett villakvarter så de kan ju gå dit efter skolan så hämtar vi där.

Jag bor på landet, fastän mitt i byn.

Har alltså skola och dagis i kvarteret intill. Skolan går upp till 6:e klass. Jag har jobbat som vikare lite på skolan och är väldigt nöjd med kvaliteten och dagis är jag supernöjd med. Där är väldigt bra pedagoger.

Liten affär, pizzeria och hårfrisör finns , annat får man åka ca 2 mil till.

Det jag var lite rädd för när jag flyttade hit var t.ex. att skolan skulle vara dålig för är den det har man ju inga valmöjligheter. Det är inte bara att byta.

Ett annat problem man kan stöta på är om atmosfären dit man flyttar är inskränkt och inte är av en sort där man själv och ens barn passar in. Jag bor visserligen i en gammal by, men väldigt många är inflyttade från "stan" så det finns många livsstilar det blir då lätt att trivas.

Positivt är att om något händer är man inte ensam. När jag var sjuk i vintras coh maken var bortrest. Då ordnade grannarna så att skolvaktmästaren kom och skottade uppfarten och dagispersonal och granne hjälte till att hämta och lämna på dagis. Så man har ett större socialt skyddsnät. Negativt är kanhända att folk också vet lite mer om varandra så det gäller att inte berätta för många "hemligheter" för grannen

En annan aspekt är pendlingen. Räkna in den kostnaden i era kalkyler och se till att ta i ordentligt i beräkningen för man kör mer än man från början tror.

Att bo alldeles öde ute på landet skulle inte jag trivas med. Jag är mörkrädd och maken är ofta bortrest.

Hej!
Tack för alla svar! Intressant att läsa hur ni tänker!

Jag är själv uppvuxen på landet men i en liten by så vi hade en del grannar inom några 100 meter, bla. min då bästa kompis. Det tyckte jag var perfekt, men jag vet ju inte hur det hade varit om inte min kompis också hade bott där. Närmsta stad var 10 km bort så på sommaren var det bara att cykla (bara småvägar). Så vill jag gärna att mina barn ska väya upp, men det är ju svårt att veta i förväg var bästa kompisen kommer att bo
Men som många av er skriver: för ensligt är nog ingen bra idee hur vackra omgivningarna är... Skulle jag nog inte gilla i längden heller.

Huset nära Hölö blev det inte för det var alldeles för litet och för svårt att bygga ut insåg vi när vi varit där och tittat lite närmare, så vi får leta vidare. Men vi har i alla fall lärt oss lite mer om vad vi vill och det är ju inte fy skam

Även om man som förälder är beredd på att skjutsa så är det långt ifrån säkert att det inte är problem. Som förälder kan de ju hända att man jobbar t ex och man inte kan skjutsa hur gärna man vill. Man kan inte heller som förälder stanna upp hela sitt liv på att man kanske ska skjutsa barnen nånstans.

Som litet barn, helt ok att bo på landet. Som skolbarn (ungefär då de började vara aptråkigt för mig) pest väldigt många ggr. Och ju äldre man blev så blev det ju inte bättre, möjligtvis på sommarlovet då vi alltid kunde gå till sjön själva och bada (jag och brorsan då).

Jag växte upp på landet och älskade det. Bodde i en by och hade några grannar relativt nära. Ca 5 km till närmsta lilla samhälle där det fanns några matbutiker, pizzeria, apotek mm. Jag älskade att bo såhär från att jag var liten till att jag flyttade när jag var 21. Enda perioden jag kunde tycka var lite jobbig var när jag började gymnasiet och fick ca 1,5 timmes pendlingstid med buss varje dag. Hade en bästis i byn och andra kompisar på cykelavstånd. Det mindre samhället cyklade jag till när jag kände för det. Annars fick jag skjuts när det behövdes. Enda anledningen varför jag ville flytta var för att känna på hur det är att ha allt inom gångavstånd/prova nåt nytt. Nu har jag bott i en större stad i ca 3 år men saknar verkligen att bo ute på vischan. När pengarna för hus finns så kommer jag och min sambo antingen bo i samma område som där jag växte upp eller på landsbygden någon annanstans.

Om man dock hade bott i ett hus mitt ute i ingenstans, ex. 5 km från närmsta granne så hade det nog känts betydligt mer ensamt. Jag hade oftast runt 15 min biltur till mina kompisar som bodde längre bort så det var inga problem alls att bli lämnad/hämtad. Om det dock hade tagit 30-45 min så hade det kanske känts mer omständigt. Att bo på landet har nästan bara fördelar enligt mig. Men man ska kanske inte bo så man har mer än 1 timme till närmsta affär, vänner eller förskola/grundskola.