Det är väl mest att lek med jämnåriga barn blir ointressant när man själv har helt andra tankar kring vad som är värt att göra med sin tid.
Att tvinga ett särbegåvat barn att leka vissa lekar blir därför lite som att tvinga en utbildad läkare att jobba på lager och packa i lådor- det är trist så man vill gråta.
Min mor berättade (själv hade jag glömt) att jag krävde att få ett mikroskop när jag var åtta år, med argumentet att hon annars skulle hämma min utveckling. Jag fick mikroskopet och ägnade mig sedan åt studier av urdjur i höinfusioner, växters cellmembran och organeller, insekter och annat. Jag gjorde kemi- och kristalliseringsexperiment med salter. Jag odlade och korsade blommor varje år och noterade blomfärger och frönas utseende, examinerade och pressade blommor jag hittade. Jag samlade och identifierade fossil och mineral och kunde nog t.ex. halva frimärkskatalogen och några tusen sidor klassiska noter utantill förutom att jag läste allt jag kom över- från Bibeln, Lilla Fokus, Stora läkarboken och FASS- katalogen till mammas tantsnuskromaner, Homeros och Shakespeare. För jag ville lära mig allt, ha svar på allt. Slutledning och korsbefruktning mellan tankeområden kräver indata.
Mina klasskamrater bad mig att förklara de synonymer och ord jag använde från sjuan och uppåt, och öknamnet "professorn" var oundvikligt.
Det är absolut inte normalt att vara så, men varför ska jag låtsas vara intresserad av saker som jag inte alls bryr mig om? När de andra tjejerna i klassen läste tonårstidningen Okej och dreglade över Jon BonJovi satt jag på biblioteket och läste "Hite Report on Male Sexuality" och "Medvetandets filosofi". Jag vet inte riktigt hur vi skulle fått ihop våra konversationer i det läget, även om självfallet många av dem mognade och blev andra personer med ålder.
Dåligt självförtroende har jag aldrig haft efter grundskolan, det gällde bara att komma levande ur den apbur som högstadiet utgjorde och hitta personer som hade liknande förmågor.