När den ena föräldern kan erbjuda mer

Jag tror att. De barnen kommer ihåg när dom är äldre är kärlek o engageman. 
jag har samma situation o barnen tycker mkt mer om mig än pappa. Nu är mina barn lite äldre. 

Håller med detta inlägg.

@TS: kan också vara att han testar gränser. Provar och försöker förstå sin omvärld. Men det som räknas i längden är genuin omsorg. Det kanske han får hos pappan också, men det genuina glömmer inte barn.

Det är nog bara en fas.

Man kan ju prata ekonomi redan i den åldern, att du tyvärr inte kan köpa allt men är glad att han får möjligheten med sin pappa. 

Är det ett alternativ att han vid behov kan ta sakerna mellan er? 

Nu är det ju så att du är förälder och ska ta hand om ditt barn efter bästa förmåga.
Sexåringar brukar gilla en dag på stranden, skogen, kanottur, picknick, grilla korv med pinnbröd, kanske ni kan passa något djur för en familj som åker bort i sommar.
Ditt barn har en massa släktingar och en bror på mammas sida.
Du ska inte förutsätta att små ekonomiska möjligheten gör dig till en sämre förälder. Barn är smarta de ser igenom fasaderna.

Mår du lika dåligt över att grannen kan erbjuda sina barn mer än du kan....? Du borde lära sonen att man ska vara nöjd med det man har!

Jag är i liknande sits men mina barn är äldre. Mina barns pappa är ekonomiskt oberoende. Hans föräldrar är visserligen inte rika men de har alltid haft en helt annan nivå vad gäller presenter än vad mina har. Ena barnet fyllde 15 nyss och fick då 5000 kr av farmor att köpa kläder för och en bok och 750 kr av mina föräldrar. Barnen har åkt utomlands minst en gång varje år med sin pappa till gaska lyxiga all-exclusive mm medan jag föredrar att semestra i Sverige. Hos pappan finns alla tänkbara olika spelkonsoler, stor projektor att se på film på medan vår största tv är 42 tum. Listan kan göras lång.

Men jag har aldrig sett detta som ett problem. Barnen får se att man kan leva på olika sätt. När jag skilde mig valde jag att byta jobb till offentlig sektor, gick ned ca 10
000 i lön men fick rimliga arbetstider och längre semester. Jag har alltid pratat om detta med olika val med barnen utan att döma. (Jag tycker egentligen att pappans levnadsstil är helt förkastlig, hans status-, penga- och prylhets vad en av sakerna som fick mig att tappa kärleken för honom.) När de var små kunde det ibland muttras lite, som att de t.ex. ville ha senaste PlayStation även hos mig, men är de kom in en bit i skolåldern var det inget konstigt alls att pappa drog iväg dem på värsta vattenlandet ena helgen och andra helgen gick de ut i skogen och grillade marshmallows med mig. 

Om du inte visar avundsjuka utan står tryggt i dina val och förutsättningar kommer barnet förstå det med tiden.

Grannen? Det är pappan 
helt fel jämförelse 
ett sätt för en förälder att vinna sitt barn s sympati 
kan vara jäkligt svårt att handskas med om 
den ene förleden skiter fullständigt i vad den andre tycker

Men det är ju inte alls säkert att det handlar om att på ett beräknande sätt köpa barnets känslor. Om man har pengar så är det väl fullständigt naturligt att vilja spendera en stor del av dem på och tillsammans med sitt barn? Avundsjuka ligger hos betraktaren.

Men snälla du måste ju fatta att om man har pengar och vill göra roliga saker för sitt barn så kan man väl inte låta den andra förälderns ekonomi styra vad barnet får uppleva?

TS, jag tycker du ska vara glad att pappan/släkten är generös även om det svider ibland. Det finns barn vars pappa inte betalar en spänn mer än underhållet och detta får tvingas fram via F-kassan. Hade du tyckt det var bättre?

Ditt barn kommer att begripa bättre när det blir lite större, och då kan du passa på att förklara hur ekonomi funkar, och hur mycket lättare livet blir om man kämpar sig till en utbildning som ger en högre lön.

Vill man ha en massa prylar måste man dra in pengar. Kan man klara sig med mindre prylar så kan man välja att jobba mindre eller ta ett jobb som inte ger superlön. Alla måste välja utifrån sina möjligheter.

Jag tror att du har andra saker hos dig som din son gillar och klagar på ditt ex att han inte har samma. Kanske lagar du godare mat eller låter honom sova längre på morgonen? När pojken är hos sin pappa så blir han sur och säger att det är mycket bättre hos mamma. Han är 6 år och håller på att lära sig hur man manipulerar andra människor vilket är helt normalt. Om du inte reagerar på det han säger så kommer han sluta 

Han är ett barn, ta inte det inte allt för hårt det han säger. Pengar är heller inte alltid allt, förklara hur situationen är helt enkelt, pappa har råd med sånt men att du inte har det. Prata om att det ser olika ut hos alla. Han kommer bli äldre och då kommer han ha lättare att förstå, medans så uppfostrar du han efter din bästa förmåga och ge han det du kan och du menar jag kärlek. 

Hur du ska förhålla dig? Det bästa är att vända på hela tänket och vara glad att det finns en förälder/far-morförälder med stark ekonomi. Det är ju inte så att det skadar barnet, eller hur? 
Barn har olika faser, sonen kommer förstå att livet ser olika ut och förlika sig med era olika situationer, både vad gäller ekonomi, syskon och olika familjeliv. Älskar han sin cykel kanske den kan få åka med när ni växlar?

Är det pappan som påverkar barnets inställning eller är det en reaktion på något annat? Hur är din egna känslor och tankar kring det, blir du ledsen och känner dig sämre för att du inte kan erbjuda samma? Det är ingen tävling om barnets kärlek. Är inte av uppfattningen att du känner så utifrån ditt inlägg men påminner om det.

När barnet blir ledsen/arg över skillnader så prata med barnet. Vad är det som känns så jobbigt? Skäms barnet över att ha "fula" saker hos dig? Mår barnet dåligt eller oroar sig för din ekonomi? Jämför sig barnet med kompisar? Har barnet nån form av image i skolan som inte upprättshålls hos dig? Är det jobbigt att bo i två hem som skiljer sig så mycket åt? Är det kanske så att barnet får saker hos pappan genom att prata på det sättet? Andra frågor du känner passar bättre att ställa till ditt barn?

Våga fråga och våga lyssna. Ställ nyfikna frågor utan att döma. Om ni får till ett bra samtal säger du bara att det betyder mycket för dig att barnet berättade. Förklara inte din bild av situationen, bara lyssna. Du kan fråga om du får förklara varför, men barnet vet förmodligen redan. I sådana samtal ger du någonting annat, kärlek, känslomässig närhet och att kunna sätta ord på vad man känner och tänker. 

Jag och min man har levt ihop i 12 år nu. Vi har båda vars 2 döttrar sedan tidigare som idag är i tonåren. Alla barnen bor heltid hos oss, trots att vi har det sämre ställt än de andra föräldrarna. Vi bor i hyresrätt och sover i vardagsrummet (barnen har dock egna rum). De har inte ens hagt cyklar hos oss i perioder och nästan alla deras kläder är second hand. Förvisso mycket fina märkeskläder jag lyckats fynda men ändå. Fjällresor, lekland, bio, badhus, shopping, Liseberg, frisörbesök, vackra villor och allt vad de nu gjort under sin uppväxt var inte avgörande helt enkelt. Vi har däremot alltid frågat barnen med nyfikenhet när de berättat om sina resor och äventyr. Vi har sagt att vi är så glada att de faktiskt fått göra allt det där med sina andra föräldrar eftersom vi inte har råd. Barnen har fått uppleva annat hos oss som deras andra föräldrar aldrig skulle göra. De har sett solnedgången på stranden, badat och tittat på miljoner stjärnfall i augustinatten. De har trängts i tält i Sveriges alla möjliga hörn. De har tröstat och pratat hemlisar med varandra och alltid haft en lekkamrat. Vi har dessutom haft ett öppnare klimat där de fått skratta och prata om allt. 

Nu har vi flickor, och din pojke kanske behöver något annat. Du känner honom bäst!

En 6-åring är tillräckligt stor för att förstå penars värde. Förklara på ett enkelt och pedagogiskt sätt att olika familjer har olika mycket pengar, olika yrken har olika hög lön och så vidare. Barn är inte dumma. Dom förstår mycket om man bara tar sig tid till att prata med dom.

Tycker du har delvis rätt men du kan inte förutsätta att TS har saknar en avancerad utbildning eller dito jobb. En normal akademikerlön på mellan 50-60' ger inte ett fett liv i en storstadsregion som ensamstående, det kan jag skriva under på. Sen kan man ju satsa i en lönsam privat sektor så man istället har kanske 70-90' men då kommer andra krav på tillgänglighet och arbetstimmar. Jag gjorde så tidigare men det var ju inte direkt bättre att mina föräldrar passade barnen på vissa helger för att jag jobbade.

Varför skulle du förbjuda någon att ge din son, bara för att du inte kan ge detsamma? Är det för din skull, eller är det för din sons skull? 

Du får erbjuda utifrån din ekonomi, och du får dessutom erbjuda annat är saker, som är minst lika viktiga. På sikt får du förklara att ekonomi ser olika ut och att du har det du har, pappan har det han har. Men sonen ska väl inte behöva avstå för att DU ska må bra? 

TS, mina barn har delvis mer pengar hos sin pappa än hos mig, vi lägger pengar på olika saker. Dom har ibland varit liksom arga på mig att jag inte har mer pengar än jag har. Men grejen är att dom som tonåringar nästan alltid väljer att vara hos mig för att dom trivs bättre. Vi gör mycket saker tillsammans och pratar om allt möjligt, det gör inte pappan med dom. Så jag skulle säga att det är inte det materiella som räknas utan närvaron hos föräldern.