Tack igen så jättejättemycket till alla som svarat! Blir så rörd och tacksam över att det finns sån värme och kärlek därute
AdolfHektor skrev 2024-04-11 04:44:34 följande:
Var snäll mot dig själv. Du tror att 100% av alla människor som ser dig tittar, stirrar, undrar, bejakar. Men tyvärr du är inte så viktigt. Det som är viktigt för dessa 100% är de själva. De tänker på sitt eget skit.
Ja, det är säkert så som du skriver, men det hjälper inte så mycket, tyvärr... absolut är en del av problemet att jag nojar över vad alla andra tänker, men det är absolut inte det som är huvudproblemet. Huvudproblemet är min
egen känsla inför den här äckliga kroppen, inför ätandet, inför viktökningen... Men tack för att du försöker peppa iaf - det värmer
Anonym (Ångesthantering) skrev 2024-04-11 06:16:30 följande:
Vi får se om vaket somnar igen så att du kan läsa detta. :)
Jag kan inget mer säga än att jag beundrar dig som kämpar på och att jag önskar dig allt gott. Det finns ju ett friskt och bra liv där på andra sidan, när du har tagit dig igenom det här. Kram!
Haha, ja, fast det är bara en som brukar somna tyvärr, så vi får väl se hur långt jag kommer nu... tänker att jag får ta lite i taget annars, när det är just han som sitter vak 😆 Hursomhelst -
tack för dina fina ord - verkligen!
Fjäril kär skrev 2024-04-11 09:40:47 följande:
Att komma åt sin kroppsångest handlar ju först och främst om att våga gräva i vad den kommer ifrån. Att gå på djupet i sig själv och leta bakåt i minnet . Varför vill man fly från sin kropp? Vad har kroppen gjort dig för ont? Finns det något trauma bakom? Övergrepp? Vuxit upp med skuld och skam för kroppens funktioner? Alkoholiserade föräldrar? Könsdysfori? Försöker tvinga bort en sexuell läggning? Hårt religiöst uppfostran? Var du tjock som barn? Psykisk ohälsa hos dig själv eller i din familj som är genetisk eller skapad av miljö?
Allt sånt här skapar olika former av trauma och att bli ätstörd är kroppens sätt att minska ångesten även om det sker via självdestruktiva och farliga sätt. Hade du inte varit ätstörd hade du lika gärna kunnat bli fast i droger eller alkohol eller ett sexmissbruk. Det är samma mekanism. Det är samma ångest. Men olika sätt att hamna snett.
Du behöver alltså hitta orsaken till att du hamnat i detta från början för att kunna jobba på din ångest.
Att jobba på den vanliga ångesten är faktiskt ett sätt att närma sig den riktiga anledningen till att du är ätstörd. Att låta den vanliga ångesten tystna gör att din kroppsångest hörs och blir mer tydlig och syns på ett annat sätt. Då kan du lättare hitta rätt väg att jobba på den.
Och det finns ingen quickfix. Det jobb du har påbörjat kommer ta tid och göra ohyggligt ont . Du måste ha tålamod. Att du ifrågasätter delar av din behandling och är frustrerad är ett sätt för din sjuka sida att vilja fly från det du vet kommer . Du tänker att du inte blir hjälpt och känner att det bara är skitsnack etc är ju din ångest och ätstörning som talar. Den sidan av dig som inte vill bli frisk, den sidan av dig som känner att du tappar kontrollen och istället vill fokusera på att fortsätta bli smal och ha kontroll på vikt och mat. Din ångest kommer ikapp dig och det är det du vill fly ifrån.
Jag själv vet varifrån min ätstörning kommer . Jag är fostrad oerhört strikt med olika tabun och har gått igenom olika trauman plus att jag fått en diagnos som också förklarar en del av den ångest jag hade redan som barn och den komplicerade syn på mat jag hade som liten. Jag har massor att jobba på och det får jag göra resten av livet.
Alltså
herregud vad bra du beskriver det!!! Det är precis som om du satt inne i mitt huvud och såg precis hur det är, haha. Otroligt sorgligt samtidigt, eftersom jag fan inte önskar det här ens åt min värsta fiende - det är verkligen skit att du ska behöva ha det så här... Men din bakgrund verkar väldigt lik min (bortsett från biten om strikt uppfostran) så inte så konstigt kanske att du vet precis hur jag känner.
Jag vet ju egentligen vad orsaken är, men jag orkar verkligen inte rota i den. Och jag tror ärligt talat inte att det finns nåt sätt att faktiskt komma till bukt med det heller tyvärr. Jag fattar ju att det inte finns nån quickfix, men, alltså... jag har en kompis som har gått i traumabehandling, men det hon har berättat om hur det går till - jag skulle
aldrig orka eller klara det! Jag kan ju knappt ens tänka på det så mycket som jag gör nu utan att må riktigt jävla skit; lättare att bara glömma alla de där åren. Men ja, du har så klart rätt i att det är ångesten som talar när jag känner så, men det gör det ju inte lättare, haha.
Har du gått/går du i traumabehandling?
Intressant, för övrigt, det du skriver om att jag lika gärna kunnat bli fast i sexmissbruk; sex fyller exakt samma funktion som svälten för mig (och ja, jag har även blivit "beskylld" för att missbruka sex).
(Ok, längre än så här kom jag inte senast jag skrev; får se hur långt jag kommer idag, haha)
Ville även säga att det är intressant det du säger om att om den vanliga ångesten tystnar så blir kroppsångesten tydligare och syns på ett annat sätt - det är säkert därför de jobbar så mycket med det här! Fast ingen har ju haft vett nog att förklara det på det sättet. Men ja, makes sense.
Anonym (Tänk till) skrev 2024-04-11 11:48:45 följande:
Fokusera på din kropps funktion istället för utseende. Med ett så lågt BMI måste du varit väldigt trött och hungrig. Du kan inte ha orkat att plugga/jobba, umgås med vänner och hittat på roliga saker även om du tycker att du är tjock nu (det är du inte) så måste du vara piggare och orka mer. Fundera också på om det verkligen är värt att dö för att vara fin, är utseendet verkligen så viktigt finns det inte andra saker i livet du värdesätter mer?
Ja, man skulle ju kunna tro det, att jag skulle orka mer nu. Men jag väntar fortfarande på den där energin som alla säger ska komma när man har en bättre vikt. Jag tycker ärligt talat att jag funkar sämre och orkar mindre nu. Men det är kanske för att man är i konstant matkoma här, haha. Jag vet inte. Sen skulle jag inte vilja säga att jag tycker att det är värt att dö för att vara fin, jag vill ju inte dö, och det där med att vara fin har liksom aldrig funnits med i bilden. Jag är inte fin, har aldrig varit fin, och kommer aldrig att bli fin. Det har överhuvudtaget inte med utseendet att göra. Jag hör vad du säger, men, det är liksom inte så det funkar... men jag är så klart ändå jättetacksam för att du försöker hjälpa mig med hur jag kan tänka
(Tillägg efter att jag läst #11: "Anafor" beskriver verkligen
exakt hur det är! Även om det känns lite hårt... för jag fattar ju också att du verkligen bara ville hjälpa.)
Anonym (Anafor) skrev 2024-04-12 04:03:35 följande:
Men gud ja - fattar precis! Tyvärr har jag inga bra tips mer än att försöka stå ut... till slut lugnar det ner sig, och de där rösterna som skriker i huvet på en blir aningen lågmäldare. Men ja - skittufft är det ju... skickar massor av styrka och kärlek ❤️
Tack
Har du gått i nån annan behandling? Typ som "Fjäril kär" pratar om? Eller har du lyckats få mer tyst på "rösterna som skriker i huvet" (så jävla bra beskrivet!!! 😆) utan att göra nåt annat än att "bara" stå ut i en högre vikt?
(Och där var jag tvungen att avbryta igen... jag hoppas att jag ska bli klar med detta nu i alla fall, haha)
Spy skrev 2024-04-12 06:59:20 följande:
min tjej sen många år tillbaka hade oxå ätstörninga. hon var fri från den när vi träffades ochgick mer åt andra hållet.
den resan vi provade vill jag gärna berätta skicka PM till mig så skall ja berätta
Åh... tack för erbjudandet... jag känner mig inte riktigt bekväm med PM tyvärr, samtidigt fattar jag ju om du inte känner dig bekväm med att dela med dig så här öppet. Men tack i alla fall
Anonym (Anafor) skrev 2024-04-16 20:46:28 följande:
Men alltså... jag fattar att du menar väl, men herregud vilket provocerande inlägg! Ätstörningar handlar inte om att man vill vara "fin". De flesta av oss som ligger/har legat på ensiffrigt BMI inser tvärtom att vi ser/såg rent ut sagt för jävliga ut. Det du ska fråga är alltså inte "är utseendet verkligen så viktigt..." eller om det "verkligen är värt att dö för att vara fin"; det du ska fråga (om du nu anser att du behöver fråga) är i stället "är det verkligen så viktigt att inte hela tiden ha skyhög ångest..." eller "är det verkligen värt att dö för att slippa leva i konstant panik". Det är det det är frågan om, inget annat. Sen är det ju öht lite märkligt att fråga om TS tycker det är värt att dö, när hen uttryckligen skrivit i sin trådstart att hen inte vill dö...
Som sagt: jag fattar att du menar väl, och du har ju rätt i det du skriver om hur svälten påverkar kroppen, men... ja - sjukt provocerande blev det...
Exakt så här är det!! Ingen skugga över "Tänk till", för jag fattar (precis som du) att hen bara ville väl, men ja,
precis så här som du skriver är det ju.
Anonym (Li) skrev 2024-04-16 21:06:53 följande:
Vad vill du kunna göra som du inte kan nu? Vad hindrar ätstörning dig från?
För mig hindrade ätstörningen mig att ha ett socialt liv mellan 20-25. Jag avstod från sociala tillställningar och närmare relationer för att ingen skulle kunna snoka i mitt ätbeteende. Nu i efterhand ångrar jag min prioritering.
Kanske hjälper det dig att tänka så? Jag håller tummarna för dig.
Åh - tack! Jag förstår hur du menar men helt ärligt känner jag faktiskt inte att min ätstörning hindrar mig från saker jag vill kunna göra. Jag träffar vänner osv, så... och jag har nära relationer, men de vet vad som gäller och lägger sig liksom inte i, så jag hindras inte där heller. Min ena kontaktperson här på avd frågade om jag inte vill skaffa familj, barn en dag, men nej - absolut inte! Eller, egentligen hade jag väl gärna velat ha barn, men känner inte att det hade varit schysst, vare sig mot barnet eller pappan. Jag vet att jag aldrig skulle bli en bra mamma eller ens en bra långsiktig partner. Här är en tjej på avd. som berättade att hon aldrig går hemifrån, att hon bara isolerar sig hemma i sin lägenhet. Hade jag haft det så hade jag helt klart kunnat ha som motivation att kunna komma ut och träffa folk, men det är alltså inte ett problem i mitt fall. Som "Tänk till" var inne på kan jag ju bli trött och inte orka så mycket som jag hade velat alla gånger, men bortsett från det hindrar inte ätstörningen. Att vara stor som en uppsvälld elefant är ju däremot extremt hindrande, nu vill jag ju bara isolera mig från allt och alla...
Anonym (j) skrev 2024-04-19 17:56:51 följande:
Hur blev det att du blev intagen? Hämtade de dig mot din vilja? Och varför, slog någon larm eller hur funkar det? Eller var du redan bevakad av vården/samhället på något vis?
Jag bokade en tid på vårdcentralen för att få hjälp med min ångest, och läkaren jag fick träffa blev typ hysterisk när hon såg mig och kontaktade psyket som sa att jag måste komma in direkt, annars skulle de skicka polisen att hämta mig. Så jag gick dit, och sen fick jag inte gå hem igen.