Skiljas när man lever det perfekta livet och är det perfekta paret? :(

Vad händer när du tar upp det med honom?

Är det en del av ett perfekt liv att känna sig kvävd?

Du nämner mycket ekonomiska fördelar när du försöker lyfta fram vilken fantastisk relation det är. Hus, resor, överraskningar, semesterhus o.s.v. Men det det som avgör hur bra en relation är? Jag förstår att du känner dig kvävd. Förminskad. Osjälvständig. Jag får nästan panik bara av att LÄSA hur du har det. Alltid vara rädd för att göra fel. Aldrig få fatta beslut, stora som små. Alltid bli talad till som om du var mindre vetande. 
Det är ingen dröm. Det är inget drömliv. Du har det materiellt bra, till bekostnad av självkänsla och självbestämmande. 

Är det såhär du vill lära dina barn att en god relation är? Såhär en man ska behandla en kvinna? Såhär en kvinna ska känna sig? Är det detta dy vill visa dina barn?

Hur gamla är barnen?
Har du nånsin tagit upp hur du mår med honom?

Han blir ledsen och känner sig påhoppad.
Vi börjar bråka. Det går inte att diskutera avdramatiserat. Han talar om allt han gör för mig. Jag talar om att jag gärna vill återta vissa av de rutinerna han axlar. Att han absolut inte ska behöva göra det själv. Att vi ska leva jämlikt. Men då svarar han bara att jag inte gör det bra. 

Vad är perfekt i detta? Det låter som ett recept på psykisk ohälsa så länge du stannar.

Nej. Men jag är rädd att problemet är mitt och att jag gör en gås av en fjäder. Att jag skulle lämna och så visar
 det sig att gräset inte är grönare på andra sidan. Halva tiden med barnen, förlora hans släkt som jag älskar, förlora hans umgänge. Är man starkare själv? Jag vet inte.. jag känner mig så villrådig 

Du kanske skulle ta och gå och prata med en terapeut om hur du mår i din relation och försöka få ordning på dina tankar. 

Allt det där med vad ni har ekonomiskt och utåt sett är inte viktigt. ingen annan kan höra den bedömningen på om detta är en relation som är bra för dig och er. Sluta bry dig om vad andra tycker. Det viktiga är hur du mår i relationen och hur han påverkar dig. Det du beskriver är inte bra och du verkar ha tappat bort dig själv.

Grejen är att jag har bra ekonomi själv och bra förutsättningar på min sida av familjen så jag sitter inte i någon ekonomisk knipa. 

Problemet är att relationen ÄR bra så länge jag låter honom styra den. Det är kärleksfullt, det är intimt det är komplimanger och barnen ser en pappa som omfamnar deras mamma varje morgon. Barnen ser två föräldrar som älskar varandra. Och jag älskar honom. Men jag har anpassat mig så att jag känner att jag tappar migsjälv. Tappat min självständighet.

Bara ett löjligt exempel. Jag överraskade familjen med en lyxig frukost. Istället för att bli glad så börjar min man genast undra om jag jämfört priserna på kaffet, varför jag köpt den sortens juice (som tydligen inte hade tillräckligt med fruktkött i- hallå varför googlar jag inte upp vad som är bäst?), varför bakade jag inte egna scones när det är så enkelt och varför köpte jag marmelad som har så mycket socker i och ör dåligt för barnens tänder? onödigt. Så åter igen kände jag att jag inte kan göra rätt. Uppenbarligen gör jag alltid rätt på jobbet och har en chefsposition med bra lovord. Men hemma verkar jag inte kunna leverera på den höga nivå som min man gör.

men kan man ändra en besserwisse? han är sådan som person och mot alla. Inte specifikt mot mig. Och han kan klanka ner på sigsjälv om han själv missar saker..

Har gjort det.. och det fick mig att ta tag i andra saker i livet som jag inte riktigt vågade. Men han vill inte att jag lägger pengar och tid på sånt där trams.. han tror inte på sånt

Det du beskriver låter precis som mitt tidigare liv med mamman till mina barn. Vi har nu separerat, sålt drömvillan och lever skilda liv. Vi är sams och samarbetar. Barnen mår toppen!! All räddsla inför separationen var i princip onödig. Min fd sambo var riktigt snygg Och attraktiv, trevlig, skötsam, ordning och reda och duktig på det mesta! Men tråkig och för mycket kontrollbehov. 

Mitt tips till dig är så här. Föreställ dig att du och din partner bodde i en halvdan hyresrätt i ett tråkigt område med ekonomi som precis räcker för mat och att leva drägligt. Hade du då stannat hos honom? 

Att leva kvar pga trygghet, ekonomi, barn etc är dumt känner jag idag trots att jag tänkte i dom banorna inför separationen. Jag har dock väldigt gott ställt och behöver inte oroa mig. 

Hur gammal är du?