Civilkurage

Jag är en man på 38 år, som på olika sätt via yrket sett konsekvenserna av våld i nära relationer. Kuvade kvinnor som viker undan med blicken och barn som krampaktigt håller sin nalle vid åsynen av en man. Det är en fullkomligt rättsvidrig lagstiftning kring detta och det behöver stiftas nya lagar för att skydda våldsutsatta och för att tillgodose att barnens välmående kommer i första rummet. Att vara förälder är inte en rättigheter. Att det finns exempel där en man mördat sin fru inför barnen, men ändå kan behålla vårdnaden och ha rätt till att barnen ska tvingas besöka honom i fängelse och efter avtjänat straff bo med honom igen om de inte hunnit bli myndiga är så absurt att man inte vill tro att det är sant. Sen behöver det avsättas mycket, mycket större summor pengar för att kunna driva telefonjourer och det behövs många fler skyddade boenden. När någon väl vågar ta steget och be om hjälp så får inte hjälper dröja. Det måste finnas tillgång till hjälp omedelbart. Den som söker hjälp kanske bara vågar göra det just den gången eller kanske aldrig får möjlighet igen. Att polisen väljer att avsluta ?operation Beta? är också totalt obegripligt. Det har ändå bevisligen varit en satsning som varit positiv, även om det såklart inte räcker. Nu försvinner även den satsningen och jag risken är överhängande att de utsatta kommer att bli ännu mer utsatta.

Ändrade lagar, hårdare straff, mer stöd till hjälp och snabbare skydd är nödvändiga saker. Dessutom måste det bli en allmän förändring i synsättet. Den utsatta ska aldrig behöva känna skammens stigma. Skulden och skammen måste läggas där den hör hemma, hos förövaren.

Detta är nödvändiga åtgärder för att förändra den ohållbara situationen som råder. 

Jag vänder mig i första hand till alla män som inte misshandlar och som inte vill förknippas med dem. Vad kan vi göra i vardagen för att förhindra att detta får pågå i vår närhet.

Jag kan omöjligt tro att alla dessa män som misshandlar kan gå helt under radarn. Vi måste vara många som någon gång sett och känt tecken på att något inte står rätt till i familjen hos en vän, bror, son, arbetskamrat, grannes eller annan närstående. Vi har ett ansvar att vara obekväma, istället för att blunda och tänka att det inte angår mig. Det behöver inte uträttas några stordåd, men man kan delge andra i samma krets sina aningar och se om fler upplever samma sak. Man kan diskret ta kontakt med dennes partner och framföra sin oro och erbjuda sin hjälp.  Antagligen är den personen för rädd och för kuvad för att våga berätta, men vetskapen om att någon ser och vill hjälpa, kan vara starten på en frigörelse. När vi ser något som händer framför oss (kanske en arbetskamrat som under julfesten drar sin fru hårt i armen och anklagar henne för att flirta med andra män) så behöver vi ha modet att konfrontera och vara tydliga med att man sett och att man inte accepterar beteendet. Ignorera bortförklaringar (att vara full är ingen ursäkt) och låta honom veta att han har ögonen på sig. 

Utan vanliga människors civilkurage kommer inte myndigheterna kunna vända detta stora problem. Inte minst behövs att vi män tar tydlig ställning och i vardagslivet agerar.

Min fråga är om någon har förslag på hur vi män kan hjälpa varandra till att våga lägga oss i? Ska man starta chattforum, där vi kan ställa frågor, diskutera erfarenheter, få tips och råd gällande hur man kan agera? Kanske kan man hitta personer lokalt, som kan tänka sig att fysiskt vara som stöd om man bestämt sig för att agera, men inte vågar ensam.

Vore det bra att ha ett frivilligt register där personer som är beredda att på olika sätt stötta och hjälpa andra kan skriva in sig? 

Kanske kan man få medlemmar som i sin yrkesroll har extra möjligheter att hjälpa till med handfasta och korrekta råd. Tänker poliser, jurister, sjukvårdspersonal, anställda vid socialtjänsten mm.

(Vill vara tydlig med att jag inte åsyftar eller uppmuntrar till någon form av medborgargarde, hot eller våld) Har man bevis eller tillräckligt starka indicier på att misshandel eller andra missförhållanden förekommer, så ska man ovillkorligen lämna över informationen till polisen).
Det jag efterlyser  är förslag på hur vi lättare kan stödja och hjälpa varandra till att våga göra skillnad!? 

Alla förtjänar att vara trygga i sitt eget hem!