Saknar

Jag har bland mina vänner som brutit upp  från förhållande med barn att just detta är det tyngsta. Att missa halva barnets liv. Att så många -första gången- kommer att missas.
När de blev äldre såg de med saknad på par som fick uppleva barnbarn tillsammans. 

De har varit par där uppbrottet varit ett gemensamt beslut och där de båda gått vidare till andra lyckligare relationer och där de fortfarande är vänner. 
Saknaden är din för barnet var det kanske det bästa, det får ju som i ditt fall regelbundet träffa båda sina föräldrar.
Du får ta till dig devisen. Ändra det du kan, acceptera det du inte kan förändra, och lär dig skillnaden. 

Om jag var du så skulle jag lugnt och utan känsla se henne rakt i ögonen någon dag och säga typ, "Bara så du vet, jag var aldrig otrogen. Du har kastat bort det vi hade pga ett elakt rykte och nu får jag och dottern betala priset för det. Hoppas att du en dag pratar med personen som ljög för dig och ställer hen mot väggen så du åtminstone kan se sanningen om hur allt det här har gått till. Hoppas det känns värt att lita på en sådan person mer än den partner som älskade dig och såg en framtid tillsammans.".

Bitter? Ja, det hade jag varit! Och den person som ljög hade jag skällt ut efter noter om jag någonsin hade fått reda på vem det var. Att förlora en relation är en sak, en idiot som tror på skitsnack utan att ens försöka kolla upp sanningen kan man lika gärna slippa, men ens barn! Nej du, där finns ingen förlåtelse.

När livet blir så där som du upplever det.. så måste man ändra sitt synsätt, annars blir man forever bitter.
Jag har lite liknande situation, inte riktigt men någorlunda samma princip.
Och fan var jag ältat och sörjt. Men till vilken nytta?
Jag får ändra inställning till livet i stort.
Kärnfamilj och all dess glitter och guld är inte så vackert som alla vill få det att framstå.
Man får prioritera annat i livet. 
Och detta är ju lättare sagt än gjort. Men det är aldrig försent att påbörja resan för att ändra sitt mindset.
Mitt barn kommer aldrig få kärnfamilj och mor/farföräldrar och massa älskande vuxna runtomkring sig. Total hjärtekrossare det där kan jag lova.
Jag kan inte göra något åt det så jag har valt att säga fuck Svensson-livet. Fuck tacofredag, fuck husvagnssemester, fuck julafton hos mormor och morfar, fuck barnvakt med överdrivet med godis och fuck älskvärda relationer. 
Jag får ge mitt barn något annat. Jag måste sluta sträva efter något som inte kan uppnås. Jag måste sluta sörja och älta och börja leva, för mig och mitt barn.
Vi kan göra massa annat istället, leva ett friare liv, ge h*n upplevelser utöver det vanliga som resor och alla möjliga knasigheter istället.
Förlorar man en del av livet, får man helt enkelt ersätta det med något annat.
Allt låter rätt flummigt känner jag men orkar inte vara konkret, men hoppas du fattar någorlunda vad jag snackar om..