• Anonym (Dotter)

    Min mamma missbrukar mat

    Jag är orolig för att min mamma har en väldigt osund relation till mat.

    När jag var tonåring och hon själv närmade sig 40 var hon extremt viktmedveten. Hon var helt normalviktig egentligen, men hela livet fram till cirka 35 var hon trådsmal. Efter det var inte metabolismen som den varit tidigare och därför kände hon sig fet för att hon hade storlek 38 istället för 34 eller 36. Klagade alltid över vad tjock hon var, gick på olika bantningsmetoder etc. Dessutom var hon uppenbart avundsjuk på mig som var smalare, för det kom ofta pikar om att jag var för tunn och hade ätstörningar. Vilket var helt osant, jag var hur frisk som helst och bara naturligt smal, som hon själv var i samma ålder. Pikarna mot mig upphörde efter att jag en gång fick ett raseriutbrott när hon ljög inför sina vänner och min pojkväns föräldrar om att jag var ätstörd. Men hennes egna skeva syn på sig själv fortsatte. I efterhand har jag undrat om hon kan ha utvecklat bulimi, för hon kunde vräka i sig godis om kvällarna för att sedan knappt äta om dagarna.

    Nu är mamma snart 60 och själv är jag 34. För tio år sedan träffade hon sin nuvarande man, och det blev en vändpunkt för hennes kroppshat. Hon blev en mycket lyckligare och mer harmonisk person överlag. Hon accepterade att hon inte var 20 längre och började leva i sin kropp, njuta av god mat igen etc.

    Dessvärre verkar det ha svängt åt andra hållet, för nu är hon verkligen fet på riktigt. Hon har gått upp enormt mycket i vikt. De är stora livsnjutare vilket är härligt på sitt sätt, men det dricks vin nästan dagligen och äts mycket fet mat, godis och snacks. Motionen är nästan obefintlig. Hon kör till jobbet, sitter på jobbet, kör hem och sitter i soffan. Till saken hör också att hon har svår diabetes sedan hon var barn.

    Från att ha varit extremt kroppsmedveten bryr hon sig nu inte överhuvudtaget, och det börjar göra mig väldigt orolig. Men det är jättesvårt att kritisera någon annans livsstil, speciellt när hon mentalt äntligen mår bra och har tappat sina komplex. Men som barn vill jag inte förlora min mamma i förtid.

    Bör jag ta upp detta med henne? Och i så fall hur?

  • Svar på tråden Min mamma missbrukar mat
  • Anonym (Lev livet)

    Visst så är grejen i sig att alla borde ta hand om sin kropp. Det predikar alla om....

    Men tror du verkligen att hon har missat det själv att hon gått upp i vikt? Om hon nu lever och mår bra, låt henne leva och må bra, än att dra ner henne i ångesten över viktträsket....

    Hon är vuxen, vill hon se ut på något annat sätt då är det upp till henne.

    BER HON OM HJÄLP, ge råd, annars sköt dig självHjärta

  • Anonym (Dotter)
    Anonym (Lev livet) skrev 2024-03-04 17:40:22 följande:

    Visst så är grejen i sig att alla borde ta hand om sin kropp. Det predikar alla om....

    Men tror du verkligen att hon har missat det själv att hon gått upp i vikt? Om hon nu lever och mår bra, låt henne leva och må bra, än att dra ner henne i ångesten över viktträsket....

    Hon är vuxen, vill hon se ut på något annat sätt då är det upp till henne.

    BER HON OM HJÄLP, ge råd, annars sköt dig själv // Hjärta


    Det handlar inte om hur hon ser ut. Jag bryr mig inte om hur min mamma ser ut. Jag bryr mig om att hon redan har en allvarlig sjukdom som inte blir bättre av svår övervikt.

    Men visst, lite märkt är jag säkert över att jag sedan alldeles för ung ålder har fått ta hand om vuxna omkring mig. Föräldrarna använt mig som terapeut etc.
  • enfunderandeman

    Att vara smal och trådsmal, innebär ju inte alltid att man är frisk heller. Lika lite som att alla som inte är smala, är avundsjuka på dom som är smala? Brukar vara mycket människor med narcissistiska drag och grandios självbild. Som går runt tror att folk är avundsjuka på dom
     Lägg ner det tänket, är inte sunt. Hon kanske dessutom är orolig för din hälsa med? Det kan vara lika allvarligt åt andra hållet med förstår du.

    Dessutom är det enkelt, vill hon ha hjälp. Ber hon om det. Sköt dig själv tills dess. 

  • Anonym (Fru Ribbing)

    Nej och åter nej! Du ska inte lägga dig i hur vuxna personer sköter sina kroppar.

  • Anonym (Dotter)

    Okej, jag är en narcissist som blir orolig när min närmaste anhörig ignorerar allvarlig sjukdom och jag är rädd att förlora en förälder i förtid. Noterat. Då får jag be om ursäkt för att jag är en så dålig människa och ska bara bry mig om mig själv i fortsättningen, hur det nu skulle göra mig mindre narcissistisk.

  • Anonym (l)
    Anonym (Dotter) skrev 2024-03-04 18:17:46 följande:

    Okej, jag är en narcissist som blir orolig när min närmaste anhörig ignorerar allvarlig sjukdom och jag är rädd att förlora en förälder i förtid. Noterat. Då får jag be om ursäkt för att jag är en så dålig människa och ska bara bry mig om mig själv i fortsättningen, hur det nu skulle göra mig mindre narcissistisk.


    ....va?


    Det är dock inte din sak att lägga sig i. Din mamma vet att hon gått upp, har diabetes och tidigare ätstörda beteenden vilket gör det väldigt olämpligt för dig att säga något. För hon vet ändå. Ett val att göra något åt det behöver komma inifrån. Inte ditt ansvar.

  • Anonym (känner igen mig)

    Låter som min mamma, förutom att hon ej är extremt tjock, och ingen diabetes. Men annars typ på pricken. Hon bryr sig ej,,,

    Hur mycket övervikt har din mamma? 

  • Anonym (Tvillingmorsan)

    Jag beklagar att du har blivit illa bemött i tråden TS. Det jag tänker skriva kommer du kanske inte heller att gilla, men det är av omtanke. Och absolut inte menat som kritik mot dig, tvärtom!

    För det första har din mamma betett sig väldigt illa mot dig under din uppväxt. Både tagit ut sin kroppsfixering på dig samt använt dig som terapeut. Uppenbarligen har hon inte klarat att vara en ansvarsfull förälder, för då beter man sig inte så. Ätstörningar eller annat kan man inte alltid rå för, men man lägger inte över sin ångest på sina barn.

    För det andra verkar det vara "allt eller inget" för din mamma. Antingen eller. Aldrig lagom. Inte slappna av och njuta av livet utan att bli tjock, utan antingen kroppshets eller så skiter hon i allt.

    Det är svårt att säga vad din mammas beteende och dåliga mående beror på. Psykisk ohälsa, personlighetsstörning, npf? Det spelar egentligen ingen roll, inte för dig. Din mammas hälsa är inte ditt ansvar. Det låter som du tidigt fick bli din mammas mamma. Nu kan du inte släppa det utan oroar dig. Det är naturligt, hon är ändå din mamma. Men du kan inte ändra på henne. Du måste leva ditt eget liv.

    Jag tror att du behöver frigöra dig från din mamma. Hennes problem har alltför länge varit dina problem. Någonstans måste du acceptera att hon är som hon är. 
    Så nej, tjata inte på henne. Och hellre att hon mår bättre de år hon har kvar, än fortsätter må dåligt.

  • Anonym (F)

    Nej säg inget
     Eventuellt bjud med på någon form av träning och uppmuntra att röra på sig men isåfall extremt diskret. 

  • Hjelm

    Jag förstår att det gör dig orolig. Jag har själv familj som vållat sig själva mycket hälsoproblem genom olika självskadebeteenden och dylikt.
    Men det är oerhört svårt - för att inte säga omöjligt - att kommentera andras vikt och hälsa utan att det slår fel. Oavsett hur väl man menar och om det finns genuin omtanke bakom.
    Jag tror tyvärr att du ändå gör bäst i att låta bli. Det bästa du kan göra är nog att försöka aktivera henne, kanske föreslå att ni tar promenader ihop. Men kanske bor ni långt från varandra.

Svar på tråden Min mamma missbrukar mat