• Honsou

    Slängde jag bort min kärlek

    Hej!

    Jag är en 37-årig man bosatt i Stockholm.

    Jag har två barn sedan ett tidigare äktenskap. Jag och min ex-fru skiljde oss för snart ett och ett halvt år sedan, efter 10 års äktenskap.

    Det har känt ganska okej, jag är över henne. Jag och mitt ex bygger långsamt upp en respektfull och bra relation som "medföräldrar" och hjälps åt runt barnen och att de ska vänja sig vid det nya. 

    Varannan vecka ger jag allt för att vara pappa till min barn och ha kul med dom, och varannan vecka gör jag... annat. Mest jobbar. Har börjat hitta på grejer med gamla vänner lite mer än innan. 

    Efter precis ett år träffade jag en tjej. Vi kan kalla henne "Lisa". Hon är jättefin, smart, rolig osv och det kändes väldigt spännande. 

    Efter några dejter blev det väldigt himlastormande och intensivt. Lisa har två barn, som hon är ensamstående mamma till på heltid (men har barnvakt nån fång per månad).

    Efter hand blev det svårt, Lisa vill att vi ska prata om att flytta ihop i  närtid och dela småbarnslivet tillsammans. Något sådant har jag inte ens föreställt mig. Jag är inte redo att ens tänka på att flytta ihop med någon och dela mina barns liv med någon annan.

    Lisa kände att hon blir frustrerad när jag inte är redo att att prata om gemensamma framtidsplaner i närtid. Hon har även tyckt att jag hälsar på för lite (några kvällar per vecka när jag inte har barnen) och att jag behöver "steppa up". Själv har jag känt att det är fint att gå och längta och har inte riktigt känt att jag vill dela hela vardagen varje dag.

    Jag känner mig pressad och stressad när saker som gemensamma semestrar med barnen kommer på tal, vill att detta ska gå långsamt... 

    Nu pratar vi, efter ett halvår, om att göra slut, i och med de olika förväntningarna och behoven.  Vi har typ gjort slut men ska tänka några dar till.

    Har någon annan liknande erfarenheter? 
    Har jag tänkt fel / gjort fel? Samtidigt så är jag väldigt säker på mina känslor, att jag vill vara där för barnen i första hand och inte att deras tillvaro ska ändras. 

    Detta känner jag trots att jag är kär, förälskad och tycker Lisa är underbar - förutom de här mer frågorna om livsomständigheter...

  • Svar på tråden Slängde jag bort min kärlek
  • Anonym (K)

    Gör slut. Hon är alldeles för krävande och oförstående.

    /Kvinna

  • Anonym (Mimmi)

    Generellt sett tycker jag att man ska gå sakta fram när det finns barn inblandade, så där tänker du helt rätt. Sedan kanske du är lite snål med tiden när du är barnledig. 

    Det viktigaste är att ni vill samma sak och kan ni inte kompromissa så ska ni göra slut. Jag tycker du borde kunna kompromissa på några punkter, men inte på andra. Absolut inte flytta ihop ännu. Men umgås lite mer och kanske någon resa alla tillsammans. 

  • Anonym (om)

    Tycker du tänker klokt.

    Det krävs tid och eftertanke innan man flyttar ihop och försöker göra en bonusfamilj, och ofta fungerar det väldigt dåligt och ingen blir nöjd, mes risken att det tar slut ändå.

    Bättre i så fall att vara särbo, ses när man vill, och att var förälder sköter sin familj så att säga. 

    Jag skulle fundera över vad hon är ute efter som vill flytta samman så snabbt? Är det hjälp med försörjning, barnpassning? Annat som du kanske inte är helt med på?

  • Honsou

    Ja, en sak är att "älskar man någon så vill man vara med den". 

    En annan sak är att hon har ju sagt att en partner för henne ska kunna avlasta i vardagen med att hämta på förskolan, vara med barnen så hon kan gå ut med kompisar eller jobba över osv. Och i gengäld hade hon velat göra samma sak för mig, vilket ju är en fin tanke. 

    Det enda är ju att jag har inte det behovet. I och med att jag har barnen varannan vecka så vill jag ge mina barn all uppmärksamhet då... Vi är som i liten bubbla en vecka och har kul ihop och det är det jag vill just nu.

    Men ja, hon har sagt att hon vill dela det roliga och slitiga med småbarnsåren - inklusive vardagen med vabb, laga mat, hämta på förskolan osv. 

  • Anonym (Barnen)

    Prioritera självklart barnen, det låter som ni är på alldeles för olika ställen i livet. 

  • Anonym (Han)

    Utgå från vad som är bäst för dina barn, kompromissa inte bort det. Har du och barnen bra veckor tillsammans som funkar så fortsätt med det. Var då tydlig mot henne att sambo inom överskådlig framtid inte är aktuellt.

    Vill du sen ha kvar henne får du kanske spendera mer tid tillsammans de veckor du inte har barn.

    Duger det inte för henne är det bara att ge upp och inte dra ut på pinan.

  • Anonym (Jullan)

    Gå på magkänslan 100%. Resonerar som du, dvs barnen först och har också träffat män som vill rusa fram och jag fixar inte det alls - särskilt om han är lika oförstående som din partner eftersom det flaggar för lite respektlöshet inför vad - du - känner och behöver, som om det är mindre värt med hennes uttryck att steppa upp. Att inte ha bråttom är fantastiskt, är säker på att vi är många som känner så, låter snarare som att hon vill att ni ska bli en ny familj snabbt och att det tär på henne att stå själv med hennes barn.

    /Heltidsförälder, kvinna

  • Tecum

    Då du känner som du gör är det helt rätt att göra slut. Hennes prio ett verkar vara att få avlastning med barnen och det är inte ditt ansvar. Du kommer att träffa en ny kärlek där ni är på samma plats i livet och på samma våglängd.

  • Anonym (ensamstående mamma)

    Jag tycker du tänker helt rätt o önskar att fler tänkte som du.
    Ärligt talat så är jag spyfärdigt trött på föräldrar som hoppar från ett förhållande till ett annat för att de inte klarar av att stå på egna ben o på så sätt struntar i vad som är bäst för barnen.
    Man måste inte sitta ihoplimmade från dag ett.
    Att vara ensamstående förälder är slitsamt....jag har dessutom inte haft något kontaktnät som kunnat avlasta mig, men jag har fixat det utan att jag måste ha någon vid min sida.
    Gör det som är bäst för barnen, kan hon inte acceptera det, så är hon inte mycket att ha.
    Dock tycker jag du kunde ta med henne på någon resa eller utflykt då o då o har du redan träffat hennes barn, så erbjud dig att ta hand om dem några timmar medan hon får ladda sina batterier.

  • Anonym (K)
    Honsou skrev 2024-02-16 13:47:33 följande:

    Ja, en sak är att "älskar man någon så vill man vara med den". 

    En annan sak är att hon har ju sagt att en partner för henne ska kunna avlasta i vardagen med att hämta på förskolan, vara med barnen så hon kan gå ut med kompisar eller jobba över osv. Och i gengäld hade hon velat göra samma sak för mig, vilket ju är en fin tanke. 

    Det enda är ju att jag har inte det behovet. I och med att jag har barnen varannan vecka så vill jag ge mina barn all uppmärksamhet då... Vi är som i liten bubbla en vecka och har kul ihop och det är det jag vill just nu.

    Men ja, hon har sagt att hon vill dela det roliga och slitiga med småbarnsåren - inklusive vardagen med vabb, laga mat, hämta på förskolan osv. 


    Klart man vill, men kanske inte varje dag, särskilt om båda har barn. Energin räcker liksom inte riktigt till.

    Låter mer som att hon vill ha avlastning om jag ska vara ärlig.... Hon kanske inte fattar det själv men hon söker en "baby daddy" och det är inte så det ska vara mellan er. Ja, om du själv vill det förstås men det lägger mer ansvar på en att bete sig som en bio-pappa med allt vad det innebär än att "bara" vara sambos där man hjälps åt.
Svar på tråden Slängde jag bort min kärlek