Relation med någon som har barn sen tidigare

Försök lista ut vad det är som gör dig obekväm? Är det att du inte gillar barnet? Är du orolig att du ska få ta någon slags roll som mamma och ta mycket ansvar för barnet? Är du svartsjuk på exet? Orolig att du ska komma i andra hand efter barnet? Detta får man i och för sig räkna med när man väljer att dejta någon som har barn, alltså att man aldrig kan komma först. 

 

Sedan tror jag att det är bra om du kan försöka prata om din oro med mannen du dejtar. Det är viktigt att ha en god kommunikation. Kanske kan ni försöka reda ut detta tillsammans. Om det inte går så måste du nog sluta dejta honom, för allas skull. 

jag tror att det grunda sig i att jag är rädd över att ta på mig för mycket ansvar. Att folk runt om kommer antingen tycka att jag försöker för mycket eller för lite att vara där. Har pratat lite med honom om detta men han säger bara att han tycker att jag är jättefin kring hans barn osv. Och det är jag ju men det är som att jag har svårt att vänja mig vid tanken på att vara extramamma. Tack för ditt svar:)

Jag sa också - ALDRIG ska jag dejta någon med barn, mycket för jag själv var 100% säker på att jag inte ville ha egna.

Träffade av en slump en två barns pappa, föll för hans utseende men visade sig också att han är den finaste människan jag någonsin mött. Att han hade två barn sen tidigare skavde också hos mig, jag kände att jag inte ville ta ansvar för någon annans barn och inte vara en bonusförälder utan bara en extra vuxen i deras liv. Oron att inte knyta an och kanske se barnen som ett hinder för livet jag ville leva med honom slog mig också.

Jag pratade om allt det här (inte om att dom skulle va ett hinder såklart) med honom och han gav mig den responsen och tryggheten jag inte visste jag behövde för att landa mer i att det faktiskt kunde och kommer bli bra. 

Nu idag väntar vi ett gemensamt barn, jag som aldrig ens ville ha egna?! Men med honom var allt bara så rätt och självklart.

Så jag tror att känns allt rätt med mannen och ni kan mötas och diskutera när problem/orosmoln dyker upp så kommer det falla sig naturligt att du tar en vuxenroll i barnets liv. Inte att du måste vara en bonusförälder, barnet har trotsallt redan både en mamma och en pappa. Jag tror det är enklare och bättre att inte försöka axla en föräldraroll, sålänge barnet har god relation och litar på dig. ☺️ 

Sen absolut att det kan kännas övermäktigt och tufft, men där vet min partner om att inget ansvar för barnen ligger hos mig. Jag tar absolut ansvar för dom och hjälper till med allt vad det innebär med vardag med barn, men jag kan också backa så han får ta det ensam om jag skulle känna att det blir för mycket eller att jag inte klarar av att hantera det. (Barnen får två helt olika uppfostran hos mamma/pappa så det är otroligt tufft vissa gånger i vissa situationer)

Känner att jag funkar väldigt bra med hans dotter men hon är nästan vuxen/vuxen och jag känner att hon gillar mig. Hon "lånar" mina kläder utan att fråga och liksom det är det enda jag känner att vi inte helt är överens med. Jag misstänker att jag behöver lära mig klä mig efter min ålder så hade hon slutat med det. 

Jag dejtade inte folk utan barn innan jag själv hade barn, för att jag helt enkelt inte gillar andras ungar. När jag fick barn själv så fick jag tänka om lite där. Jag är idag tillsammans med en man sedan 3 år som har ett barn som är ett år yngre än mitt eget. Det var skav i början men går bra nu. Mest för att hans barn är ganska störigt, faktiskt. Men jag tänker som att det är samma sak som en kompis barn, det är inte mitt ansvar. Det är hans ansvar. Vi bor inte ihop och kommer inte att göra, och ska inte ha några gemensamma. Försök lära känna barnet på en "kompis-nivå" till att börja med, du måste inte vara en extramamma. Och ses inte för mycket på barnveckor så att det blir påfrestande utan bara när du verkligen känner för det, annars kommer det att bli för mycket snabbt. Vet inte hur gammalt barnet är men småbarn kan döda den mesta romantiken. Mitt ex hade en 2-åring när vi träffades och det var ingen dans på rosor, däremot är det lättare att knyta an till små barn än större som redan har lagt sig till med "ovanor" och argumenterar och tänker mer själva.

Lägg inte skulden på dig själv. Det är dottern som gör fel

Snor dina klläder menar du.
Men för guds skull, säg till henne.
Eller lås dörren till rummet där du har din garderob, det gjorde jag när jag hade en malusunge som grävde runt i mina saker.

Högst sannolikt kommer det inte att gå i längden.
Jag har varit i en liknande situation, dock var det tre ungar att ta hänsyn till. Som tur var bara varannan helg.

Innan jag väl tog tag i skiten och gjorde slut hade jag haft total hjärnstorm minst hundra gånger pga dessa illbattingar.

Tack för alla svar. Funderat kring detta och även kommit fram till att en del av min osäkerhet grundar sig i att jag inte är bekväm med att säga till barnet. Tex så är jag en väldigt pedant person. Väldigt ljust och kanske inte så barnvänligt hem. Alltid städat, ren bil osv. Jag har full förståelse över att barn är barn och vill leka osv. Det är väl bara det att jag kanske inte trodde jag skulle ha barn i mitt liv just nu. Utan att rå för det blir jag lite obekväm när det spills grejer i bilen eller leks med dyra prydnader osv. Det kanske bara är en tanke jag måste vänja mig vid. Jag känner mig som en sån hemsk människa och Världens mest egocentriska person när jag skriver om detta. Hade det varit så att jag själv Väntade barn i framtiden hade jag ju självklart ändrat på mer praktiska grejer tex i hem och bil men nu känns allt bara så konstigt. Barn är ju bara barn och olyckor händer givetvis det är ju inget man kan bli arg eller säga åt dom för. Är det någon som känt liknade och helt ändrat tankesätt efter ett tag eller är det helt kört?