Vuxna barn som gör slut med förälder

Det är nog bra om du beskriver vad som ligger bakom det hela. Inte minst för att det skrivits ett antal nya trådar den senaste tiden på samma ämne, och där TS själv inte alls har kunnat ta till sig de svar hen fått.

Precis som Tukt skriver så är det nog bra att få veta lite mer om man ska kunna ge råd. Jag är ett vuxet barn som har lämnat min mamma och kan alltså erbjuda det perspektivet om du vill bolla tankar med någon. Att säga upp kontakten med en förälder är nog inget som någon gör lättvindigt.

Jag sks försöka fatta mig kort. Jag drabbades av utmattningsyndrom för ert par år sedan, i den omfattning att jag inte klarade av min egen vardag fullt ut. Ett av barnen bodde hemma, de hjälpte mig med det jag inte klarade av. Men tyckte samtidigt att jag betedde mig underligt, vilket jag också tyckte. Vid ett par tillfällen när jag var ute och gick så hittade jag inre hem. Samt kom hem med en tom kasse från affären . Dottern började åka och handla snäll som hon var. Jag ändrade personlighet, och var mig inte lik. Barnen blev irreter på mig att inte allt var som det brukade, och kunde ibland säga elaka saker till mig, som tog ner mig ändå mer. kände att ena dottern började ta avstånd mer och mer. Efter 3 år så gled hon mer och mer ifrån mig. Jag har ringt, smsat, försökt få ett svar på varför? Jag lider något fruktansvärt av ovissheten och känner mig övergiven. Själv känner jag att jag har gjort så gott jag kan men blir inte förstådd av någon av dem. Barnen gled också isär men hittade tillbaka igen för 2 månader sen, och nu börjar minst dottern göra likadant mot mig. Svarar inte alls. 

Så länge det inte föreligger missbruk och/eller svår psykisk ohälsa har jag väldigt svårt för att se hur ett barn kan ta avstånd från en förälder.
Tror inte det är många fall där barnet känt sig älskat och respekterat under uppväxten som sedan slutar med att barnet på eget bevåg tar avstånd från en kärleksfull förälder.

Föräldrar som däremot inte klarat av sin roll som förälder och heller inte kan inse vad den missat och sedan stå för det har jag full förståelse för att man lämnar.

Jag tycker det finns två olika aspekter i det du skriver.

Det första är att du alltså haft en utmattning som påverkat din möjlighet att vara en vettig förälder och som till viss del också tvingat dina barn att ta rollen att ta hand om dig istället för tvärtom. Om du också betedde dig annorlunda så kan det ju vara väldigt jobbigt för barn som egentligen ska tas om han av föräldern och inte tvärtom. Beroende på deras ålder och hur länge det varade så kan det påverka dem negativt.

Sen verkar de ju nu vara vuxna och leva sina egna liv. Och där kan det bli en krock i förväntningarna på hur relationen ska se ut mellan vuxna barn och föräldrar. Många unga vuxna har ett behov av att lägga lite avstånd till föräldern just när de lämnar barndomen, för att möta sitt eget vuxenliv och utvecklas på egen hand, medan föräldrarna kanske önskar tätare kontakt (kan vara tvärtom också). Så det kan ju vara så att dina barn inte egentligen brutit kontakten med dig, de bara vill ha en glesare kontakt än du vill, och vet inte hur de ska uttrycka det. 

Att du gjort så gott du kunnat innebär inte att det var tillräckligt för barnen. De har fortfarande rätt till sina känslor kring hur det var för dem under din utmattning. Börja där, fråga dem hur det var för dem under den perioden, uttryck din förståelse och medkänsla för om det var svårt för dem. Fråga hur de vill att kontakten mellan er ska se ut nu, och respektera om de vill att den ska se annorlunda ut än du skulle önska. Först då kan ni kanske mötas. 

Tack för att du berättade mer! Det var svårt att ge dig råd annars. Jag tänker att sjukdom är någonting som påverkar hela familjen. Att du drabbades av utmattning är inte ditt fel och ingenting du kan rå för. Det du kan ta ansvar för är att reflektera över hur ditt mående påverkade människorna runt omkring dig. Beteendet du beskriver låter inte som någonting som skulle stöta bort någon, om det inte är så att dina barn också är på gränsen till utmattning. Då kan det ha blivit för tungt att stötta dig och bära en del av din börda. Jag funderar också på om du inte berättar allt eller kanske inte kan se det utifrån. Du skriver att du betedde dig underligt och ändrade personlighet och sedan ger du några oskyldiga exempel. Men var detta allt du gjorde eller betedde du dig illa också? Jag tror alltså inte att det ligger till så, utan försöker bara förstå vad som kan ha gått snett. Att du lider och känner dig övergiven är inte konstigt.

Om jag jämför med min egen situation så har du gjort allt det som min mamma inte har gjort. Hon har inte sagt ett ord och har aldrig försökt förstå, för hon vill inte förstå, eftersom det skulle innebära att hon behöver se sina egna fel och ta på sig någon form av skuld. Det är hon inte beredd att göra, utan sticker huvudet i sanden. I början kändes nog sanden trygg och bra, men åren går fort när man har huvudet där nere och nu har det gått flera år. Innan jag tog avstånd från min mamma skickade jag ett mail. Ett mail som jag lät mitt ex och min bästa kompis läsa, så innehållet var ?godkänt? av fler personer. Det var inget galet mail, utan det handlade om vår uppväxt och hur vi blev misshandlade. Hon svarade bara ?Jag älskar dig?, men kunde lika gärna ha gett mig fingret. Det var mitt sista försök att ha en relation med henne, men det visste hon inte då. Nu försöker hon reparera relationen genom att skriva ett sms varje år. Vi kommer aldrig vara mor och dotter igen, så mitt tips till dig är att verkligen försöka reda ut vad som har gått fel. Lyssna och försök förstå situationen från deras håll, även om du inte håller med. Ibland finns det inget rätt eller fel, utan bara olika upplevelser.

Lycka till! ❤️

Ledsen för din skull, och för deras, dina barns. 

Det kan vara så att det är dina barn nu som inte mår bra och behöver därför distans till dig. 

I många familjer så finns där en ärftlighetsrisk, socialrisk att är där en som mår dåligt så kan nästa också göra det, att man har en viss typ av hjärna, med styrkor och svagheter. Jag kommer själv från en sån familj. Givet har jag också haft partners med en viss sårbarhet. Blir lätt så. Jag sa upp kontakten med min ena förälder i vad jag minns det som nog ett halvår eller lite mer. 

Som andra så fint beskrivet här så möt dem, säg bara du älskar dem oavsett, du vill finns där som stöd för dem nu, när du själv är frisk nu, att de kan komma till dig med vad som helst. Att du vill verka för en god relation med dem, ta det steg för steg. Man kan alltid skicka nåt fint SMS utan krav, de kommer när de är redo. Min förälder gav inte upp, men forcerade inte heller, men som jag minns det fortsatte denne förälder att skriva brev till mig.